Etikettarkiv: Noa

Jobbiga stunder

Ibland så överumplas jag av sorgen oftast bara för en liten kort stund och oftast kanske inte helt oväntat. Idag städade vi ut ett skåp och i det skåpet låg en sån där fylla i bok där man fyller i saker om barnets föräldrar och första tid i livet. Det var Noas och jag frågade Petra vad vi skulle göra med den och öppnade den. I den var typ två saker ifyllda innan han föddes och det blev helt plötsligt så jobbigt. När jag tänker på honom så tänker jag ju på honom som död men när jag skrev det där i boken så var det ju vår lilla ”It” som levde och som vi längtade så efter att få träffa.

Sorgen efter Noa finns så klart där, alltid, men livet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Jag tänker så klart på honom och kanske än lite mer nu när vi närmar oss födelsedagen och många andra som var gravida samtidigt börjar fira sina fyraåringar. Oftast när jag tänker på honom så är det flyktigt och ytligt eller vad man ska säga. Mer att vi skulle ha haft ett barn till och kanske inte så mycket på honom. Men ibland så tänker jag lite mer på honom och tänker på hur han skulle vara, vad han skulle göra och hur det skulle vara att ha en fyraåring.

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

3-årsdagen närmar sig

Det börjar närma sig Noas treårsdag och det känns. När jag ser andra fira sina små treåringar så gör det så ont. Jag tänker att tänk om han hade kommit ut bara lite tidigare, om han hade kommit ut två veckor tidigt istället för två veckor sent så skulle han nog vara här med oss. Jag trodde inte det skulle börja så tidigt i år, jag trodde jag kunde stå emot smärtan i några veckor till. Men tydligen inte. Det bara kom över mig nu när jag såg en facebookvän skriva att deras dotter fyller tre år. Det är så fruktansvärt orättvist. Det är orättvist att barn ska behöva dö att föräldrar ska behöva känna den enorma smärtan efter att ha förlorat ett barn. På ett sätt är det skönt att sorgen kommer för det är så lätt att tänka på Noa som i ett annat liv men samtidigt så gör det ju så ont. Det är över en månad kvar till Noas treårsdag men han var ju beräknad i februari och det var flera, dels ur föräldragruppen men också bekanta som hade barn som var beräknad samma dag eller precis innan Noa var beräknad. Alla fick de friska levande barn och innan eller väldigt nära efter beräknad födsel. Det enda som är bra är väl att ingen av dessa personer umgås vi med men det känns ändå jobbigt. Jag kommer ihåg för tre år sedan hur jag trodde att bebisen i magen var på väg ut och jag var ganska övertygad om att den skulle födas innan beräknatdagen. Kanske hade han också gjort det om jag fött barn tidigare, min kropp fattade nog bara inte vad den skulle göra. Eller jag vet inte riktigt. Man kan ju spekulera i evighet utan att komma fram till någonting för vi kommer ju aldrig att få veta mer än vi vet idag.

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Ont

Det gör fortfarande så ont i hjärtat. Det gör extra ont de dagar som jag på något sätt blir påmind om sorgen. När det handlar om barn som dör (eller föds) så hugger det till och det blir jobbigt att andas. Jag har vant mig vid det men det gör inte att det inte är jobbigt.

Tänkte idag när det är så fint väder och jag inte riktigt vet vad Elliott och jag ska göra ute att egentligen så skulle jag ju ha haft en tvååring här och (förmodligen) inte en tiomånaders, vilken skillnad det hade varit. Känns konstigt att tänka så men verkligheten är ju faktiskt den att om Noa hade varit här så hade förmodligen inte Elliott varit det. Men det är ju så livet är och jag älskar inte Elliott eller Noa mindre för det och oftast när jag tänker på  att Noa skulle ha varit här så tänker jag att både Noa och Elliott borde få vara här.