Har mycket att skriva och vet väl inte riktigt vart jag ska börja men jag kan väl börja med det uppenbara, Mini har kommit i form av en lillebror och han har fått namnet Elliott och han lever!
Elliott föddes den sista maj klockan 0733 och mådde till en början bra. När vi var på BB så började han bli väldigt gul och vi var ”tvungna” att stanna kvar så de kunde ha koll på gulheten utifall att han skulle behöva sola. När Elliott var fyra dagar gammal så fick han andningsuppehåll. Han satt i mitt knä och vi koppmatade honom då han var trött, han betedde sig väldigt konstigt och liksom sjönk ihop eller vad man ska kalla det. Jag tog på honom (stimulerade honom) och han började skrika och var helt blå i ansiktet, detta upprepade sig en gång till och barnmorskan (som faktiskt var inne i rummet när detta hände) ringde neo-jouren som var snabbt på plats. Även om hon inte hittade något direkt uppenbart så fick vi komma ner till neonatalen ganska omgående och en massa tester gjordes. De fösta dagarna på neonatalen mådde han inte så bra men blev piggare och efter de fösta dagarna så har han inte uppvisat några tecken alls på att må dåligt, han beter sig som en helt vanlig bebis och vi fick komma hem igen i tisdags. Detta är extremt kortfattat just nu och jag tror att jag kommer att skriva mer om det senare då det är någonting jag nog behöver bearbeta lite. De första beskeden vi fick på neonatalen var inte bra och det kändes som att vi återigen skulle få lämna Danderyds sjukhus utan en bebis, det var fruktansvärt.
Nu har vi i alla fall kommit hem och han mår bra som det ser ut, det ska göra en del uppföljningar och vi ska bland annat göra en andningsregistrering under tre dygn för att se om han har någon ökad risk för apné (andningsuppehåll). Hur mycket uppföljning och exakt vad för uppföljning som ska göras kommer tiden att utvisa och mycket beror på hur han verkar må.
Det känns inte alls lika jobbig som det gjorde i början och mycket för att Elliott visar att han mår bra.