Specialistmödravård och nya rutiner vid överburenhet

Idag var vi på inskrivning på specialistmödravården och det var väl inte så mycket med det.  Känner kanske inte jättebehov just nu av att gå där men tycker ändå att det är skönt att ha en läkarkontakt för de kan ju bestämma lite mer och det är lättare att göra upp en plan och faktiskt få följa den. Vi kommer att göra notch-ultraljud nästa vecka vilket läkaren tyckte var lite konstigt för det gör man tydligen egentligen bara om man har haft havandeskapsförgiftning eller om tidigare barn har varit tillväxthämmat. Vilket ingen av dem har, Noa var ju normalstor när han föddes. Förmodligen hade han ändå blivit lite tyngre om allt hade stått rätt till med den graviditeten men han var helt inom ramen för vad som anses som normalt storlek- och viktmässigt. Kan vara så att de anser lite olika angående notch för på vår andra läkare (hon som konstaterade att Noa hade dött) sa att man alltid gör det när man tidigare förlorat barn och det är väl framförallt om man inte vet anledningen. Tydligen är det så att notch har man alltid i början av graviditeten och det är därför det ultraljudet inte får göras innan 24 fullgångna veckor och bara behövs göras en gång. För har man det då inte så får man det helt enkelt inte.

Vi gjorde även ett litet ultraljud idag, vi gjorde ju ett förra veckan och ska göra ett om mindre än en vecka men jag har varit lite sjuk och då blir jag alltid extra orolig så kändes skönt att bara få kolla lite.

Jag fick även veta att de från och med första april kommer att ändra rutinerna vid överburenhet och göra ett tillväxtultraljud i vecka 41+0 och det tycker jag är en helt underbar nyheter. Nu kan ju inte det rädda Noa men man har sett en skillnad på överlevnaden på de sjukhus där detta görs och där det inte görs. Tydligen har detta gjorts på KS (Karolinska) i Huddinge i flera år men inte på KS i Solna och då har de ganska lätt nu sett att det är en skillnad. Sen fick jag även veta andra saker som ställer mig ännu mer frågande till att man i vissa landsting får gå över mer än två veckor. Anledningen till att man inte vill sätta igång är för ökad risk för kejsarsnitt och användning av sugklocka men mellan veka 42+0 och vecka 43+0 fanns det ingen ökning och då ändrade man till att sätta igång vid två veckors överburenhet istället för tre. Då kan man ju undra varför dessa rutiner inte är standard i alla landsting.

Vi har nu också en plan för resten av graviditeten. Vi ska som sagt göra ett ultraljud nästa vecka sen blir det typ en månad till tills nästa ultraljud och i samband med det ska vi även träffa läkaren på specialistmödravården (samma som vi var hos idag). Efter det så görs tillväxtultraljud var fjärde vecka (oftare om vi skulle vilja eller om man finner det nödvändigt av andra anledningar). Igångsättning sker med största sannolikhet lite innan 38 fullgångna då detta infaller en helg och de har färre läkare på kvinnokliniken då och därför helst sätter igång innan dess. Vi har fått ett datum och det kommer jag försöka hålla (vill ju inte bli igångsatt allt för tidigt heller då det ökar risken för att bebisen hamnar på Neo och det vill vi gärna undvika). Jag hoppas att det är en plan vi kan följa utan allt för mycket oro men blir det oro så blir det. Inte så mycket man kan göra åt det.

Blev ett långt (och kanske lite rörigt?) inlägg idag…

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.

RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

Ta tillvara på små ögonblick

Jag försöker att ta tillvara på små stunder, stunder när oron inte finns där och lyckan har lyckats tränga sig fram. Oron och ångesten har tagit över vardagen och därför känner jag ännu större behov av att faktiskt försöka ta tillvara på de små stunder som jag känner lycka och jag lyckas hålla borta oron.

På kvällen när jag har lagt mig så kommer Mini igång, ibland direkt och ibland precis när man ska somna (och då kan jag lova att man inte somnar, men vad gör det?!). Jag ser det lite som vår mysstund, jag försöker ta tillvara på de stunderna mer än vad jag gjorde med Noa för vem vet kanske är det de enda stunderna jag får med Mini. Eller egentligen så tog jag nog tillvara på många sådana stunder med Noa också men jag såg det inte på samma sätt. Då, med Noa, så var det så ”självklart” att det skulle komma ut en levande liten krabat. Rädslan fanns då också men den blir inte på samma sätt om man inte har förlorat ett barn, man kan inte förstå om man själv inte har varit med om det, allt blir så annorlunda.

I tisdags morse så fick jag ångest och panikångest som inte ville ge med sig, jag var så orolig och det spelade ingen roll att Mini rörde sig där inne i magen. Jag ringde till Petra som försökte få tag på vår läkare (hon har varit sjuk så vi visste inte om hon var tillbaka ännu) då hon inte fick något svar så tänkte vi åka in till MVC för att lyssna men både jag och Petra kände väl att det kanske inte räckte. Petra ringde till förlossningen (eller obstitikavdelningen som man hamnar på på dagtid) så vi åkte in dit istället, skönt att inte behöva åka till själva förlossningen. Väl där så fick vi börja med att kolla en CTG-kurva (heter det så?) vilket var sjukt läskigt innan hon satt den på magen. Det är ju bara en gång tidigare jag har haft en sån på min mage och det var ju när barnmorskan på förlossningen letade efter hjärtljud den där hämska dagen i mars förra året. Barnmorskan som skulle sätta det nu var jätte bra och försökte känna hur bebisen låg (vilket inte gick alls) och sen chansade hon och träffade rätt direkt vilket var enormt skönt då hjärtljud hördes direkt. Kurvan såg jätte bra ut och lilla Mini var precis som den borde vara, aktiv och pigg. Vi fick även göra ett ”enklare” ultaljud med en läkare och hon sa att även det såg bra ut så jag hoppas att det kan lugna mig ett tag i alla fall.

På fredag ska vi åter till Danderyd för att träffa vår läkare och få besöka förlossningen, det känns sjukt läskigt och behövligt så vi hoppas på att det går bra och att jag kan känna mig lite tryggare med att åka in dit om det behövs någon dag när jag är orolig. Förhoppningsvis så kan de kolla CTG även då och då gärna nere på själva förlossningen så jag kanske kan känna mig hyfsat trygg även i det.

Det är mycket spänningar och sånt i kroppen just nu och jag är trött både psykiskt och fysiskt, känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt… ”Bara” 9½ veckor kvar nu…

Ultraljud tio(?) avklarat

Då var ytterligare ett ultraljud avklarat, tror det är nummer tio i ordningen. Allt såg bra ut och Mini växer precis som den ska. Barnmorskan som gjorde ultraljudet var verkligen jätte bra, fick jag välja vem som skulle göra resterande ultraljud skulle jag utan tvekan välja henne. Hon berättade hur den låg och visade vart allt satt och berättade det hon såg. Det börjar bli trångt där inne nu, lilla mini låg dubbelvikt med rumpan nedåt och med ena handen bakom nacken. Det är helt otroligt vad mycket man ser med ultraljud, man ser verkligen att det är en liten bebis som ligger där inne. Hon kollade även flödet i navelsträngen och det såg bra ut så det kändes skönt. Mini verkar må bra och jag är så glad för det.

När vi kom in och jag visade magen så sa barnmorskan direkt att det var en typisk flickmage så vi får väl se om det stämmer, tydligen så hade jag en pojkmage sist (enligt bland andra Petras syster). Barnmorskan gav oss också en ultraljudsbild som hon ”råkade” skriva ut, det är helt sjukt vad Mini har växt på nio veckor.

Det blev inget besök på förlossningen idag då vår läkare fått influensan, kändes lite jobbigt i går när hon messade Petra men just nu känns det helt okej. Förhoppningsvis är hon frisk till nästa vecka så vi får göra besöket då istället och på ett sätt är väl det bättre, att inte göra både ultraljud och besöka förlossningen på en och samma dag.

Mini vecka 27+ 1
Mini vecka 27+ 0

27 fullgångna

Idag har det gått 27 veckor och i perspektiv så är då elva veckor inte så långt fast varför känns det då som en evighet?

Petra har gjort en webbsida med en nedräkning till beräknad igångsättning, det är lite bra då kan man gå in och titta att tiden faktiskt går. Idag är det två månader och 16 dagar kvar, det låter längre än elva veckor tycker jag, fast kortare än 77 dagar. Konstigt det där.

Idag måste jag verkligen ta tag i mitt examensarbete, gör jag inget denna vecka så kan jag lika gärna lägga ner det. Måste hitta pepp, skiva enkätfrågor, vilket inte är så lätt. Hur ska man veta vad som ska frågas? Min tanke är att göra en webbplats för personer som förlorat barn, ett socialt forum typ. Men vad frågar man för att ta reda på vad folk faktiskt vill ha i ett sådant forum (en sådan webbplats)?

I morgon är det fulldag på Danderyds sjukhus. Dagen börjar med ultraljud sedan besök på förlossningen och efter lunch kuratorbesök, är nervös (för allt utom kuratorbesöket). Blir alltid lite nervös inför ultraljuden även om det kändes ganska lugnt sist, är mer nervös den här gången av någon anledning. Har haft väldigt ont i ryggen och nedre delen av magen tidvis, kanske är det därför, kanske är det bara just nu för att Mini är lugn…

Förlossningen är extremt skrämmande just nu fast det känns skönt att man får göra ett besök utan att åka dit för att man är orolig och komma in med skräcken i halsgropen. Jag skulle vilja se det rummet vi låg i under förra förlossningen, hoppas det är ledigt. Vår barnmorska på MVC sa att hon också kunde ta oss till förlossningen vid något tillfälle om vi kände att vi hade det behovet.

När jag var gravid med Noa så var vi bara på förlossningen två gånger, första gången var ett besök med föräldragruppen (regnbågsgruppen) för att se hur förlossningen var och får lite info om hur det funkade. Andra gången var i panik och vi kom in och fick reda på att vår lilla bebis var död. Kanske inte är så konstigt att det känns lite läskigt?!