Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!

Rutinultraljud – check

Igår var vi och gjorde rutinultraljudet och fick se den lille där inne och det var så skönt när det var över och det visade sig att allt såg bra ut. Hon som gjorde det skrämde oss några gånger eftersom att hon inte riktigt tänkte på att tystnad för en som har förlorat ett barn är =dålig nyhet. Hon var ju koncentrerad på sitt och det är ju klart att hon ska vara det men när hon kollat på hjärtat ett bra tag utan att säga någonting så blir man ju sjukt nervös. Hon kollade sedan moderkakan väldigt länge vilket gjorde, framförallt, Petra sjukt orolig (det var ju moderkakan som var ”problemet” sist). Anledningen att hon kollade den så länge visade sig sedan vara för att hon tyckte den satt långt ner så hon ville kolla så den inte satt för utgången vilket inte är så lätt att se med ett vanligt ultraljud så hon fick ta ”utgången” och kolla och då visade det sig att den satt bra så det var ju också en lättnad.
Vi fick se lilla mini dricka där inne, det var jätte häftigt, fostervatten är tydligen gott!

Mini vecka 18+0
Mini vecka 18+0

Jag har tidigare skrivit några inlägg om graviditeten som jag har haft privata (de ligger nu i kategorin under ”tidigare privata”). Det har varit väldigt svårt att prata om graviditeten och är det fortfarande. Att berätta för folk som man vet blir glada och förväntansfulla är jätte jobbigt och därför har jag valt att inte skriva något här publikt förens nu. Vi har berättat för närmsta familjen att vi väntar barn (kändes som att det inte fanns så mycket val då magen börjat synas). Nu när rutinultraljudet är gjort så kanske det blir lite lättare att även berätta för andra och det är ju inte längre en jätte hemlighet och då känns det okej att skiva något här.

Har förövrigt känt mini ganska länge nu, sedan typ vecka 12 i alla fall (är nu i vecka 19), nu känner jag den jätte tydligt till och från och det är ju åtminstone några rörelser varje dag som jag känner. Det är både på ont och gott att känna den lilla, jag blir lite lugnare just för att jag känner den men har jag inte känt den på ett tag så är det ju lättare att nojjaur och bli orolig och den är nog än lite lite för att puffa igång. Eftersom att den fortfarande har ganska gott om plats där inne så kan den ju vända sig inåt och då känner man ju inget…

Vi fick beräknaddag framflyttad något (två dagar enligt sista mensen och en dag enligt ägglossning) så nu är den beräknad den 18 juni, inte för att vi kommer att gå så länge men ändå.

Ångest, nervös ont i magen och kan inte tänka

I morgon är det dags för rutinultraljudet och jag får jobbigt att andas bara av att tänka på det. Det finns ju egentligen ingen anledning att tro att det inte skulle se bra ut, vi har ju trotts allt gjort fyra, jag vet många, ultraljud hittills och det man har kunnat sett verkar se bra ut. Senaste ultraljudet gjordes för två och en halv vecka sedan och då såg man hjärtklaffen magsäcken och båda hjärnhalvorna men det är ju ingen garanti för att allt som ska finnas finns och att det som finns är som det ska. På ett sätt vill jag inte göra det men samtidigt så vill jag ju veta att mini mår bra där inne, att den lever är jag ganska säker på då jag kände den senast för nån timme sedan men oron är ju i alla fall så enormt stor. Jag hoppas att allt ser bra ut och att ultraljuden efter detta inte blir lika jobbiga…

Det skulle varit du…

Jag vet att det aldrig kommer att bli en ersättning för dig när vi skaffar ett syskon till dig men det känns ändå jobbigt. Det var ju du som skulle vara här, det är dig vi vill ha här. Nu känns det som att det bara är dig jag vill ha. Hur ska jag någonsin kunna älska någon som jag älskar dig?
Självklart så kommer jag att göra det men jag tvivlar ibland, oftast när jag tvivlar så tvivlar jag på om jag ens vill ha fler barn. Men jag vet ju att jag vill det, jag har alltid velat ha barn och längtan efter barn försvann ju inte bara för att du dog. Den blev nog snarare starkare, men det är ju dig jag vill ha här. Du söta älskade lilla pojke, varför stannade du inte hos oss?

Älskade Noa

Min lilla mini plutt jag saknar dig så, du skulle ju vara här hos oss nu. Vi är så lyckliga för att vi har dig men så förtvivlade över att du inte finns här hos oss. Vi hade ju längtat så mycket efter dig och allt verkade ju se så bra ut och så hände det här. Varför fick du inte stanna kvar hos oss? Jag ville ju hålla om dig och trösta dig, ge dig kärlek och lära dig livet, så mycket man nu kan lära sig livet.
Vi har så mycket kärlek att ge, den kärleken vi skulle ge dig ligger och gnager inom oss. Vi har tänkt att skaffa ett syskon till dig, snart, men för det så betyder det inte att vi kommer att sakna dig mindre eller älska dig mindre, vi måste bara få ett till barn, ett levande barn. Det var ju inte så här det skulle bli Noa. Vi älskar dig så obeskrivligt mycket och det känns hopplöst att inte ha dig här. Jag hoppas att du har det bra, vart du än är, och jag hoppas att jag en dag får träffa dig och ge lite av den kärlek jag har inom mig till dig.

Älskar dig för evigt min lilla pojke!

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.

Livet innan döden

Det känns så jobbigt när man ser gamla sms eller gamla statusrader på facebook, när man var lyckligt ovetande om det hemska som väntade. När livet var lycka.
Någonstans har man väl trott att livet kommer att gå tillbaka till det normala igen, men det kommer det aldrig att göra. Den här enorma sorgen och saknaden kommer alltid att finnas här och det finns inget som kan göra att den försvinner. Med tiden kommer det väl förhoppningsvis bli bättre, men när?
Jag saknar vår lilla Noa så det skriker i mig, det känns som att kroppen håller på att förtvina av saknaden. Ingenting jag gör gör så det känns bättre, livet känns bara hopplöst. Fast solen skiner så är allt bara bäcksvart. Blir dagen någonsin ljus igen?

Petra och jag pratar mycket om nästa barn och hur och när vi ska bli gravida igen, ibland känns det nästan som att man glömmer bort vår lilla älskling men det kommer vi aldrig att göra. Vi vill ju bara ha en bebis här hos oss, helst skulle det ju vara Noa, men ett syskon får det blir. Hoppas att det inte dröjer allt för länge och att det barnet kommer ut levande och friskt och inte dör ifrån oss. En generation i taget!
Älskade lilla plutt, varför fick du inte var hos oss?!?!?!?!?!?

Jag saknar min lilla Noa

Idag har jag tänkt extra mycket på min lilla Noa, jag har tänkt på när han kom ut, hur liten han såg ut och hur varm och mjuk han var. Jag har tänkt på hur hemskt det är att det som kanske hade kunnat rädda hans liv var mer forskning. Jag har tänkt på hur stört det är att folk ger råd till föräldrar som är helt befängda. Jag har tänkt på Noas syskon, de som han en dag kommer att få. Jag har tänkt på Noa så hela min kropp värker. Jag har tänkt på hur han skulle ha varit med oss idag när vi var i Täby och handlade skor. Jag har tänkt på hur han skulle ligga och sova i sin vagn när jag grävde upp rosorna på baksidan.
Jag har hela dagen tänkt på världens sötaste lilla kille. Min älskade och oerhört saknade lilla Noa. Jag har tänkt på dig hela dagen!