Publicerat

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

Publicerat

Ta tillvara på små ögonblick

Jag försöker att ta tillvara på små stunder, stunder när oron inte finns där och lyckan har lyckats tränga sig fram. Oron och ångesten har tagit över vardagen och därför känner jag ännu större behov av att faktiskt försöka ta tillvara på de små stunder som jag känner lycka och jag lyckas hålla borta oron.

På kvällen när jag har lagt mig så kommer Mini igång, ibland direkt och ibland precis när man ska somna (och då kan jag lova att man inte somnar, men vad gör det?!). Jag ser det lite som vår mysstund, jag försöker ta tillvara på de stunderna mer än vad jag gjorde med Noa för vem vet kanske är det de enda stunderna jag får med Mini. Eller egentligen så tog jag nog tillvara på många sådana stunder med Noa också men jag såg det inte på samma sätt. Då, med Noa, så var det så ”självklart” att det skulle komma ut en levande liten krabat. Rädslan fanns då också men den blir inte på samma sätt om man inte har förlorat ett barn, man kan inte förstå om man själv inte har varit med om det, allt blir så annorlunda.

I tisdags morse så fick jag ångest och panikångest som inte ville ge med sig, jag var så orolig och det spelade ingen roll att Mini rörde sig där inne i magen. Jag ringde till Petra som försökte få tag på vår läkare (hon har varit sjuk så vi visste inte om hon var tillbaka ännu) då hon inte fick något svar så tänkte vi åka in till MVC för att lyssna men både jag och Petra kände väl att det kanske inte räckte. Petra ringde till förlossningen (eller obstitikavdelningen som man hamnar på på dagtid) så vi åkte in dit istället, skönt att inte behöva åka till själva förlossningen. Väl där så fick vi börja med att kolla en CTG-kurva (heter det så?) vilket var sjukt läskigt innan hon satt den på magen. Det är ju bara en gång tidigare jag har haft en sån på min mage och det var ju när barnmorskan på förlossningen letade efter hjärtljud den där hämska dagen i mars förra året. Barnmorskan som skulle sätta det nu var jätte bra och försökte känna hur bebisen låg (vilket inte gick alls) och sen chansade hon och träffade rätt direkt vilket var enormt skönt då hjärtljud hördes direkt. Kurvan såg jätte bra ut och lilla Mini var precis som den borde vara, aktiv och pigg. Vi fick även göra ett ”enklare” ultaljud med en läkare och hon sa att även det såg bra ut så jag hoppas att det kan lugna mig ett tag i alla fall.

På fredag ska vi åter till Danderyd för att träffa vår läkare och få besöka förlossningen, det känns sjukt läskigt och behövligt så vi hoppas på att det går bra och att jag kan känna mig lite tryggare med att åka in dit om det behövs någon dag när jag är orolig. Förhoppningsvis så kan de kolla CTG även då och då gärna nere på själva förlossningen så jag kanske kan känna mig hyfsat trygg även i det.

Det är mycket spänningar och sånt i kroppen just nu och jag är trött både psykiskt och fysiskt, känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt… ”Bara” 9½ veckor kvar nu…

Publicerat

Trött och känner mig helt plötsligt väldigt höggravid

Oron blandas med lycka och sorg, alla känslor är överallt hela tiden och att dessutom vara gravid och sova dåligt gör väl inte saken bättre.

Början av veckan var hemsk, jag var extremt orolig hela tiden, både måndag och tisdag, onsdag var det dags för MVC besök och då helt plötsligt var oron hanterbar. Mycket är bara psykologiskt, vår läkare hade semester och vår barnmorska på MVC jobbar inte måndag och tisdag. Att behöva åka in till förlossningen för att man orolig är så extremt skrämmande och man drar sig lite extra innan man ens skulle våga ringa.

På tisdag ska vi återigen på ultraljud (jag vet det är väldigt många) och då ska vi även besöka förlossningen så förhoppningsvis så försvinner lite av den rädslan jag har inför att åter behöva komma till förlossningen av oro.

Oron går mycket hand i hand med hur mycket och hur ”starkt” jag känner Mini, vissa dagar är den lugnare och framförallt så rör den sig mer inåt vilket gör att rörelserna utåt är så små. Jag försöker dock räkna rörelserna för att lugna mig och ofta så hjälper det, om än lite. Sen har vi dagar (eller egentligen kvällar) då det är sån fart på Mini att man undrar hur den orkar.

Bara på några dagar så har jag gått i från att känna mig lite ”lagom” gravid till att känna mig höggravid, stor klumpig och otymplig, vet inte riktigt vad som hände. Har ont i hela kroppen tidvis och kvällarna är outhärdliga då jag verken kan sitta, ligga eller står utan att känna att jag vill krypa ur kroppen. Känner mig ändå löjlig som klagar, varför klaga, jag är gravid med ett litet syskon till Noa och förhoppningsvis så får jag uppleva att vara förälder till ett levande barn.

Den nionde april är det meningen att jag ska börja jobba igen men bara tanken på det gör att det värker i hela kroppen, att jag dessutom har skiftarbete gör ju inte saken bättre då jag omöjligt kan sova någon annan gång än mellan 22 och 08 (ibland 09) och vaknar ofta flertalet gånger och ligger vaken i flera timmar. Sömn är en bristvara och hur trött jag än är så lyckas jag inte sova någonting på dagarna. Ska prata med läkaren om sjukskrivning från att jag ska börja jobba, hoppas hon går med på det (och sen att försäkringskassan går med på det)…

Känns som att det blir mycket gnäll i den här bloggen men det är ju oron och sorgen som styr mitt liv just nu och det är när jag känner den som jag behöver skriva. Jag känner ibland lyckorus när Mini rör sig och jag tänker på att det faktiskt är en bebis som leverrunt där inne… Jag hoppas bara så innerligt att vi får behålla den här bebisen och att den är frisk när den kommer ut!

Publicerat

Nionde ultraljudet avklarat…

Igår gjorde vi då ytterligare ett ultraljud, detta ultraljud var dock inte av oro utan rent medicinskt (även om det självklart var skönt att se lilla Mini). Den här gången så kollade man inte Mini så ingående som vid rutinultraljudet men barnmorskan mätte huvud, lårben och mage för att se så den växer som den ska och det gör den. Den ligger -2% mot medelbebisen men mitt i normalspannet för hur stor bebisen ska vara just nu. Som jag skrev förut så skulle de även kolla blodflödet till livmodern (jag trodde det var i livmodern innan) och det flödet var jätte bra inget stopp eller trög någonstans, det mättes på nåt speciellt sätt och hette någon speciellt men det kommer jag inte ihåg nu. Det viktiga är ju att det såg jätte bra ut vilket betyder att Trombylet hjälpte (om det nu var ett problem från förra gången, vilket man inte vet). Jag ska dock fortsätta med Trombyl till vecka 37 (cirka) då det är rutin när man har förlorat barn. Vi diskuterade om jag skulle sluta på grund av mitt nösblödande men då det inte är jätte mycket och det ofta är ganska bra så beslöt vi att fortsätta. Det finns ingen forskning som tyder på att det ska hjälpa efter vecka 25 men det verkar inte vara ett område som det finns jätte mycket forskning på och då Trombyl (i den dosen jag tar det) inte är farligt under graviditeten så är det bättre att fortsätta.

Efter ultraljudet så träffade vi vår läkare igen och jag fick lite mer klarhet i de olika förlossningssätten (vaginal eller kejsarsnitt) vilket gör att jag börjar känna mig lite tryggare inför förlossningen. Efter samtalet så väger vaginalförlossning absolut tyngst då de på Danderyd har ganska klar ”plan” för när man avbryter en förlossning för kejsarsnitt och så vidare. Självklart så kommer vi väl att prata mer om det senare i graviditeten men just nu så känns kejsarsnitt väldigt avlägset (i alla fall ett planerat sådant). Jag är fortfarande väldigt rädd för akutsnitt men även det känner jag mig väl lite tryggare med även om det verkar extremt läskigt att bli nersövd…

Nästa gång vi ska göra ultraljud blir i vecka 28 (om tre veckor) och då kollar de tillväxten och förhoppningsvis kan de även kolla navelsträngen och flödet i den. Barnmorskan som gjorde ultraljudet i går sa att det var kring den tiden man kunde börja kolla navelsträngen. Efter det ultraljudet ska vi återigen träffa vår läkare och då ska vi även besöka förlossningen, känns väldigt läskigt men det är nog ganska lagom att göra det då. Tänkte kolla om de har något rum ledigt då om de kan göra CTG för det känns ju väldigt läskigt att komma in till förlossningen sen och så ska de börja leta hjärtljud med det, usch…

Nu är det bara att hålla tummarna på att det fortsätter se bra ut och att jag inte nojjar ur totalt innan dess. Ska till MVC idag och tänkte se om vi kan komma dit om två veckor igen för att lyssna, känns kanske lite tryggare då.

Publicerat

Kommande förlossning

Var hos vår läkare igår (specialistmödravården) och pratade om resten av graviditeten i stora drag. Har nu legat vaken halva natten och tänkt på kommande förlossning, fick veta att jag får välja om jag vill föda ”vanligt” eller med hjälp av kejsarsnitt och jag vet verkligen inte vad jag vill. Nu är ju inte det här något jag behöver bestämma nu men jag är så rädd för att ta ”fel” beslut. Jag skulle verkligen vilja föda vaginalt och få uppleva den känslan igen fast då få en levande bebis på min mage. Men, och det är ett stort men, jag hade ju en enormt jobbig och lång förlossning och hade Noa levt så hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu säger man ju att andra förlossningen är lättare men samtidigt så var det inte så för min mamma och hur förlossningar är är oftast ärftlig från mamman. Min mamma fick till och med planerat kejsarsnitt med min bror och detta i mitten på 80-talet när det var extremt svårt att få. Nu har det väl hänt ganska mycket från när jag och min syster föddes, i början på 80-talet, men det betyder ju inte att min förlossning kommer att bli lätt för det. Jag är inte så orolig för min egen del, klarade jag av att föda Noa och under de omständigheterna så klarar jag nog av att föda ett friskt levande barn. Men jag är så sjukt rädd för att det friska levande barnet ska dö under eller efter förlossningen… Tror det börjar bli dags för ett nytt besök hos kuratorn och kanske även ska prata lite med min mamma om hennes förlossningar, vem vet det kanske kan lugna.

Publicerat

MVC

Idag hade vi MVC-besök (och egentligen även besök på specialistmödravården) och vi fick lyssna på lilla mini. Barnmorskan sa att det lät bra och man hörde att den lugnade ner sig efter ett tag också vilket var bra, skönt att höra att den lille verkar må bra där inne.

Igår fick vi även en ny remiss till ultraljudsundersökning men Petra kunde inte den dagen så hon ringde och skulle ändra då visade det sig att läkaren hade satt in fel vecka på oss så det var väl lite tur att Petra ringde. Läkaren sa att man gör det ultraljudet i vecka 24 men det var tydligen efter 24 fullgångna som man gjorde det.

Ska imorgon träffa läkaren på specialistmödravården och jag antar att vi då kommer att diskutera resten av graviditeten, känns som att man nu vågar tänka lite framåt och kanske börja prata om igångsättning och besök på förlossningen och så vidare.

Igår grät jag lite över Noa, det är långt ifrån varje dag jag gör det nu men igår såg jag en familj på TV med en liten flicka som inte hade långt kvar på grund av någon sjukdom och det är så hemskt. Varför ska små barn behöva dö?
Självklart saknar jag inte min lilla plutt mindre nu bara för att jag inte gråter lika mycket det är bara det att man kommit lite på vägen och det är oftast inte lika jobbigt längre…