Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Så oerhört tungt

Jag sitter här och gråter, mer än vad jag gjort på länge. Jag påminns om min lilla son som skulle ha varit min stora son. Jag längtar efter honom och jag saknar honom. Livet har gått vidare men saknaden finns alltid där. Rädslan för att behöva uppleva ett förlorat barn igen finns alltid där. Vissa dagar är jobbigare än andra, vissa dagar vill jag bara krama den lilla pojke som vi har haft turen att få ha hos oss. De flesta dagar vill jag bara att bebisen i magen ska vara här så jag slipper ångesten och oron i graviditeten. Känslorna är delade, jag vill ju inte att bebisen föds redan nu (om den inte måste) men samtidigt så har jag vissa dagar svårt att förstå hur jag ska stå ut i över en månad till… Tänk om vi kunde få uppleva lyckan av ett friskt och levande barn till. Jag hoppas vi har den turen.

Min älskade Noa vad jag saknar dig. Jag undrar hur du hade varit. Jag saknar dig så!

En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Första oros-besöket på obstretiska

Sitter på obstretiskamottagningen och väntar på att få träffa läkare. De har just tagit en lång CTG-kurva som såg bra ut. Tyvärr är vi långt ifrån de enda som är här idag och när vi var klara med CTGet så sa barnmorskan att vi skulle få vänta mellan en och två timmar på att få träffa läkare. Det brukar i och för sig ta tid när man är här men idag verkar det ta extra tid.

Jag var inte superorolig men jag hade börjat få lite ångest och tycker att den lilla hållt sig lite väl lugn där inne i magen så jag kände att jag inte kunde ignorera det. Minskade fosterrörelser ska man ju ta på allvar, jag om någon vet ju det. Jag kände mig på ett sätt löjlig men jag vet att jag måste ignorera det, barnet i magen måste gå före hur jag känner. Är jag orolig och känner att jag vill kolla upp hur bebisen där inne mår så måste jag gå på det hur löjlig jag än känner mig.

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.

Rädd för missfall

Jag trodde det skulle vara lättare denna graviditet att jag skulle vara mindre rädd för missfall och att jag kanske kunde vara lugn och ”koppla bort” graviditeten lite fram tills första ultraljudet i alla fall. Men så är det inte. Även om ett avgrundssvart hål inte öppnar sig om jag skulle få missfall denna gång så skulle det självklart vara jobbigt. Att inbilla sig att man inte ska tänka på en graviditet som man så gärna vill ha är ju bara korkat. Självklart betraktar jag det inte som en bebis ännu men det är ju på väg att bli en och jag har redan börjat tänka på hur det blir när den kommer. Hur länge jag ska gå i graviditeten och när den är beräknad. Om man räknar på sista mensens första dag (och på ägglossningen) så är beräknatdagen den 23:e juni, fem dagar (och två år) senare än Elliott.

När vi gjorde försöket så kände jag ganska tidigt graviditetssymtom och testade också mycket tidigare än vad jag gjort i tidigare graviditeter och det var mest för att jag skulle sluta inbilla mig för jag var säker på att det inte skulle visa något. Hade ett gammalt test som låg sedan innan Elliott blev till. Inte så smart att ta det då de kan visa falskt positivt just för att de är gamla. Tog därför det nya som vi fick med oss hem morgonen efter (för en vecka sedan) och det var också svagt men ändå tydligt positivt. Beställde sedan två test och tog ett nytt på onsdagen (två dagar innan testdag) och det var ett så tydligt + att det inte längre var någon tvekan om saken. Tog nästan en vecka att inse att jag är gravid och i och med det började även oron för missfall. Så fort jag inte mår illa så är jag orolig, igår hade jag jätteömma bröst och ändå var jag orolig för att jag inte mådde illa. Med Noa mådde jag ju så extremt illa sen var det bättre med Elliott men jag mådde ändå illa. Jag mår illa nu med men än så länge är det väldigt hanterbart och därför blir jag orolig. Det kan ju faktiskt vara så att illamåendet är mindre för kroppen haft två graviditeter på sig att lära sig hantera hormonet (som gör att man mår illa) och därför är illamåendet inte lika jobbigt just nu. Sen så är jag faktiskt bara i vecka fem nu och det är ju fram till vecka tolv som illamåendet brukar vara som värst.

Vi ska på inskrivning på MVC redan nästa vecka och det är för att jag ska äta Trombyl, precis som i förra graviditeten, och vår läkare är (hoppas jag) föräldraledig och jag därför måste få sånt utskrivet av annan läkare. Jag hade även extremt dåligt sköldkörtelvärde förra gången jag skrev in mig och då var jag i vecka tio så det skadar nog inte att kolla det redan nu. Jag hade gärna väntat med inskrivning tills efter ultraljudet på fertilitetsenheten  men det är först i vecka nio så då känns det bättre att gå till MVC redan nu och ha en plan.
Förra gången började jag äta Trombyl först i vecka 11 och det är väl där någonstans som jag förmodligen kommer att börja med det även denna gång för det är ju när moderkakan bildas som jag kan behöva ta Trombylen eftersom att man hittade små proppar i moderkakan efter att Noa hade fötts. Den efter Elliott hade fötts missade de nog att kolla, bad om det men det missades nog ändå. Hade ju varit skönt att veta om den såg bra ut så vi visste att Trombylen hade hjälpt fullt ut. Förmodligen berodde propparna med Noa på att jag gick över tiden och inte någon annan anledning.

När vi ska på inskrivning så ska vi inte träffa barnmorskan från förra gången och det känns lite jobbigt för hon var så bra och vi träffade någon där som var lite snäsig och som dessutom hade radion på när hon hade besök (inte musikradio utan nån där de satt och pratade finska) kändes inte okej. Vår barnmorska är tydligen borta tills efter årsskiftet så vi ska byta till henne då hade vi tänkt. Jag hoppas att vi i övrigt får lika bra bemötande och samma hjälp som vi fick sist. Jag hoppas att vi inte kommer behöva lite många ultraljud utan att det blir lite lättare senare i graviditeten, när största missfallsrisken lagt sig. Jag skulle vilja göra ett ultraljud till innan jul men jag hoppas att det räcker. Kommer inte ihåg hur många det blev innan jul sist men det var minst tre, kan ha varit fyra.

Nu hoppas jag bara att vi den 14:e november får se ett levande och välmående embryo. Ska försöka ta ett steg i taget men det är ofta lättare sagt än gjort.