Etikettarkiv: saknad

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Måste hitta mig själv igen

Det är jobbigt nu, trodde det skulle blir lättare efter Noas tvåårsdag men det har det inte, kanske är det den här våren. När Noa föddes så kom våren, har föddes en torsdag och på lördagen efter att han fötts hade den ”magiska” första vårveckan gått (det har nåt med tempraturen att göra), nu är vi nästan en månad senare och våren har fortfarande inte kommit även om den känns som att den är i nära antågande. Kanske är det också för att med våren så kommer fler och fler människor ut ur sina iden och Noa skulle ju varit två år nu, han skulle ha sprungit runt ute, kanske är det så. Det är svårt att veta varför det är så jobbigt just nu och kanske är anledningen helt betydelselös, det är kanske bara att låta det vara jobbigt.

När Noa dog/föddes så försvann alla mina gamla vänner (de jag haft innan jag började högskolan) och det märks nu, jag saknar dem på ett sätt men samtidigt vill jag inte ha sådana vänner. De enda som visat att de brytt sig är några av dem som jag pluggade med på högskolan, de har varit här och jag har träffat dem efter. Mina andra ”vänner” har jag inte hört ett ord ifrån i stort sätt och de verkar ha väldigt svårt att umgås med mig för att jag förlorade min son. Endast en av mina tidigare vänner har hört av sig om att ses, nu har det inte blivit något av med det och det är väl mest mitt fel, men alla andra (framförallt de vänner som jag stod som närmst) har jag inte hört mycket (om något ifrån).

Innan Noa dog var jag ganska social men i och med hans död så hände något och jag har inte hittat tillbaka till den jag var innan. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag har väl aldrig väl inte direkt haft många vänner men lite lagom men det är svårare att skaffa vänner bara för att man bor på ett visst ställe. Föräldragruppen blev det inget mer med än de träffarna som var via BVC och annars så känner jag ingen här. Jag känner att jag saknar det, att ha någon att umgås med nån gång ibland på vardagarna när man bara är hemma. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den där sociala delen av mig själv, hitta ett självförtroende igen. Mycket hänger nog på självförtroendet för min del, jag tror inte folk vill umgås med mig eller nåt. Tänker att om folk inte hör av sig så vill de väl inte umgås, framförallt när man bjudit in till att de gärna får höra av sig om de har lust att träffas.
Jag måste nog dock blir bättre på att höra av mig till de få vänner som jag faktiskt har kvar men de jobbar och bor inne i stan (eller ännu längre bort) så ska man träffas blir det ganska sent och det funkar ju inte jättebra när man har barn.

Ont

Det gör fortfarande så ont i hjärtat. Det gör extra ont de dagar som jag på något sätt blir påmind om sorgen. När det handlar om barn som dör (eller föds) så hugger det till och det blir jobbigt att andas. Jag har vant mig vid det men det gör inte att det inte är jobbigt.

Tänkte idag när det är så fint väder och jag inte riktigt vet vad Elliott och jag ska göra ute att egentligen så skulle jag ju ha haft en tvååring här och (förmodligen) inte en tiomånaders, vilken skillnad det hade varit. Känns konstigt att tänka så men verkligheten är ju faktiskt den att om Noa hade varit här så hade förmodligen inte Elliott varit det. Men det är ju så livet är och jag älskar inte Elliott eller Noa mindre för det och oftast när jag tänker på  att Noa skulle ha varit här så tänker jag att både Noa och Elliott borde få vara här.

Jag undrar vem du hade varit

Noa jag undrar så vem du hade varit om du hade varit här,
Noa jag undrar så hur vardagen hade varit om du hade fått stanna hos oss,
Noa jag undrar så varför denna smärta i mitt hjärta måste finnas,
Noa jag undrar så varför du var en av dem som inte fick stanna.

Noa jag saknar dig med varje andetag och med varje steg jag tar och
även om lyckan har hittat tillbaks till mitt hjärta så finns saknaden efter dig alltid kvar

Snart är det två år sedan du föddes och livet känns just nu så tungt, jag kan inte låta bli att tänka på det som aldrig blev och sen har vi allt det som blev.

Jag undrar så hur livet hade sett ut om du hade fått stanna men mest av allt undrar jag hur du hade varit. Din lillebror börjar verkligen bli sin egen person nu och det får mig att tänka så mycket på vem du skulle varit.

Noa på söndag då är det din dag!

Jag saknar dig och jag älskar dig!

Snart två år och det gör så ont

Snart borde Noa ha fått bli två år och livet är så tungt just nu, jag saknar honom så enormt mycket och jag tycker det är så orättvist att han inte fick stanna här med oss. Jag har varit så trött de senaste dagarna, mer trött än jag varit tidigare (för självklart blir man trött av att ha ett spädbarn). Jag har inte riktigt insett varför men igår så gjorde jag det, det var en artikel i Vi föräldrar om en familj som fått ett antal missfall, ett dödfött barn och gjort en sen abort och jag klarade inte av att läsa klart artikeln. Sådana artiklar är alltid jobbiga men igår gick det bara inte. På kvällen var det en reklam för hjärtfonen (eller vad de heter) där en bebis opererades och jag har sett reklamen förut utan några större problem men igår vill jag bara gå och lägga mig och storgråta. Så jag insåg att det måste vara lite extra känsligt nu för att det är så nära Noas tvåårsdag. Jag känner verkligen den där känslan komma tillbaka, den som jag inte känns så mycket efter att Elliott föddes, den är svår att förklara. Kanske andra vet som fått syskon efter att de fött ett dött barn. Saknaden efter Noa har ju aldrig försvunnit och sorgen finns ju också där men kanske man kan säga att den blivit mer intensiv igen, jag vet inte vad det är riktigt.

Jag hoppas att det blir som förra året, då var det ju sjukt jobbigt hela början av förra året fram tills Noas födelsedag och sen släppte det så väldigt mycket efter det, det var som att jag tog ett stort steg framåt i sorgen och även i graviditeten.

Oron över att någon ska hända med Elliott kommer och går, jag är väl för det mesta orolig som de flesta föräldrar är men ibland så kommer den där extrema oron över mig. Som att det här inte är på riktigt, som att Elliott inte är våran. Många tankar som är svåra att sätta ord på. Den enorma oron har kommit mer nu och jag tror att den kommer mer när Noa är mer ”närvarande”, när jag tänker på honom mer och undrar hur det skulle vara att ha två små söner här. Nu när man börjat känna Elliott mer så undrar jag även mer över hur Noa hade varit, inte bara på hur det skulle vara att ha en tvååring här utan verkligen hur han skulle ha varit (jag har så klart tänkt på det också men innan har jag inte vetat hur det är att faktiskt ha ett levande barn, hur det är att se dem utvecklas). När de börjar närma sig två så kan de ju även så mycket mer, förstår så mycket mer och det gör väl även att man undrar hur han skulle ha varit nu.

Elliott har börjat sova på mage och det är lite jobbigt, har börjat acceptera det nu, han är ju ändå drygt åtta månader, men jag tycker ändå det är jobbigt. Vi använder fortfarande andningslarm, ett sånt man sätter i blöjan, och det känns ju kanske inte jätte bra att han då lägger sig på larmet. Är vi inte är i samma rum (vilket vi inte är när han somnat på kvällen) är jag tveksam till om vi skulle höra det. Elliott sover ju dessutom i vår säng så att skaffa något annat larm är uteslutet sen kanske det även kan kännas lite överdrivet när han är så gammal som han är. Egentligen tror jag att vi borde sluta med larmet helt men det är svårt, av någon anledning är jag mer orolig på natten än på dagen och därför så har vi det kvar fortfarande. Jag vet inte heller hur villig Petra skulle vara till att vi slutar med det, hon har inte sagt något om det. Jag tror vi kör på larmet ett tag till, han verkar ju inte ”lida” av att ha det på magen då borde han ju inte lägga sig på den och för oss lindrar det väl oron lite på nätterna och det är väl bra?!

Elliott har för övrigt lärt sig att sätta sig upp vilket är jätte kul, det är dock jobbigt när man ska försöka få honom att sova och han inte riktigt ”vill” för då sätter han sig bara upp.