Etikettarkiv: skoljobb

Svårt att hitta motivationen

Det är extremt svårt att hitta motivationen till att göra mitt examensarbete, ibland kommer den ett tag och jag jobbar på lite men för det mesta är den som bortblåst. Jag har kommit fram till varför det är så, även om jag nog egentligen redan visste det, när fokuset ligger så starkt på andra saker så är det helt enkelt svårt (om inte omöjligt) att hitta motivationen till vissa andra saker. Mitt fokus ligger på Mini och att Mini ska komma ut levande och vi äntligen ska få känna på ”riktigt” hur det är att vara föräldrar. På ett sätt har jag snart varit gravid i två år och detta skriver jag inte för att förminska födelsen av Noa eller Noa i sig men är man gravid så räknar man ju med att få blir förälder till ett levande barn. Det finns få saker jag varit säker på i hela mitt liv men att jag vill bli föräldrer har det aldrig varit någon tvekan om, jag har vetat det sen innan jag visste hur barn blev till. Så att jag spenderar min tid med att sakna vår lilla ettåring, oroa mig för vår lilla ofödding och längtar tills jag får ta hand om en liten bebis är väl inte så konstigt?

Tyvärr blir ju mitt examensarbete, och kanske i slutändan min framtida karriär, lidande och det är ju långt ifrån bra för jag pluggar ju inte för att det är kul. Jag pluggar för att jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska få jobba med något som jag tycker är kul. För jobba måste man ju för att få ett bra liv i övrigt.

Nu ska jag ta och leta upp den där motivationen och försöka få någonting gjort så jag har lite mer att visa ”upp” på handledningen i morgon.

Besökt förlossningen och fått sjukintyg

I dag har vi då äntligen fått besöka förlossningen. Det var lite konstigt att gå där i korridorerna att se vart vi kom in och sen även få se ett av förlossningsrummen. Tyvärr fick vi inte se det rummet vi hade varit i men det var ju inte det som var det viktigaste, det viktigaste var ju att få ett lugnt intryck av förlossningen så ens sista minne där ifrån inte var kaoset som blev i och med Noas födsel.

På något sätt så kändes det som att allt gick i Slow motion när vi kom in till förlossningen, tiden gick inte långsammare men på något konstigt sätt så var det ändå som att den stod stilla. Det var väldigt mycket lättare att komma in dit än vad jag trodde att det skulle vara och det känns skönt att även få ha kollat ett CTG även där, både vår läkare och barnmoskan som satte CTG var jätte bra och berättade om ”allt”. Efter CTG fick vi kolla runt lite på förlossningen, bla se operationssalen där urakuta kejsarsnitt görs och ett litet rum där de ibland måste ta små nyfödda bebisar för att ge dem syrgas. Som det känns nu så känns det väldigt tryggt med en vaginalförlossning, får väl se hur det känns när det närmar sig. Det känns i alla fall som att jag (vi) är i trygga händer på Danderyd!

Jag fick även ett läkarintyg från och med den nionde så jag ”slipper” jobba, jag har varit lite orolig inför det då jag känner att jag inte orkar. Nu har jag dessutom fått massa sammandragningar så läkaren sjukskrev mig för det. Känns som att jag skulle kunna sova enda fram till förlossningen men tyvärr så ligger jag ju sjukt mycket efter med mitt examensarbete så jag måste ju tyvärr göra det klart…

Mini verkar må bra och det är väl i alla fall det som är det viktigaste just nu!

Enkät om forum för personer som förlorat barn

Som jag har nämnt tidigare så håller jag på med mitt examensarbete och även om det gått väldigt trögt hitintills så börjar det i alla fall släppa lite nu.

Som examensarbete så tänkte jag skapa grunden till ett socialt forum för personer som har förlorat barn, anledningen att det bara kommer att bli en grund är för att tiden inte räcker till annars. Jag har dock som mål att göra klart forumet efter att examensarbetet är avslutat.Jag har i och med detta skapat en enkät för att se hur andra personer som förlorat barn tänker och skulle uppskatta om du som har förlorat barn kunde svara på min enkät.

Enkäten består endast av 17 korta frågor och tar inte mer än fem minuter att svara på.

Känner du andra som också har förlorat barn så skulle det uppskattas mycket om du sprider länken vidare. Enkäten kommer endast att ligga ute under en kortare period då examensarbetet endast är på tio veckor.

27 fullgångna

Idag har det gått 27 veckor och i perspektiv så är då elva veckor inte så långt fast varför känns det då som en evighet?

Petra har gjort en webbsida med en nedräkning till beräknad igångsättning, det är lite bra då kan man gå in och titta att tiden faktiskt går. Idag är det två månader och 16 dagar kvar, det låter längre än elva veckor tycker jag, fast kortare än 77 dagar. Konstigt det där.

Idag måste jag verkligen ta tag i mitt examensarbete, gör jag inget denna vecka så kan jag lika gärna lägga ner det. Måste hitta pepp, skiva enkätfrågor, vilket inte är så lätt. Hur ska man veta vad som ska frågas? Min tanke är att göra en webbplats för personer som förlorat barn, ett socialt forum typ. Men vad frågar man för att ta reda på vad folk faktiskt vill ha i ett sådant forum (en sådan webbplats)?

I morgon är det fulldag på Danderyds sjukhus. Dagen börjar med ultraljud sedan besök på förlossningen och efter lunch kuratorbesök, är nervös (för allt utom kuratorbesöket). Blir alltid lite nervös inför ultraljuden även om det kändes ganska lugnt sist, är mer nervös den här gången av någon anledning. Har haft väldigt ont i ryggen och nedre delen av magen tidvis, kanske är det därför, kanske är det bara just nu för att Mini är lugn…

Förlossningen är extremt skrämmande just nu fast det känns skönt att man får göra ett besök utan att åka dit för att man är orolig och komma in med skräcken i halsgropen. Jag skulle vilja se det rummet vi låg i under förra förlossningen, hoppas det är ledigt. Vår barnmorska på MVC sa att hon också kunde ta oss till förlossningen vid något tillfälle om vi kände att vi hade det behovet.

När jag var gravid med Noa så var vi bara på förlossningen två gånger, första gången var ett besök med föräldragruppen (regnbågsgruppen) för att se hur förlossningen var och får lite info om hur det funkade. Andra gången var i panik och vi kom in och fick reda på att vår lilla bebis var död. Kanske inte är så konstigt att det känns lite läskigt?!

Imorgon blir det ultraljud igen – ett planerat sådant

I morgon ska vi göra ultraljud igen och jag börjar bli lite nervös, än så länge inte lika nervös som inför rutinultraljuden men tillräckligt nervös för att ha svårt att få något gjort på mitt examensarbete.

Exakt vad som kommer att göras på ultraljudsundersökningen är jag inte helt säker på men jag vet att de ska kolla blodkärlen i livmodern, vilket självklart gör en lite nervös. Jag tror även att de kommer att mäta bebisen, det är det som står i remissen vi fick hem (men i den står det inget om att de ska kolla livmodern och jag vet att det är det som ska göras). Jag är även lite nervös för att de ska hitta nåt fel på bebisen som de inte såg vid rutinultraljudet fast de är ju så noga vid rutinultraljudet och allt har ju sett jätte bra ut så jag borde väl egentligen inte vara det, men det är svårt… Vi gjorde ju ett ultraljud med vår läkare sist vi träffade henne och hon sa att allt såg jätte bra ut och att man såg att det fanns fostervatten både i magen och i kissblåsan vilket är bra för då ser man ju att allt det funkar som det ska. Sen växer ju bebisen uppenbarligen då man inte alls får med så mycket av bebisen i datormonitorn när man tittar på den och det är väl ett gott tecken om nåt?!

Att vara orolig hela tiden känns inte jätte bra heller, det känns som att stackars lilla Mini kanske ändå påverkas av det och det kommer ut en bebis med magsår… (okej det sista var lite på skämt)…
Jag hoppas att oron släpper lite efter Noas ettårsdag, det är lite läskigt att närma sig dagen då han dog och då vi fick hans död konstaterad jag tror att det i sig ökar min oro för Mini och att det även ska hända något med ”henom”… Jag har läst om personer som förlorar sitt barn tidigare i graviditeten och där många skriver att när de kommit över den veckan där barnet dog/föddes så har det blivit lättare och jag hoppas att det är lite så för mig när det gäller Noas födelsedag, att när jag har kommit förbi den så kanske oron är lättare att behärska. Oron kommer ju självklart alltid att finnas där men det är jobbigt när den leder till ångestattacker och liknande (framförallt i den utsträckningen som det är nu).

Eftersom att jag i alla fall inte kan fokusera på mitt examensjobb nu så funderar jag lite på om jag ska spela lite på mitt nya tv-spel som jag fick av min kära fru igår, kanske kan fokuset då flyttas lite…