Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

Specialistmödravård och nya rutiner vid överburenhet

Idag var vi på inskrivning på specialistmödravården och det var väl inte så mycket med det.  Känner kanske inte jättebehov just nu av att gå där men tycker ändå att det är skönt att ha en läkarkontakt för de kan ju bestämma lite mer och det är lättare att göra upp en plan och faktiskt få följa den. Vi kommer att göra notch-ultraljud nästa vecka vilket läkaren tyckte var lite konstigt för det gör man tydligen egentligen bara om man har haft havandeskapsförgiftning eller om tidigare barn har varit tillväxthämmat. Vilket ingen av dem har, Noa var ju normalstor när han föddes. Förmodligen hade han ändå blivit lite tyngre om allt hade stått rätt till med den graviditeten men han var helt inom ramen för vad som anses som normalt storlek- och viktmässigt. Kan vara så att de anser lite olika angående notch för på vår andra läkare (hon som konstaterade att Noa hade dött) sa att man alltid gör det när man tidigare förlorat barn och det är väl framförallt om man inte vet anledningen. Tydligen är det så att notch har man alltid i början av graviditeten och det är därför det ultraljudet inte får göras innan 24 fullgångna veckor och bara behövs göras en gång. För har man det då inte så får man det helt enkelt inte.

Vi gjorde även ett litet ultraljud idag, vi gjorde ju ett förra veckan och ska göra ett om mindre än en vecka men jag har varit lite sjuk och då blir jag alltid extra orolig så kändes skönt att bara få kolla lite.

Jag fick även veta att de från och med första april kommer att ändra rutinerna vid överburenhet och göra ett tillväxtultraljud i vecka 41+0 och det tycker jag är en helt underbar nyheter. Nu kan ju inte det rädda Noa men man har sett en skillnad på överlevnaden på de sjukhus där detta görs och där det inte görs. Tydligen har detta gjorts på KS (Karolinska) i Huddinge i flera år men inte på KS i Solna och då har de ganska lätt nu sett att det är en skillnad. Sen fick jag även veta andra saker som ställer mig ännu mer frågande till att man i vissa landsting får gå över mer än två veckor. Anledningen till att man inte vill sätta igång är för ökad risk för kejsarsnitt och användning av sugklocka men mellan veka 42+0 och vecka 43+0 fanns det ingen ökning och då ändrade man till att sätta igång vid två veckors överburenhet istället för tre. Då kan man ju undra varför dessa rutiner inte är standard i alla landsting.

Vi har nu också en plan för resten av graviditeten. Vi ska som sagt göra ett ultraljud nästa vecka sen blir det typ en månad till tills nästa ultraljud och i samband med det ska vi även träffa läkaren på specialistmödravården (samma som vi var hos idag). Efter det så görs tillväxtultraljud var fjärde vecka (oftare om vi skulle vilja eller om man finner det nödvändigt av andra anledningar). Igångsättning sker med största sannolikhet lite innan 38 fullgångna då detta infaller en helg och de har färre läkare på kvinnokliniken då och därför helst sätter igång innan dess. Vi har fått ett datum och det kommer jag försöka hålla (vill ju inte bli igångsatt allt för tidigt heller då det ökar risken för att bebisen hamnar på Neo och det vill vi gärna undvika). Jag hoppas att det är en plan vi kan följa utan allt för mycket oro men blir det oro så blir det. Inte så mycket man kan göra åt det.

Blev ett långt (och kanske lite rörigt?) inlägg idag…

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Ännu ett ”syskon-inlägg”

Var i dag på fertilitetsenheten för att kolla hur det ser ut med mina äggblåsor, vi var även där i början av juni men eftersom att vi inte tänkt börja med något syskonförsök redan då så kollade de äggblåsorna igen. När vi var där i juni så sa den läkaren att jag hade ganska många äggblåsor och att jag förmodligen var en sån som var fertil länge, denna gång sa läkaren att jag hade få äggblåsor. Vad det innebär vet jag inte och jag vet inte varför jag inte frågade. Hade en äggblåsa som var stor och han trodde att jag kommer att ha ägglossning i början/mitten av näsa vecka. Utöver det räknade han till sex stycken blåsor plus några som var väldigt små. Känns som att jag kanske skulle frågat mer om det men eftersom att han inte sa något om det så kändes det som att det inte var något jag skulle oroa mig för. Började sen tänka och kom fram till att det kanske inte var så bra ändå. Försökt söka lite på det men hittar inget direkt, det mesta man hittar handlar om IVF, så nu är jag lite nojjig att jag ska ha problem att bli gravid. Han sa typ det är en äggblåsa som är stor och det räcker ju men det stämmer ju bara om jag blir gravid på första försöket och det försöket är nu. Läkaren vi träffade sist var mycket mer informativ. Jag har tagit ägglossningstest under sommaren och de har inte visat positivt alla gånger, vilket inte är konstigt då man inte har ägglossning i varje cykel och ju äldre man blir ju färre ägglossningar har man ju – missade nog dessutom en för den var tidig. Jag undrar dock om det måste finnas ett ägg för att man ska få positivt utslag på ägglossningstestet eller kan det ge positivt utslag utan att det finns något ägg som kan släppas? Vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få svar på dessa frågor. Kan nog vända mig till fertilitetsenheten men frågan är om en barnmorska kan svara på en sådan fråga. De har lite ont om läkare där så jag kan nog inte räkna med att få prata med en läkare…

Jag känner mig nu väldigt redo för syskonförsök även om det självklart även är lite skrämmande. Jag tror jag behövde tänka igenom det ordentligt bara och prata lite mer om det med min fru. Att skriva av mig lite var väl inte heller helt fel, fick ju även lite respons. Ska försöka ta det lite som det kommer men det kan nog även bli svårt. När man väl är inne i det så är det klart man vill att det ska fungera och jag kommer säker gå och känna efter. Vi får se när vi börjar men det lär inte dröja jättelänge. Skulle jag få ägglossningen en dag när det inte fungerar att åka och göra insemination så tar vi det helt enkelt månaden efter. Sen får vi se hur vi fortsätter, vi måste ju ha råd också.

Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Så ont i hjärtat

Är i en period nu då jag tänker extra mycket på Noa det har nog dels med julen att göra men även att det inte är allt för långt kvar till han skulle ha blivit två år. Jag kan verkligen inte fatta det, TVÅ ÅR… Jag kan väl inte riktigt fatta att jag har en död son heller, det känns så sjukt att vår första lilla bebis dog, ett litet barn som aldrig fått uppleva en dag utanför magen.Vilket öde, ligga i magen i nio månader för att sedan dö på målsnöret.

Jag bara saknar honom så extremt mycket, jag vill ju bara att han ska vara här också. Jag vill ha båda mina pojkar här men självklart är jag helt överlycklig över den lilla killen som vi har här vilket också på sitt sätt känna obegripligt men ändå lättare att greppa än att man har en son som borde få blivit två om några månader.

Jag har fortfarande extremt svårt att se nyfödda bebisar, det hugger till varje gång. Jag vet inte varför det är så även om det självklart har med Noa att göra för hur mycket tid som än passerar så kommer Noa alltid att vara en liten bebis då han aldrig fick något mer. Jag tror även att det kan ha en viss betydelse att vi var på Neo i nästan tre veckor med Elliott och att hans start i livet var jobbig, inte så mycket för honom mest för oss, så vi har inte riktigt fått den där upplevelsen som man ”ska” få när man får sin lilla bebis, trotts att vi fått två små bebisar.

En person som står mig väldigt nära är gravid och många känslor kring min egen graviditet med Elliott kommer tillbaka, den här personen fick ett missfall under sin första graviditet och har haft svårt att åter bli gravid och så många av de känslor som hon nämner känner jag igen. Dels innan hon blev gravid (via IVF denna gång) och sen nu när det är tidigt i graviditeten så är hon så klart orolig för missfall. Hon bor också i ett annat landsting än vad jag gör och där har de andra ”regler” än här, de får bland annat gå över mer än två veckor och de tar ingen hänsyn alls till att de blev gravida via IVF vilket man gör här i Stockholms län. Hon ville gärna göra ett tidigt ultraljud vilket barnmorskan förstod och skrev en remiss men förmodligen godkänns inte remissen och hon kommer då att få vänta till rutinultraljudet. Här får alla göra KUB utan några större krusiduller där hon bor kostar det 1500 om man är under 35 (vilket hon är).

Nu kom jag lite ur spåret det jag ville med det var att det nästan känns som att man återupplever graviditeten igen och jag börjar undrar om jag orkar gå igenom en till. Sista veckan med Elliott var fruktansvärd och även tiden innan var väldigt jobbig. Att Elliott dessutom hamnade på Neo och allt som har med det att göra gör ju inte saken lättare. Det är många tankar som snurrar i huvudet just nu och jag tror inte att det kommer att bli en till bebis i det här huset på ett tag i alla fall men samtidigt så vill jag/vi inte vänta för länge. Dels för rädslan men även för åldern, inte för att jag är jättegammal men ändå tillräckligt för att veta att vi kanske inte ska dra ut allt för mycket på det. Någon gång under våren ska vi i alla fall träffa ”vår” läkare och prata lite då vi förlorade vårt första barn och vårt andra barn hamnade på Neo. Vi vill gärna ha samma donator så vi ska prata lite med läkaren om det då Elliotts förstorade hålrum kunde ha någonting med att mina blodkroppar attackerade hans eller nåt sånt (detta var dock inte så troligt men ingenting de ändå helt kan utesluta). De kan testa detta redan i vecka fem i graviditeten och man får då äta medicin under hela graviditeten för att förhindra detta men det kanske kan räcka med de orosmoment som redan finns där…

Elliott – Noas lillebror

Har mycket att skriva och vet väl inte riktigt vart jag ska börja men jag kan väl börja med det uppenbara, Mini har kommit i form av en lillebror och han har fått namnet Elliott och han lever!

Elliott föddes den sista maj klockan 0733 och mådde till en början bra. När vi var på BB så började han bli väldigt gul och vi var ”tvungna” att stanna kvar så de kunde ha koll på gulheten utifall att han skulle behöva sola. När Elliott var fyra dagar gammal så fick han andningsuppehåll. Han satt i mitt knä och vi koppmatade honom då han var trött, han betedde sig väldigt konstigt och liksom sjönk ihop eller vad man ska kalla det. Jag tog på honom (stimulerade honom) och han började skrika och var helt blå i ansiktet, detta upprepade sig en gång till och barnmorskan (som faktiskt var inne i rummet när detta hände) ringde neo-jouren som var snabbt på plats. Även om hon inte hittade något direkt uppenbart så fick vi komma ner till neonatalen ganska omgående och en massa tester gjordes. De fösta dagarna på neonatalen mådde han inte så bra men blev piggare och efter de fösta dagarna så har han inte uppvisat några tecken alls på att må dåligt, han beter sig som en helt vanlig bebis och vi fick komma hem igen i tisdags. Detta är extremt kortfattat just nu och jag tror att jag kommer att skriva mer om det senare då det är någonting jag nog behöver bearbeta lite. De första beskeden vi fick på neonatalen var inte bra och det kändes som att vi återigen skulle få lämna Danderyds sjukhus utan en bebis, det var fruktansvärt.

Nu har vi i alla fall kommit hem och han mår bra som det ser ut, det ska göra en del uppföljningar och vi ska bland annat göra en andningsregistrering under tre dygn för att se om han har någon ökad risk för apné (andningsuppehåll). Hur mycket uppföljning och exakt vad för uppföljning som ska göras kommer tiden att utvisa och mycket beror på hur han verkar må.

Det känns inte alls lika jobbig som det gjorde i början och mycket för att Elliott visar att han mår bra.