Etikettarkiv: oro

Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Så oerhört tungt

Jag sitter här och gråter, mer än vad jag gjort på länge. Jag påminns om min lilla son som skulle ha varit min stora son. Jag längtar efter honom och jag saknar honom. Livet har gått vidare men saknaden finns alltid där. Rädslan för att behöva uppleva ett förlorat barn igen finns alltid där. Vissa dagar är jobbigare än andra, vissa dagar vill jag bara krama den lilla pojke som vi har haft turen att få ha hos oss. De flesta dagar vill jag bara att bebisen i magen ska vara här så jag slipper ångesten och oron i graviditeten. Känslorna är delade, jag vill ju inte att bebisen föds redan nu (om den inte måste) men samtidigt så har jag vissa dagar svårt att förstå hur jag ska stå ut i över en månad till… Tänk om vi kunde få uppleva lyckan av ett friskt och levande barn till. Jag hoppas vi har den turen.

Min älskade Noa vad jag saknar dig. Jag undrar hur du hade varit. Jag saknar dig så!

En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Första oros-besöket på obstretiska

Sitter på obstretiskamottagningen och väntar på att få träffa läkare. De har just tagit en lång CTG-kurva som såg bra ut. Tyvärr är vi långt ifrån de enda som är här idag och när vi var klara med CTGet så sa barnmorskan att vi skulle få vänta mellan en och två timmar på att få träffa läkare. Det brukar i och för sig ta tid när man är här men idag verkar det ta extra tid.

Jag var inte superorolig men jag hade börjat få lite ångest och tycker att den lilla hållt sig lite väl lugn där inne i magen så jag kände att jag inte kunde ignorera det. Minskade fosterrörelser ska man ju ta på allvar, jag om någon vet ju det. Jag kände mig på ett sätt löjlig men jag vet att jag måste ignorera det, barnet i magen måste gå före hur jag känner. Är jag orolig och känner att jag vill kolla upp hur bebisen där inne mår så måste jag gå på det hur löjlig jag än känner mig.