Etikettarkiv: sorg

3-årsdagen närmar sig

Det börjar närma sig Noas treårsdag och det känns. När jag ser andra fira sina små treåringar så gör det så ont. Jag tänker att tänk om han hade kommit ut bara lite tidigare, om han hade kommit ut två veckor tidigt istället för två veckor sent så skulle han nog vara här med oss. Jag trodde inte det skulle börja så tidigt i år, jag trodde jag kunde stå emot smärtan i några veckor till. Men tydligen inte. Det bara kom över mig nu när jag såg en facebookvän skriva att deras dotter fyller tre år. Det är så fruktansvärt orättvist. Det är orättvist att barn ska behöva dö att föräldrar ska behöva känna den enorma smärtan efter att ha förlorat ett barn. På ett sätt är det skönt att sorgen kommer för det är så lätt att tänka på Noa som i ett annat liv men samtidigt så gör det ju så ont. Det är över en månad kvar till Noas treårsdag men han var ju beräknad i februari och det var flera, dels ur föräldragruppen men också bekanta som hade barn som var beräknad samma dag eller precis innan Noa var beräknad. Alla fick de friska levande barn och innan eller väldigt nära efter beräknad födsel. Det enda som är bra är väl att ingen av dessa personer umgås vi med men det känns ändå jobbigt. Jag kommer ihåg för tre år sedan hur jag trodde att bebisen i magen var på väg ut och jag var ganska övertygad om att den skulle födas innan beräknatdagen. Kanske hade han också gjort det om jag fött barn tidigare, min kropp fattade nog bara inte vad den skulle göra. Eller jag vet inte riktigt. Man kan ju spekulera i evighet utan att komma fram till någonting för vi kommer ju aldrig att få veta mer än vi vet idag.

Som ett annat liv

Var nyss inne på Noas minnessida, jag har den som favorit i mobilen, det är så sällan jag är inne där nu för tiden. Inte för att jag inte saknar Noa eller vill bli påmind om honom utan bara för att det är så. Vi har foton på Noa lite överallt i huset, i vardagsrummet, vid sängen och över datorn så jag försöker inte glömma honom. Men när jag tittar på bilderna, när jag tittar ordentligt, så känns det så overkligt, det känns som ett annat liv. Det var så mycket sorg då och så mycket kärlek – en kärlek som var så djup. Självklart finns den kärleken fortfarande kvar men när man är i sorgen så blir kärleken så viktig, hur hade jag klarat mig utan den?

Elliott tar så stor plats i våra liv nu och det är självklart bara av godo men livet är så annorlunda när man har ett levande barn. Att tänka på hur livet var förut känns så tungt, det var så mycket sorg, så mycket förtvivlan och så mycket ångest. Samtidigt så pratar jag gärna om Noa och jag vill verkligen inte glömma honom, jag vill att han ska vara en del av våra liv, att han ska få plats även i vardagen. Jag vill bara kunna tänka på honom och ”minnas” honom utan att det gör ont, jag vill att Noa ska kunna vara en del av glädjen och inte bara en del av sorgen. Eller det kanske är fel att uttrycka sig så för han är en del av glädjen och kanske måste han även vara en del av sorgen för att minnet av honom ska kunna finnas kvar…

Nu har min yngsta prins vaknat och vi ska ”leka” lite. Tänk att han blir sex månader om bara några dagar, det är helt otroligt vad tiden går fort. Igår var vi på besök hos en annan bebis som är några månader äldre och Elliott satt så fint och lekte och beundrade den andra bebisens leksaker. Elliott var nog även lite avis på hur bra den andra bebisen förflyttade sig men det kommer nog snart det också. Just nu tar sig Elliott mer runt i cirklar och bakåt än framåt… När han sitter så lägger vi fortfarande lite kuddar bakom honom då det fortfarande händer att han ramlar bakåt och han blir så väldigt arg på oss när han gör sig illa och även om jag tror att det är bra att han vänjer sig att man gör sig illa i bland så känns det snällare att lägga lite kuddar bakom honom ett tag till…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

Tretton månader har passerat

Idag är det 13 månader sedan Noa föddes, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Jag kan i och för sig inte alltid fatta att jag faktiskt har en son, att han inte finns här men ändå är så närvarnade. Jag saknar honom så enormt mycket och den saknaden kommer nog aldrig att försvinna, frågan är om man vill att den saknaden ska försvinna, jag tror inte det. Den ändras ju, från att hela kroppen skrek efter en liten bebis till att man nu ser andra ettåringar och tänker att jag skulle också ha en ettåring.

När jag var gravid med Noa så såg man gravid överallt, så som man ofta gör när man är gravid (eller vill bli gravid). Det har inte alls varit så den här gången, jag ser inte gravida mer än någon annan, jag ser ettåringar, överallt kryllar det av ettåringar. Nu är inte jag jätte bra på att bedöma ålder på barn så det är nog många fler barn som får gå som ettåringar i min värld än vad det egentligen finns ettåringar. Jag ser även fortfarande nyfödda och kan känna mig bitter, framförallt om de har fler barn, det känns så orättvist. Jag hoppas att den bitterheten försvinner mer när lilla Mini kommer, mycket av bitterheten ligger nog i rädslan, den enorma rädsla för att råka ut för samma sak igen, att inte få en liten bebis med sig hem denna gången heller.

Jag och Petra var hos mina föräldrar i helgen och jag kan inte låta bli att bli irriterad. Mina föräldrar hade fått min julklapp från mormor (jag har inte träffat henne sedan i somras) och mamma tyckte att jag skulle ringa och tacka för den, jo jag kan tänkta själv. I alla fall så tyckte hon att jag skulle berätta att vi väntade barn då och när jag sa att det inte är så lätt så fick jag bara ett ”ähh” till svar. Vadå ähh, om jag tycker att det är jobbigt och inte vill göra det så svarar man väl för fan inte ähh. Bara för att hon inte förstår varför så betyder inte det att det inte finns en anledning. Det är väl bara att släppa det men jag blir bara så irriterad på sådana kommentarer, jag förstår att det inte går att förstå hur det är för oss men då borde man väl än mer ha förståelse för att vi vill ha det på ett visst sätt och sen acceptera det. Jag tror även att de tyckte det var överdrivet med ultraljud en gång varannan vecka men det sa de i alla fall inget om.

Trött och känner mig helt plötsligt väldigt höggravid

Oron blandas med lycka och sorg, alla känslor är överallt hela tiden och att dessutom vara gravid och sova dåligt gör väl inte saken bättre.

Början av veckan var hemsk, jag var extremt orolig hela tiden, både måndag och tisdag, onsdag var det dags för MVC besök och då helt plötsligt var oron hanterbar. Mycket är bara psykologiskt, vår läkare hade semester och vår barnmorska på MVC jobbar inte måndag och tisdag. Att behöva åka in till förlossningen för att man orolig är så extremt skrämmande och man drar sig lite extra innan man ens skulle våga ringa.

På tisdag ska vi återigen på ultraljud (jag vet det är väldigt många) och då ska vi även besöka förlossningen så förhoppningsvis så försvinner lite av den rädslan jag har inför att åter behöva komma till förlossningen av oro.

Oron går mycket hand i hand med hur mycket och hur ”starkt” jag känner Mini, vissa dagar är den lugnare och framförallt så rör den sig mer inåt vilket gör att rörelserna utåt är så små. Jag försöker dock räkna rörelserna för att lugna mig och ofta så hjälper det, om än lite. Sen har vi dagar (eller egentligen kvällar) då det är sån fart på Mini att man undrar hur den orkar.

Bara på några dagar så har jag gått i från att känna mig lite ”lagom” gravid till att känna mig höggravid, stor klumpig och otymplig, vet inte riktigt vad som hände. Har ont i hela kroppen tidvis och kvällarna är outhärdliga då jag verken kan sitta, ligga eller står utan att känna att jag vill krypa ur kroppen. Känner mig ändå löjlig som klagar, varför klaga, jag är gravid med ett litet syskon till Noa och förhoppningsvis så får jag uppleva att vara förälder till ett levande barn.

Den nionde april är det meningen att jag ska börja jobba igen men bara tanken på det gör att det värker i hela kroppen, att jag dessutom har skiftarbete gör ju inte saken bättre då jag omöjligt kan sova någon annan gång än mellan 22 och 08 (ibland 09) och vaknar ofta flertalet gånger och ligger vaken i flera timmar. Sömn är en bristvara och hur trött jag än är så lyckas jag inte sova någonting på dagarna. Ska prata med läkaren om sjukskrivning från att jag ska börja jobba, hoppas hon går med på det (och sen att försäkringskassan går med på det)…

Känns som att det blir mycket gnäll i den här bloggen men det är ju oron och sorgen som styr mitt liv just nu och det är när jag känner den som jag behöver skriva. Jag känner ibland lyckorus när Mini rör sig och jag tänker på att det faktiskt är en bebis som leverrunt där inne… Jag hoppas bara så innerligt att vi får behålla den här bebisen och att den är frisk när den kommer ut!