Etikettarkiv: syskonförsök

Ännu ett ”syskon-inlägg”

Var i dag på fertilitetsenheten för att kolla hur det ser ut med mina äggblåsor, vi var även där i början av juni men eftersom att vi inte tänkt börja med något syskonförsök redan då så kollade de äggblåsorna igen. När vi var där i juni så sa den läkaren att jag hade ganska många äggblåsor och att jag förmodligen var en sån som var fertil länge, denna gång sa läkaren att jag hade få äggblåsor. Vad det innebär vet jag inte och jag vet inte varför jag inte frågade. Hade en äggblåsa som var stor och han trodde att jag kommer att ha ägglossning i början/mitten av näsa vecka. Utöver det räknade han till sex stycken blåsor plus några som var väldigt små. Känns som att jag kanske skulle frågat mer om det men eftersom att han inte sa något om det så kändes det som att det inte var något jag skulle oroa mig för. Började sen tänka och kom fram till att det kanske inte var så bra ändå. Försökt söka lite på det men hittar inget direkt, det mesta man hittar handlar om IVF, så nu är jag lite nojjig att jag ska ha problem att bli gravid. Han sa typ det är en äggblåsa som är stor och det räcker ju men det stämmer ju bara om jag blir gravid på första försöket och det försöket är nu. Läkaren vi träffade sist var mycket mer informativ. Jag har tagit ägglossningstest under sommaren och de har inte visat positivt alla gånger, vilket inte är konstigt då man inte har ägglossning i varje cykel och ju äldre man blir ju färre ägglossningar har man ju – missade nog dessutom en för den var tidig. Jag undrar dock om det måste finnas ett ägg för att man ska få positivt utslag på ägglossningstestet eller kan det ge positivt utslag utan att det finns något ägg som kan släppas? Vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få svar på dessa frågor. Kan nog vända mig till fertilitetsenheten men frågan är om en barnmorska kan svara på en sådan fråga. De har lite ont om läkare där så jag kan nog inte räkna med att få prata med en läkare…

Jag känner mig nu väldigt redo för syskonförsök även om det självklart även är lite skrämmande. Jag tror jag behövde tänka igenom det ordentligt bara och prata lite mer om det med min fru. Att skriva av mig lite var väl inte heller helt fel, fick ju även lite respons. Ska försöka ta det lite som det kommer men det kan nog även bli svårt. När man väl är inne i det så är det klart man vill att det ska fungera och jag kommer säker gå och känna efter. Vi får se när vi börjar men det lär inte dröja jättelänge. Skulle jag få ägglossningen en dag när det inte fungerar att åka och göra insemination så tar vi det helt enkelt månaden efter. Sen får vi se hur vi fortsätter, vi måste ju ha råd också.

Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.