Ofta när jag vaknar på nätterna så är jag rädd och jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Mörkret har sin inverkan, har aldrig gillat mörker, men det har ändå känts som att det är något mer. Nu i helgen så kom jag på vad det beror på, i alla fall delvis, natten innan vi fick reda på att Noa var död så var jag ju så sjukt orolig och på morgonen så vaknade jag och hade i stort sätt panik. Magen kändes hård och konstig. Det är nästan så jag undermedvetet tänker att det ska hända igen, det är så mycket rädsla som ligger där undermedvetet. Ofta känner jag mig inte jätte orolig men ändå så är jag trött, sover dåligt och har problem med magen vilket är starka tecken på att jag är orolig. Varje gång jag vaknar på natten så blir jag så orolig om jag inte känner mini röra sig där inne, vilket den faktiskt oftast gör ganska snabbt vilket jag är väldigt glad för. Ett annat tecken på den här undermedvetna rädslan är att det inte behövs mycket för att jag ska ”tippas över kanten” och bli jätte orolig. För att ta ett exempel, när jag var sjuk och hade halsfluss och frågade läkaren om halsflussen kunde vara farlig för fostret och han då sa att bebisen är lika sjuk som jag. Jag visste att det inte var så men ändå så blev jag helt förstörd och även efter att Petra hade pratat med vår läkare på Danderyd så krävdes det ett ultraljud för att jag skulle lugna ner mig igen.
Oron och rädslan är så jobbig, den tar så himla mycket på krafterna och att göra något annat är så mycket svårare. Jag tror inte att den kommer att minska heller även om det är så att ju längre jag går ju större chans är det att mini överlever om man i tid skulle upptäcka att något är fel och måste ”plocka ut” den tidigare. Många tankar som snurrar…