Etikettarkiv: Noa

Två år – Noas dag

Idag borde vi fått fira en tvåårig liten kille men istället får vi fira en ängel. Förra året, inför Noas ettårsdag, så pysslade jag lite. Jag gjorde klart minnesboken som vi börjat skapa redan några veckor efter att Noa hade fötts. I år ska jag också pyssla lite, har köpt lite vårblommor (som dessvärre måste stå i förrådet för det är för kallt ute) som jag tänk sätta i en kruka (om jag hittar någon den jag tänkt ha har frusit fast på altanen) och sen har jag börjat på en tavla som aldrig blev klar. Tycker det kan vara en fin tradition att pyssla lite på (inför) Noas födelsedag, en tradition som jag hoppas lilla Elliott också kan uppskatta i framtiden. Idag är Noas dag.

Jag har även startat en insamling till minne av Noa, hoppas den får lite mer bidrag än vad som finns nu. Det är via Solvända som insamlingen sker. Vi satte även in ett bidrag direkt till Spädbarnsfonden nu i samband med Noas tvåårsdag. Vi har råd att vara lite givmilda och då tycker jag även att vi kan vara det, jag tycker inte att man ska känna sig tvingad att skänka pengar om man inte har råd.

Det är väldig skillnad på årstiden nu och för två år sedan. När Noa föddes så kom våren men nu är det fortfarande vinter och flera minusgrader, det känns konstigt och nästan lite fel. Jag hoppas det fina vädret håller i sig och att det förblir vindstilla så vi kan släppa iväg lite lyktor.

Nu hinner jag inte skriva så mycket mer, snart är det bebissim…

Älskade Noa saknaden efter dig är enorm!

Jag undrar vem du hade varit

Noa jag undrar så vem du hade varit om du hade varit här,
Noa jag undrar så hur vardagen hade varit om du hade fått stanna hos oss,
Noa jag undrar så varför denna smärta i mitt hjärta måste finnas,
Noa jag undrar så varför du var en av dem som inte fick stanna.

Noa jag saknar dig med varje andetag och med varje steg jag tar och
även om lyckan har hittat tillbaks till mitt hjärta så finns saknaden efter dig alltid kvar

Snart är det två år sedan du föddes och livet känns just nu så tungt, jag kan inte låta bli att tänka på det som aldrig blev och sen har vi allt det som blev.

Jag undrar så hur livet hade sett ut om du hade fått stanna men mest av allt undrar jag hur du hade varit. Din lillebror börjar verkligen bli sin egen person nu och det får mig att tänka så mycket på vem du skulle varit.

Noa på söndag då är det din dag!

Jag saknar dig och jag älskar dig!

Så ont i hjärtat

Är i en period nu då jag tänker extra mycket på Noa det har nog dels med julen att göra men även att det inte är allt för långt kvar till han skulle ha blivit två år. Jag kan verkligen inte fatta det, TVÅ ÅR… Jag kan väl inte riktigt fatta att jag har en död son heller, det känns så sjukt att vår första lilla bebis dog, ett litet barn som aldrig fått uppleva en dag utanför magen.Vilket öde, ligga i magen i nio månader för att sedan dö på målsnöret.

Jag bara saknar honom så extremt mycket, jag vill ju bara att han ska vara här också. Jag vill ha båda mina pojkar här men självklart är jag helt överlycklig över den lilla killen som vi har här vilket också på sitt sätt känna obegripligt men ändå lättare att greppa än att man har en son som borde få blivit två om några månader.

Jag har fortfarande extremt svårt att se nyfödda bebisar, det hugger till varje gång. Jag vet inte varför det är så även om det självklart har med Noa att göra för hur mycket tid som än passerar så kommer Noa alltid att vara en liten bebis då han aldrig fick något mer. Jag tror även att det kan ha en viss betydelse att vi var på Neo i nästan tre veckor med Elliott och att hans start i livet var jobbig, inte så mycket för honom mest för oss, så vi har inte riktigt fått den där upplevelsen som man ”ska” få när man får sin lilla bebis, trotts att vi fått två små bebisar.

En person som står mig väldigt nära är gravid och många känslor kring min egen graviditet med Elliott kommer tillbaka, den här personen fick ett missfall under sin första graviditet och har haft svårt att åter bli gravid och så många av de känslor som hon nämner känner jag igen. Dels innan hon blev gravid (via IVF denna gång) och sen nu när det är tidigt i graviditeten så är hon så klart orolig för missfall. Hon bor också i ett annat landsting än vad jag gör och där har de andra ”regler” än här, de får bland annat gå över mer än två veckor och de tar ingen hänsyn alls till att de blev gravida via IVF vilket man gör här i Stockholms län. Hon ville gärna göra ett tidigt ultraljud vilket barnmorskan förstod och skrev en remiss men förmodligen godkänns inte remissen och hon kommer då att få vänta till rutinultraljudet. Här får alla göra KUB utan några större krusiduller där hon bor kostar det 1500 om man är under 35 (vilket hon är).

Nu kom jag lite ur spåret det jag ville med det var att det nästan känns som att man återupplever graviditeten igen och jag börjar undrar om jag orkar gå igenom en till. Sista veckan med Elliott var fruktansvärd och även tiden innan var väldigt jobbig. Att Elliott dessutom hamnade på Neo och allt som har med det att göra gör ju inte saken lättare. Det är många tankar som snurrar i huvudet just nu och jag tror inte att det kommer att bli en till bebis i det här huset på ett tag i alla fall men samtidigt så vill jag/vi inte vänta för länge. Dels för rädslan men även för åldern, inte för att jag är jättegammal men ändå tillräckligt för att veta att vi kanske inte ska dra ut allt för mycket på det. Någon gång under våren ska vi i alla fall träffa ”vår” läkare och prata lite då vi förlorade vårt första barn och vårt andra barn hamnade på Neo. Vi vill gärna ha samma donator så vi ska prata lite med läkaren om det då Elliotts förstorade hålrum kunde ha någonting med att mina blodkroppar attackerade hans eller nåt sånt (detta var dock inte så troligt men ingenting de ändå helt kan utesluta). De kan testa detta redan i vecka fem i graviditeten och man får då äta medicin under hela graviditeten för att förhindra detta men det kanske kan räcka med de orosmoment som redan finns där…

Jul

Igår klädde vi (eller snarare jag) granen, det känns fortfarande inte så lockande med julen, Noa saknas ju fortfarande. Jag hade väl hoppats på att den mysiga julkänslan som jag hade julen innan Noa föddes skulle komma men det känns fortfarande mest jobbigt. Inte som jobbigt som förra året men ändå jobbigt. Kanske kommer känslan lite mer i kväll när vi ska åka till mina föräldrar för lite dagen-före-julafton-firande. På ett sätt så skulle jag bara vilja fira hemma med Elliott och Petra men i morgon kväll ska vi till Petras syrra och hennes familj. Det brukar i och för sig vara trevligt men jag skulle kunna tycka det skulle vara lite mysigt att bara fira med lilla familjen. Vi ska i och för sig fira lite själva på dagen och kolla på kalle anka innan vi åker men ändå…

Första tänderna och snart jul

I lördags kom Elliotts första tänder upp (ja tänder – båda två i mitten i underkäken) dagarna innan har det varit som rena vattenfallet från hans mun och han har varit lite extra gnällig. Gnälligheten kan dock ha med att han hade nån infektion i lilla snoppen att göra och vi såg inte det förens snoppen var väldigt svullen. Det var dock ingen större fara och han har fått bada ”varmt” några gånger per dag de senaste dagarna (vilket han absolut inte har något emot). Det är lite jobbigt när de små skriker och man inte vet varför –  inte tänkte vi på att det kunde vara snoppen, han sparkade när vi lyfte upp honom men vi trodde det var magont även om jag kände mig osäker då han inte betedde sig som han brukar i övrigt när han har magont. Men det var skönt att det var så pass lättlöst i alla fall, vi var på BVC där de sa att om det inte blir bättre får de spola rent med koksalt – låter inte så skönt. Han är bättre nu och vi har tänkt bada honom varje kväll nu i ”varmt vatten” innan har vi bara badat honom typ varannan dag men det känns ju som ett lätt sätt att kanske förebygga att samma sak händer igen.

Vid första advent julpyntade vi och överst i kartongen låg julstrumpan vi köpte till Noa julen innan han föddes, jag visste att den låg där ändå så blev det sjukt jobbigt och jag började gråta vilket inte händer så ofta nu för tiden. Förra året hade vi inga julpynt alls uppe och dagarna innan jul var vi i Vemdalen för att komma bort lite.

Det känns så där halvokej med jul i år, trodde faktiskt det skulle kännas lättare än vad det gör. Hade Noa levt och det vore hans första jul så hade det nog varit mer juligt här hemma nu sitter i och för sig lite julpynt uppe och så men så jätte juligt kan jag inte påstå att det är. Hoppas på att det blir lite bättre till nästa år då Elliott förmodligen förstår lite mer av konceptet, nu bryr han sig ju faktiskt inte så mycket (eller ingenting). Kanske kan han tycka det är lite kul att kolla på granen när den kommer upp om några dagar men i övrigt så skiter han nog fullständigt i att det är jul.