Etikettarkiv: oro

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.

Snart två år och det gör så ont

Snart borde Noa ha fått bli två år och livet är så tungt just nu, jag saknar honom så enormt mycket och jag tycker det är så orättvist att han inte fick stanna här med oss. Jag har varit så trött de senaste dagarna, mer trött än jag varit tidigare (för självklart blir man trött av att ha ett spädbarn). Jag har inte riktigt insett varför men igår så gjorde jag det, det var en artikel i Vi föräldrar om en familj som fått ett antal missfall, ett dödfött barn och gjort en sen abort och jag klarade inte av att läsa klart artikeln. Sådana artiklar är alltid jobbiga men igår gick det bara inte. På kvällen var det en reklam för hjärtfonen (eller vad de heter) där en bebis opererades och jag har sett reklamen förut utan några större problem men igår vill jag bara gå och lägga mig och storgråta. Så jag insåg att det måste vara lite extra känsligt nu för att det är så nära Noas tvåårsdag. Jag känner verkligen den där känslan komma tillbaka, den som jag inte känns så mycket efter att Elliott föddes, den är svår att förklara. Kanske andra vet som fått syskon efter att de fött ett dött barn. Saknaden efter Noa har ju aldrig försvunnit och sorgen finns ju också där men kanske man kan säga att den blivit mer intensiv igen, jag vet inte vad det är riktigt.

Jag hoppas att det blir som förra året, då var det ju sjukt jobbigt hela början av förra året fram tills Noas födelsedag och sen släppte det så väldigt mycket efter det, det var som att jag tog ett stort steg framåt i sorgen och även i graviditeten.

Oron över att någon ska hända med Elliott kommer och går, jag är väl för det mesta orolig som de flesta föräldrar är men ibland så kommer den där extrema oron över mig. Som att det här inte är på riktigt, som att Elliott inte är våran. Många tankar som är svåra att sätta ord på. Den enorma oron har kommit mer nu och jag tror att den kommer mer när Noa är mer ”närvarande”, när jag tänker på honom mer och undrar hur det skulle vara att ha två små söner här. Nu när man börjat känna Elliott mer så undrar jag även mer över hur Noa hade varit, inte bara på hur det skulle vara att ha en tvååring här utan verkligen hur han skulle ha varit (jag har så klart tänkt på det också men innan har jag inte vetat hur det är att faktiskt ha ett levande barn, hur det är att se dem utvecklas). När de börjar närma sig två så kan de ju även så mycket mer, förstår så mycket mer och det gör väl även att man undrar hur han skulle ha varit nu.

Elliott har börjat sova på mage och det är lite jobbigt, har börjat acceptera det nu, han är ju ändå drygt åtta månader, men jag tycker ändå det är jobbigt. Vi använder fortfarande andningslarm, ett sånt man sätter i blöjan, och det känns ju kanske inte jätte bra att han då lägger sig på larmet. Är vi inte är i samma rum (vilket vi inte är när han somnat på kvällen) är jag tveksam till om vi skulle höra det. Elliott sover ju dessutom i vår säng så att skaffa något annat larm är uteslutet sen kanske det även kan kännas lite överdrivet när han är så gammal som han är. Egentligen tror jag att vi borde sluta med larmet helt men det är svårt, av någon anledning är jag mer orolig på natten än på dagen och därför så har vi det kvar fortfarande. Jag vet inte heller hur villig Petra skulle vara till att vi slutar med det, hon har inte sagt något om det. Jag tror vi kör på larmet ett tag till, han verkar ju inte ”lida” av att ha det på magen då borde han ju inte lägga sig på den och för oss lindrar det väl oron lite på nätterna och det är väl bra?!

Elliott har för övrigt lärt sig att sätta sig upp vilket är jätte kul, det är dock jobbigt när man ska försöka få honom att sova och han inte riktigt ”vill” för då sätter han sig bara upp.