Sista träffen…

Idag var vi och ”träffade” Noa för sista gången, han låg så fint i en kista i ett litet kapell vid Danderyds sjukhus.
Hela kvällen i går var fruktansvärt jobbig och det var nog mycket på grund av att det blev ytterligare ett steg verkligare, eller så var det bara en väldigt jävlig dag igår. Vaknade även tidigt i morse och kunde inte låta bli att gråta.
Konstigt var dock att jag knappt grät något alls när vi var hos Noa i kapellet, han var så fin och saknaden blev inte precis mindre när man var där. Han såg dock mer död ut denna gång än vad han gjorde sist, hur nu det är möjligt. Det var ju inte på något sätt så att han såg levande ut när vi träffade honom efter förlossningen men ändå så blev det så mycket mer påtagligt att han var död nu. Kanske det även berodde på att man har kommit över chocken.
Jag tror jag har kommit till en mer aggresiv och frustrerad fas nu och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir fortfarande sjukt ledsen och livet känns inte värt att leva men jag känner även en växande aggression som jag inte vet hur jag ska hantera, jag vill ju inte att den ska gå ut över Petra (eller katterna) vilket den dock gör, i alla fall till viss del.
Att jag fortfarande inte mår bra fysiskt har väl sin del i det hela men det känns fortfarande jobbigt när man inte vet hur man ska hantera situationer.

Vi har fått mycket stöd från människor runt oss och det känns väldigt bra, man märker hur många som genuint faktiskt verkar bry sig och som blir väldigt berörda av vad som har hänt. Bara att veta om att alla dessa människor finns känns bra även om inte sorgen blir mindre så känns det ändå skönt att veta att det är folk där ute som känner med oss och som finns där när och om vi behöver dem.

En lite bättre dag?

Jag tror att det ändå blev en bra dag i dag, en bra dag i måttet jag mäter efter nu det vill säga. Det har i och för sig alltid kännts lite bättre efter att man har pratat med kuratorn, även om man kanske inte pratar om så mycket annat än vad jag och Petra redan pratar om så känns det på något sätt bättre. Kanske är för att man på nåt sätt får en bekräftelse på att ens sätt att tänka inte är helt galet och hur man agerar i vardagen (eller inte agerar) är helt okej.
På onsdag ska vi ”träffa” Noa för sista gången, han kommer då att ligga i en kista, och vi känner väl både glädje och sorg över detta.
På ett sätt så känns det bra att få se honom för sista gången samtidigt som det känns sjukt tungt och onsdagen kommer nog verkligen bli väldigt tung.
Vi har bestämt oss för att ha en liten ”hedersceremoni” för lilla Noa andra helgen i april. Vi kallar den hedersceremoni för det är lite svårt att ha en minnesceremoni av en person som folk aldrig har träffat. Vi tänker därför hedra honom istället.
Vi var och köpte ett par byxor som Noa ska ha när vi ser honom på onsdag och det var sjukt tungt, att köpa kläder till sin döda bebis är väl inget någon någonsin tänkt sig att göra.
Saknaden är inte mindre och inte sorgen heller men ändå känns denna dag något lättare en gårdagen.