Etikettarkiv: syskon

Ännu ett ”syskon-inlägg”

Var i dag på fertilitetsenheten för att kolla hur det ser ut med mina äggblåsor, vi var även där i början av juni men eftersom att vi inte tänkt börja med något syskonförsök redan då så kollade de äggblåsorna igen. När vi var där i juni så sa den läkaren att jag hade ganska många äggblåsor och att jag förmodligen var en sån som var fertil länge, denna gång sa läkaren att jag hade få äggblåsor. Vad det innebär vet jag inte och jag vet inte varför jag inte frågade. Hade en äggblåsa som var stor och han trodde att jag kommer att ha ägglossning i början/mitten av näsa vecka. Utöver det räknade han till sex stycken blåsor plus några som var väldigt små. Känns som att jag kanske skulle frågat mer om det men eftersom att han inte sa något om det så kändes det som att det inte var något jag skulle oroa mig för. Började sen tänka och kom fram till att det kanske inte var så bra ändå. Försökt söka lite på det men hittar inget direkt, det mesta man hittar handlar om IVF, så nu är jag lite nojjig att jag ska ha problem att bli gravid. Han sa typ det är en äggblåsa som är stor och det räcker ju men det stämmer ju bara om jag blir gravid på första försöket och det försöket är nu. Läkaren vi träffade sist var mycket mer informativ. Jag har tagit ägglossningstest under sommaren och de har inte visat positivt alla gånger, vilket inte är konstigt då man inte har ägglossning i varje cykel och ju äldre man blir ju färre ägglossningar har man ju – missade nog dessutom en för den var tidig. Jag undrar dock om det måste finnas ett ägg för att man ska få positivt utslag på ägglossningstestet eller kan det ge positivt utslag utan att det finns något ägg som kan släppas? Vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få svar på dessa frågor. Kan nog vända mig till fertilitetsenheten men frågan är om en barnmorska kan svara på en sådan fråga. De har lite ont om läkare där så jag kan nog inte räkna med att få prata med en läkare…

Jag känner mig nu väldigt redo för syskonförsök även om det självklart även är lite skrämmande. Jag tror jag behövde tänka igenom det ordentligt bara och prata lite mer om det med min fru. Att skriva av mig lite var väl inte heller helt fel, fick ju även lite respons. Ska försöka ta det lite som det kommer men det kan nog även bli svårt. När man väl är inne i det så är det klart man vill att det ska fungera och jag kommer säker gå och känna efter. Vi får se när vi börjar men det lär inte dröja jättelänge. Skulle jag få ägglossningen en dag när det inte fungerar att åka och göra insemination så tar vi det helt enkelt månaden efter. Sen får vi se hur vi fortsätter, vi måste ju ha råd också.

Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Så ont i hjärtat

Är i en period nu då jag tänker extra mycket på Noa det har nog dels med julen att göra men även att det inte är allt för långt kvar till han skulle ha blivit två år. Jag kan verkligen inte fatta det, TVÅ ÅR… Jag kan väl inte riktigt fatta att jag har en död son heller, det känns så sjukt att vår första lilla bebis dog, ett litet barn som aldrig fått uppleva en dag utanför magen.Vilket öde, ligga i magen i nio månader för att sedan dö på målsnöret.

Jag bara saknar honom så extremt mycket, jag vill ju bara att han ska vara här också. Jag vill ha båda mina pojkar här men självklart är jag helt överlycklig över den lilla killen som vi har här vilket också på sitt sätt känna obegripligt men ändå lättare att greppa än att man har en son som borde få blivit två om några månader.

Jag har fortfarande extremt svårt att se nyfödda bebisar, det hugger till varje gång. Jag vet inte varför det är så även om det självklart har med Noa att göra för hur mycket tid som än passerar så kommer Noa alltid att vara en liten bebis då han aldrig fick något mer. Jag tror även att det kan ha en viss betydelse att vi var på Neo i nästan tre veckor med Elliott och att hans start i livet var jobbig, inte så mycket för honom mest för oss, så vi har inte riktigt fått den där upplevelsen som man ”ska” få när man får sin lilla bebis, trotts att vi fått två små bebisar.

En person som står mig väldigt nära är gravid och många känslor kring min egen graviditet med Elliott kommer tillbaka, den här personen fick ett missfall under sin första graviditet och har haft svårt att åter bli gravid och så många av de känslor som hon nämner känner jag igen. Dels innan hon blev gravid (via IVF denna gång) och sen nu när det är tidigt i graviditeten så är hon så klart orolig för missfall. Hon bor också i ett annat landsting än vad jag gör och där har de andra ”regler” än här, de får bland annat gå över mer än två veckor och de tar ingen hänsyn alls till att de blev gravida via IVF vilket man gör här i Stockholms län. Hon ville gärna göra ett tidigt ultraljud vilket barnmorskan förstod och skrev en remiss men förmodligen godkänns inte remissen och hon kommer då att få vänta till rutinultraljudet. Här får alla göra KUB utan några större krusiduller där hon bor kostar det 1500 om man är under 35 (vilket hon är).

Nu kom jag lite ur spåret det jag ville med det var att det nästan känns som att man återupplever graviditeten igen och jag börjar undrar om jag orkar gå igenom en till. Sista veckan med Elliott var fruktansvärd och även tiden innan var väldigt jobbig. Att Elliott dessutom hamnade på Neo och allt som har med det att göra gör ju inte saken lättare. Det är många tankar som snurrar i huvudet just nu och jag tror inte att det kommer att bli en till bebis i det här huset på ett tag i alla fall men samtidigt så vill jag/vi inte vänta för länge. Dels för rädslan men även för åldern, inte för att jag är jättegammal men ändå tillräckligt för att veta att vi kanske inte ska dra ut allt för mycket på det. Någon gång under våren ska vi i alla fall träffa ”vår” läkare och prata lite då vi förlorade vårt första barn och vårt andra barn hamnade på Neo. Vi vill gärna ha samma donator så vi ska prata lite med läkaren om det då Elliotts förstorade hålrum kunde ha någonting med att mina blodkroppar attackerade hans eller nåt sånt (detta var dock inte så troligt men ingenting de ändå helt kan utesluta). De kan testa detta redan i vecka fem i graviditeten och man får då äta medicin under hela graviditeten för att förhindra detta men det kanske kan räcka med de orosmoment som redan finns där…

Elliott – Noas lillebror

Har mycket att skriva och vet väl inte riktigt vart jag ska börja men jag kan väl börja med det uppenbara, Mini har kommit i form av en lillebror och han har fått namnet Elliott och han lever!

Elliott föddes den sista maj klockan 0733 och mådde till en början bra. När vi var på BB så började han bli väldigt gul och vi var ”tvungna” att stanna kvar så de kunde ha koll på gulheten utifall att han skulle behöva sola. När Elliott var fyra dagar gammal så fick han andningsuppehåll. Han satt i mitt knä och vi koppmatade honom då han var trött, han betedde sig väldigt konstigt och liksom sjönk ihop eller vad man ska kalla det. Jag tog på honom (stimulerade honom) och han började skrika och var helt blå i ansiktet, detta upprepade sig en gång till och barnmorskan (som faktiskt var inne i rummet när detta hände) ringde neo-jouren som var snabbt på plats. Även om hon inte hittade något direkt uppenbart så fick vi komma ner till neonatalen ganska omgående och en massa tester gjordes. De fösta dagarna på neonatalen mådde han inte så bra men blev piggare och efter de fösta dagarna så har han inte uppvisat några tecken alls på att må dåligt, han beter sig som en helt vanlig bebis och vi fick komma hem igen i tisdags. Detta är extremt kortfattat just nu och jag tror att jag kommer att skriva mer om det senare då det är någonting jag nog behöver bearbeta lite. De första beskeden vi fick på neonatalen var inte bra och det kändes som att vi återigen skulle få lämna Danderyds sjukhus utan en bebis, det var fruktansvärt.

Nu har vi i alla fall kommit hem och han mår bra som det ser ut, det ska göra en del uppföljningar och vi ska bland annat göra en andningsregistrering under tre dygn för att se om han har någon ökad risk för apné (andningsuppehåll). Hur mycket uppföljning och exakt vad för uppföljning som ska göras kommer tiden att utvisa och mycket beror på hur han verkar må.

Det känns inte alls lika jobbig som det gjorde i början och mycket för att Elliott visar att han mår bra.