Etikettarkiv: rädsla

Trodde att jag aldrig mer ville vara gravid…

När jag var gravid med Noa så var det otaliga gånger som jag tänkte att det blir kanske bara ett barn för jag tyckte det var så jobbigt att vara gravid. Det var inte många stunder under den graviditeten som det kändes ”roligt” eller ”mysigt” att vara gravid. I slutet var det så klart häftigt att man hade en liten bebis som rörde sig där inne men jag övervägde starkt att aldrig mer vara gravid. Förmodligen hade jag ändrat mig då jag tycker tanken på att ”bara” få ett levande barn är ganska jobbig men så kändes det då. Noa föddes död och självklart så ändrade jag mig ganska snabbt, Petra erbjöd sig att bli gravid men jag kände verkligen att jag vill ta även denna graviditet. Okej går precis in i vecka 23 nu så jag kan ju inte jämföra en 42 veckor lång graviditet med en 22 veckor lång men jag känner inte alls på samma sätt nu. Vissa dagar känns det som att kroppen verkligen inte orkar och det gör mig snarare orolig än avskräckt. Jag har börjat få de krämpor som jag hade sist men ändå kan jag känna det där ”mysiga” med att vara gravid. Konstigt.

Jag var så orolig när jag var gravid med Noa, jag undrar om det var så att jag på något sätt kände på mig att det inte skulle gå bra eller om jag bara var det ändå. Jag är ju självklart sjukt orolig denna gång också men det är på helt olika sätt, den oron jag hade när Noa låg i magen finns inte alls. Fast den oron jag känner nu är självklart värre på många sätt men på något sätt mer rationell eller vad man ska säga. Svårt att förklara. Den här gången vet jag ju mer vad som kan gå fel och jag är ju rädd för det, jag har ju dessutom förlorat min son och det är klart att man får en rädsla som ingen annan kan förstå om de inte varit med om samma sak.

Mycket svammel som vanligt…

En liten notis, jag och Petra har idag varit gifta i ett halvår!

Undermedveten rädsla

Ofta när jag vaknar på nätterna så är jag rädd och jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Mörkret har sin inverkan, har aldrig gillat mörker, men det har ändå känts som att det är något mer. Nu i helgen så kom jag på vad det beror på, i alla fall delvis, natten innan vi fick reda på att Noa var död så var jag ju så sjukt orolig och på morgonen så vaknade jag och hade i stort sätt panik. Magen kändes hård och konstig. Det är nästan så jag undermedvetet tänker att det ska hända igen, det är så mycket rädsla som ligger där undermedvetet. Ofta känner jag mig inte jätte orolig men ändå så är jag trött, sover dåligt och har problem med magen vilket är starka tecken på att jag är orolig. Varje gång jag vaknar på natten så blir jag så orolig om jag inte känner mini röra sig där inne, vilket den faktiskt oftast gör ganska snabbt vilket jag är väldigt glad för. Ett annat tecken på den här undermedvetna rädslan är att det inte behövs mycket för att jag ska ”tippas över kanten” och bli jätte orolig. För att ta ett exempel, när jag var sjuk och hade halsfluss och frågade läkaren om halsflussen kunde vara farlig för fostret och han då sa att bebisen är lika sjuk som jag. Jag visste att det inte var så men ändå så blev jag helt förstörd och även efter att Petra hade pratat med vår läkare på Danderyd så krävdes det ett ultraljud för att jag skulle lugna ner mig igen.

Oron och rädslan är så jobbig, den tar så himla mycket på krafterna och att göra något annat är så mycket svårare. Jag tror inte att den kommer att minska heller även om det är så att ju längre jag går ju större chans är det att mini överlever om man i tid skulle upptäcka att något är fel och måste ”plocka ut” den tidigare. Många tankar som snurrar…