Etikettarkiv: sorg

Noas ettårsdag

Idag borde vår lilla son fått bli ett år men det blev inte så istället så sitter vi här två mammor och saknar vår lilla prins. Vi köpte varsin bakelse för att ändå fria hans födelsedag och i kväll ska vi elda lite ute i vår eldhink och skicka iväg ”lyktor”.

Idag har jag även gjort klart Noas minnesalbum, det var väl minst sagt på tiden, kändes bra att få något att göra en dag som denna. Tänk att han hade blivit ett år, det är ju helt sjukt vad tiden går. Saknade är dock lika stark nu som den var då bara på ett annat sätt…

Ett år har gått sedan du kom till oss, ett år av saknad.
Ett år har gått sedan jag höll dig i min famn och fick vara dig nära.
Ett år har gått men vi saknar dig lika mycket idag som vi gjorde då.
Ett år har gått och minnet av dig är lika starkt som det var då.
Ett år har gått och vi överlevde utan dig.

Noas vecka

Vi var hos kuratorn igår, kände inte något jätte behov av det då jag inte riktigt vet om det hjälper. Nästan varje gång kommer man dock där ifrån lite klokare, med ett nytt sätt att se på oro och rädsla och även klädinköp… Kom fram till att det är 13 veckor kvar tills igångsättning, med tanke på att jag nu har gått 25 veckor så kändes det helt plötsligt som ganska nära, på något sätt känns 13 veckor mindre än tre månader. Vi pratade om att ta en vecka i taget, vilket vi har pratat mycket om tidigare också, och vi kom fram till att den här veckan får bli Noas vecka, vilket det på ett sätt redan var men nu är det mer uttalat. På torsdag är det exakt ett år sedan vi fick reda på att bebisen i min mage hade dött och på lördag skulle vi ju egentligen ha firat vår lilla ettåring. Idag är det ett år sedan jag kände honom för sista gången (som jag med säkerhet vet att jag kände honom), det var ju så nära, igångsättningen var ju bara några dagar bort. Vår lilla Noa.

Det är jobbigt att vara gravid nu, alla dessa dagar när allt det hemska hände, fast jag tror ändå att det skulle vara jobbigare att inte vara gravid. Nu har vi ju ett litet syskon på gång och i all denna enorma sorg så finns även lycka och hopp om framtiden.

Noa har kommit lite i skymundan nu när man är gravid, vilket även märks på blogginläggen, och det känns jobbigt ibland. Men det är jobbigt när man gråter också för då känner jag skuldkänslor mot Mini istället. Jag vet att det inte finns något att ha skuldkänslor för men det är svårt både när det gäller Mini och Noa. Att ha fokuset på Noa nu känns bra, känns som att det behövs, det här är Noas vecka!

Vill inte vara så här…

Det är jobbigt just nu, väldigt jobbigt. Fick panikångest igår, igen, och jag vet faktiskt inte riktigt varför fast ändå så förstår jag vad det kan ha berott på. Har tyckt att magen har varit hård och att jag haft mycket sammandragningar. Sen igår kväll rann det helt enkelt över och Petra ringde till förlossningen för att höra om det var normalt så det kanske kunde lugna mig. Jag hade i tisdags varit på ”vårdcentralen” och lämnat en odling då jag trodde att jag kanske kunde ha urinvägsinfektion och stickan tydde på att det kunde vara så. Barnmorskan på förlossningen sa att hon skulle kolla med läkaren om hon kunde se något svar på själva odlingen och gissa vem det var som jobbade, vår underbara läkare. Vår läkare ringde upp och hon sa att jag inte hade urinvägsinfektion och att det inte var konstigt att ha lite mer sammandragningar nu eller att magen var hård så blev lite lugnare. Hon sa att vi fick komma in om vi ville och även om jag kände mig extremt löjlig så gjorde vi det och det lugnade mig ytterligare att se lilla Mini ligga där inne, hon kollade även tappen och den var stabil vilket också är skönt att höra. Jag tyckte att magen var lite halvhård när vi var där men enligt läkaren så var livmodern helt normal och inte hård så även det kändes skönt. Att Noa var beräknad igår, fast för ett år sedan, gjorde säkert sitt för oron också fast jag inte kopplade det direkt. Det är väldigt jobbigt just nu och jag hoppas att det blir lite bättre sen efter att ettårsdagen har passerat. Att det i media spys ut om Viktorias bebis gör väl inte direkt saken bättre men man får väl vara glad att det inte var på Noas årsdag deras dotter kom… Ja jag är lite bitter men det får man faktiskt vara ibland…

40 veckor och ett år…

Tänk vad några ynka veckor kan göra skillnad, eller även dagar. Tänk om vår lilla kille hade fötts på tid, om min kropp hade fattat vad den skulle göra. Jag hade kunnat sitta här med en sockerstinn ettåring istället för ett hjärta som saknar en bit som försvann i samma stund som vi fick reda på att vår lilla bebis var död. Jag saknar vår lilla Noa så enormt mycket och även om tankarna nu finns mer på Mini och graviditeten så är Noa på något sätt alltid närvarande i tankarna och det går inte en dag utan att jag saknar honom. Tårarna kommer inte längre lika ofta men det betyder ju inte att saknaden är mindre. Igår var dock en halvjobbig dag och jag kom fram till att det delvis berodde på vädret, det vackra vårvädret, precis som det var när Noa hade fötts. Solen sken och det kändes som att våren var på gång.

Så stilla, så stilla han ligger där,
ingen gråt, inget skrik,
inte ett andetag bara så stilla

Noa min lilla ängel jag saknar det så enormt mycket och älskar dig mer än vad ord kan beskriva!

 

Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!