Etikettarkiv: syskon

Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

Specialistmödravård och nya rutiner vid överburenhet

Idag var vi på inskrivning på specialistmödravården och det var väl inte så mycket med det.  Känner kanske inte jättebehov just nu av att gå där men tycker ändå att det är skönt att ha en läkarkontakt för de kan ju bestämma lite mer och det är lättare att göra upp en plan och faktiskt få följa den. Vi kommer att göra notch-ultraljud nästa vecka vilket läkaren tyckte var lite konstigt för det gör man tydligen egentligen bara om man har haft havandeskapsförgiftning eller om tidigare barn har varit tillväxthämmat. Vilket ingen av dem har, Noa var ju normalstor när han föddes. Förmodligen hade han ändå blivit lite tyngre om allt hade stått rätt till med den graviditeten men han var helt inom ramen för vad som anses som normalt storlek- och viktmässigt. Kan vara så att de anser lite olika angående notch för på vår andra läkare (hon som konstaterade att Noa hade dött) sa att man alltid gör det när man tidigare förlorat barn och det är väl framförallt om man inte vet anledningen. Tydligen är det så att notch har man alltid i början av graviditeten och det är därför det ultraljudet inte får göras innan 24 fullgångna veckor och bara behövs göras en gång. För har man det då inte så får man det helt enkelt inte.

Vi gjorde även ett litet ultraljud idag, vi gjorde ju ett förra veckan och ska göra ett om mindre än en vecka men jag har varit lite sjuk och då blir jag alltid extra orolig så kändes skönt att bara få kolla lite.

Jag fick även veta att de från och med första april kommer att ändra rutinerna vid överburenhet och göra ett tillväxtultraljud i vecka 41+0 och det tycker jag är en helt underbar nyheter. Nu kan ju inte det rädda Noa men man har sett en skillnad på överlevnaden på de sjukhus där detta görs och där det inte görs. Tydligen har detta gjorts på KS (Karolinska) i Huddinge i flera år men inte på KS i Solna och då har de ganska lätt nu sett att det är en skillnad. Sen fick jag även veta andra saker som ställer mig ännu mer frågande till att man i vissa landsting får gå över mer än två veckor. Anledningen till att man inte vill sätta igång är för ökad risk för kejsarsnitt och användning av sugklocka men mellan veka 42+0 och vecka 43+0 fanns det ingen ökning och då ändrade man till att sätta igång vid två veckors överburenhet istället för tre. Då kan man ju undra varför dessa rutiner inte är standard i alla landsting.

Vi har nu också en plan för resten av graviditeten. Vi ska som sagt göra ett ultraljud nästa vecka sen blir det typ en månad till tills nästa ultraljud och i samband med det ska vi även träffa läkaren på specialistmödravården (samma som vi var hos idag). Efter det så görs tillväxtultraljud var fjärde vecka (oftare om vi skulle vilja eller om man finner det nödvändigt av andra anledningar). Igångsättning sker med största sannolikhet lite innan 38 fullgångna då detta infaller en helg och de har färre läkare på kvinnokliniken då och därför helst sätter igång innan dess. Vi har fått ett datum och det kommer jag försöka hålla (vill ju inte bli igångsatt allt för tidigt heller då det ökar risken för att bebisen hamnar på Neo och det vill vi gärna undvika). Jag hoppas att det är en plan vi kan följa utan allt för mycket oro men blir det oro så blir det. Inte så mycket man kan göra åt det.

Blev ett långt (och kanske lite rörigt?) inlägg idag…

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…