Jag lever i en bubbla där oron nästintill är konstant, det är så nära nu men ändå känns det så långt bort. Vi var hos vår läkare igår (tog/gjorde(?) en CTG-kurva först) och vi har nu bestämt att Mini ska ut ännu tidigare än vad vi tidigare har bestämt, om vi vill redan vid 37 fullgångna vilket är på tisdag. På ett sätt vill jag ha Mini här nu, jag känner den och vet ju att den lever nu. Samtidigt så är det ju bättre att vänta så länge som jag orkar och klarar av, risken att bebisen hamnar på Neonatalen är ju betydligt mindre ju närmre 39 fullgångna veckor man hamnar (så länge tänker jag dock inte gå). Någon gång innan nästa helg blir det med största sannolikhet igångsättning, vilket innebär att om drygt en vecka så har jag förhoppningsvis mitt första levande barn i min famn och Noa får bli storebror för första gången.
Även Petra börjar bli mer orolig nu, det märks på henne och hon har även sagt det. Hon är orolig för att den ska trassla in sig i navelsträngen och det är förmodligen för att det är en mer greppbar fara. Vår läkare kollade fostervattennivån efter CTGet och då visade hon också lite vart navelstärngen låg och inte låg så Petra fick se att den inte hade trasslat in sig och att den låg framför bebisen där det är som mest plats.
Bebisen har förövrigt lagt sig längre ner nu vilket dels är bra inför igångsättningen men det innebär också att det inte är speciellt troligt att den kommer att försöka vända sig, vilket känns skönt.
Jag har nu en vecka där jag måste försöka fylla dagarna för att inte tänka allt för mycket på förlossningen och allt annat som har med bebisen och graviditeten att göra. Börjar jag tänka för mycket så kommer ångesten och paniken och jag orkar inte det. Det har faktiskt varit lite mindre superoro sedan läkarbesöket i går och jag hoppas att jag kanske kan hålla mig lite lugnare… I måndags var jag orolig för att bebisen rörde sig så mycket (den höll på i säkert en timme och buffade och knuffade), snacka om att man i bland letar efter saker att vara orolig för… Tror läkaren tyckte jag var lite rolig när jag sa det men hon är samtidigt sjukt förstående för vår oro och det är så otroligt skönt. Jag önskar att alla som varit med om det vi har kunde få ett sånt bra stöd från sin läkare som vi har fått, bara att ha ”sin egen” läkare är underbart skönt och det blir en trygghet (om läkaren är någon man känner att man kan lite på det vill säga)…