Etikettarkiv: ont

Ont

Det gör fortfarande så ont i hjärtat. Det gör extra ont de dagar som jag på något sätt blir påmind om sorgen. När det handlar om barn som dör (eller föds) så hugger det till och det blir jobbigt att andas. Jag har vant mig vid det men det gör inte att det inte är jobbigt.

Tänkte idag när det är så fint väder och jag inte riktigt vet vad Elliott och jag ska göra ute att egentligen så skulle jag ju ha haft en tvååring här och (förmodligen) inte en tiomånaders, vilken skillnad det hade varit. Känns konstigt att tänka så men verkligheten är ju faktiskt den att om Noa hade varit här så hade förmodligen inte Elliott varit det. Men det är ju så livet är och jag älskar inte Elliott eller Noa mindre för det och oftast när jag tänker på  att Noa skulle ha varit här så tänker jag att både Noa och Elliott borde få vara här.

Snart två år och det gör så ont

Snart borde Noa ha fått bli två år och livet är så tungt just nu, jag saknar honom så enormt mycket och jag tycker det är så orättvist att han inte fick stanna här med oss. Jag har varit så trött de senaste dagarna, mer trött än jag varit tidigare (för självklart blir man trött av att ha ett spädbarn). Jag har inte riktigt insett varför men igår så gjorde jag det, det var en artikel i Vi föräldrar om en familj som fått ett antal missfall, ett dödfött barn och gjort en sen abort och jag klarade inte av att läsa klart artikeln. Sådana artiklar är alltid jobbiga men igår gick det bara inte. På kvällen var det en reklam för hjärtfonen (eller vad de heter) där en bebis opererades och jag har sett reklamen förut utan några större problem men igår vill jag bara gå och lägga mig och storgråta. Så jag insåg att det måste vara lite extra känsligt nu för att det är så nära Noas tvåårsdag. Jag känner verkligen den där känslan komma tillbaka, den som jag inte känns så mycket efter att Elliott föddes, den är svår att förklara. Kanske andra vet som fått syskon efter att de fött ett dött barn. Saknaden efter Noa har ju aldrig försvunnit och sorgen finns ju också där men kanske man kan säga att den blivit mer intensiv igen, jag vet inte vad det är riktigt.

Jag hoppas att det blir som förra året, då var det ju sjukt jobbigt hela början av förra året fram tills Noas födelsedag och sen släppte det så väldigt mycket efter det, det var som att jag tog ett stort steg framåt i sorgen och även i graviditeten.

Oron över att någon ska hända med Elliott kommer och går, jag är väl för det mesta orolig som de flesta föräldrar är men ibland så kommer den där extrema oron över mig. Som att det här inte är på riktigt, som att Elliott inte är våran. Många tankar som är svåra att sätta ord på. Den enorma oron har kommit mer nu och jag tror att den kommer mer när Noa är mer ”närvarande”, när jag tänker på honom mer och undrar hur det skulle vara att ha två små söner här. Nu när man börjat känna Elliott mer så undrar jag även mer över hur Noa hade varit, inte bara på hur det skulle vara att ha en tvååring här utan verkligen hur han skulle ha varit (jag har så klart tänkt på det också men innan har jag inte vetat hur det är att faktiskt ha ett levande barn, hur det är att se dem utvecklas). När de börjar närma sig två så kan de ju även så mycket mer, förstår så mycket mer och det gör väl även att man undrar hur han skulle ha varit nu.

Elliott har börjat sova på mage och det är lite jobbigt, har börjat acceptera det nu, han är ju ändå drygt åtta månader, men jag tycker ändå det är jobbigt. Vi använder fortfarande andningslarm, ett sånt man sätter i blöjan, och det känns ju kanske inte jätte bra att han då lägger sig på larmet. Är vi inte är i samma rum (vilket vi inte är när han somnat på kvällen) är jag tveksam till om vi skulle höra det. Elliott sover ju dessutom i vår säng så att skaffa något annat larm är uteslutet sen kanske det även kan kännas lite överdrivet när han är så gammal som han är. Egentligen tror jag att vi borde sluta med larmet helt men det är svårt, av någon anledning är jag mer orolig på natten än på dagen och därför så har vi det kvar fortfarande. Jag vet inte heller hur villig Petra skulle vara till att vi slutar med det, hon har inte sagt något om det. Jag tror vi kör på larmet ett tag till, han verkar ju inte ”lida” av att ha det på magen då borde han ju inte lägga sig på den och för oss lindrar det väl oron lite på nätterna och det är väl bra?!

Elliott har för övrigt lärt sig att sätta sig upp vilket är jätte kul, det är dock jobbigt när man ska försöka få honom att sova och han inte riktigt ”vill” för då sätter han sig bara upp.

x-jobb och ont i kroppen

Har faktiskt kommit igång lite på riktigt med mitt x-jobb och det är inte en dag för sent. Hur jag ska hinna klart i tid (innan Mini kommer) är dock fortfarande lite av ett mysterium men om jag kör på så hoppas jag att det blir någonting av det. Har inte haft handledning på över två månader nu men ska träffa handledaren på tisdag nästa vecka. Jag vet egentligen inte om jag har någon lust, han kommer i och för sig med konstruktiv kritik men mycket av den känns så neggativ och han tycker jag ska göra massa saker som jag inte har lust med. Okej enkäten kanske var en bra idé men samtidigt så fick jag de svaren jag hade väntat mig om inte än mer det jag hade hoppats på. Vilket betyder att jag lika gärna hade kunnat göra sidan så som jag tänkt får början. Fördelen som det är nu är i och för sig att jag har något mer argument att komma med än bara att jag tror att folk skulle använda sidan om jag någon gång i framtiden skulle vilja ha något samarbete med en organisation eller liknande för att sprida min webbplats.

Ett stort problem med att jag har varit så seg med x-jobbet är att jag nu börjar få så ont i kroppen så att sitta framför datorn hela dagen är typ uteslutet. Gjorde det igår och hade så djävulskt ont i kroppen på kvällen. Jag har i och för sig en bärbar dator också (sitter i vanliga fall vid min stationära) men när man är höggravid så funkar det inte så bra att halvligga i soffan med den i knät heller, jag har försökt… Eftersom att jag går den utbildning som jag går och ska göra det examensarbete som jag ska så måste jag ju sitta vid min dator i stort sätt 100% av tiden, lite läsande i en bok och kanske lite skissande som jag inte behöver datorn till.

Ikväll ska Petra och jag på första hjälpen kurs – barn, vilket kanske egentligen var något man skulle ha gjort redan när Noa var på väg. Anledningen att vi ska gå den nu är ju självklart för att vi ska kunna rädda Mini om det behövs men mycket för att vi tänkt ha andningslarm och vad är nyttan med ett andningslarm och man inte vet vad man ska göra om det blir skarpt läge. Både Petra och jag har gått HLR tidigare men jag fick inte lära mig så mycket (om ens något) om hur man räddar små barn och för Petra var det så länge sedan så hon kände att det kan vara bra med en uppfräschning. Kursen är för övrigt fyra timmar lång så jag kommer vara nådigt slut ikväll, den börjar dessutom typ den tiden när jag vanligtvis halvsover i soffan och inte orkar laga mat. Kan bli spännande…

Den enorma saknaden…

Jag mår illa, det känns som jag ska spy, klumpen i hjärtat och saknaden är så tung.
Igår fick jag nog en ångestattack, har aldrig haft ångest förut så det är svårt att veta hur det känns men är ganska säker på att det var ångest jag hade igår.
Jag kan bara inte förstå varför han togs ifrån oss… Jag älskar och saknar honom så otroligt mycket och livet känns så meningslöst utan vår lilla Noa…

En så oerhörd saknad

Jag saknar våran son så oerhört mycket, hela kroppen värker och det känns som att jag inte orkar med någonting. Saknaden och sorgen är så enormt stor. Varför kunde inte vår lilla plutt få vara med oss?
Om några timmar så är det tre veckor sedan vår underbara son föddes, varför kunde han inte få ha levt, varför klarade han inte av de sista dagarna?
Hur kan människokroppen vara så konstigt skapad att man inte klarar av att hålla sitt barn vid liv?!
Värken i kroppen av saknad är obeskrivbar och jag fattar inte hur vi ska ta oss ur detta!
Älskade lilla Noa varför fick du inte vara här hos oss?!