Etikettarkiv: neo

Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Återbesök på neo

Idag hade vi återbesök på neonatalen på Danderyds sjukhus och alla prover som tagits på Elliott var negativa.

I förra inlägget så skrev jag inte så mycket om vad exakt som hände men i och med Elliotts andningsuppehåll så gjorde de en hel del rutin undersökningar och en av dem var ultraljud på hjärnan. Detta ultraljud visade att hålrummen i hjärnan var något stora och i början så kunde de inte säga ett skit vad det det betydde. De kunde inte säga om det är helt normalt (vilket det faktiskt ändå kan vara även om det inte är normalt…) eller om han skulle dö till följd av det så ni kanske förstår att det blev väldigt jobbigt just då. Jag hade precis lyckats ”släppa” det jobbiga i vad graviditeten innebar och så kom det där.

Jag fick tre panikångestanfall på kvällen och personalen på avdelningen insåg ganska snabbt att det var ohållbart att vi inte hade ett rum på avdelningen (jag och Petra låg fortfarande på BB-avdelningen då det inte fanns några lediga familjerum på neo). Det här var dessutom andra natten han låg på neo och både jag och Petra hade suttit hos Elliott hela natten innan så sömn var en riktig bristvara. När vi fick familjerummet så kändes det bättre även om Elliott fortfarande låg kvar i akutrummet med övervakning så var vi i alla fall i samma korridor och vi lyckades båda sova några timmar (de flaskmatade Elliott av min utpumpade mjölk en gång på natten också).

Dagen efter så fick Elliott sola då han låg precis på gränsen till för högt bilirubinvärde (när de senare under dagen tog ett nytt billi-prov så låg han över gränsen). Under dagen fick vi träffa andra läkare och de hade även då pratat med Astird Lindgrens ”huvudsjukhus” (den del vi låg på tillhör även Astrid Lingrens barnsjukhus). Vi fick lite mer klarhet i allt men de kunde ändå inte säga att det var ofarligt men de sa i stort sätt att han i alla fall inte kommer att dö eftersom att han ändå mådde ganska bra (bortsett från tröttheten som förmodligen kom från gulsoten). Vi blev då lite lugnare även om det självklart fortfarande var skit jobbigt, vi vet ju att man faktiskt kan förlora ett barn och hur fruktansvärt hemskt det är. Elliott fick sola i 14 timmar och efter solningen så märkte man på honom att han började bli piggare. Som en följd i ”utredeningen” av vad som var fel på Elliott så skulle de göra en MR (magnetröntgen) vilket vi hoppades på att få göra innan den veckan var slut, hade vi otur så kunde vi fått vänta till veckan där på. Eftersom att vi inte fick så mycket mer att gå på mer än att Elliott verkade må bra och bettedde sig som en helt normal bebis så kändes det jobbigt att bara vänta på att få göra MR, på torsdgen (nationladagen) fick vi dels veta att Elliott skulle få göra MR dagen där på och att han var så pass bra att han kunde flytta in till vårat rum (med övervak).

Även om man självklart ville få MR:en gjord så var det också jätte jobbigt att vänta på att få göra den och sen vänta på svaret för tänk om den visade något jätte fel. Svaret dröjde, vilket var ett gått tecken för då var det inget jätte allvarligt (jätte akut). Läkarna ringde och såg till så vi ändå fick ett ordentligt svar och svaret blev väl typ att hålrummen var lite stora men de ansåg inte att det var något jätte alarmerande och tyckte väl att det ändå var normalt. Vi var kvar under helgen och på måndagen så kollade experter på Astrid Lindgrens barnsjukhus på det och de tyckte att det kunde vara ett tecken på infektion.

Ett LP (lumbalpunktion, prov på ryggvätskan) skulle göras. Det var på det provet som de upptäckte att Elliott hade någon slags virusinfektion och i förebyggande syfte satt de in medicin mot herpesvirus då det är jätte farligt för nyfödda barn (tom dödligt). De kunde dock se att viruset var på väg tillbaka så de var väl egentligen inte jätte oroliga men just herpes är så väldigt farligt för bebisar så de vill helt enkelt inte ta några risker. När de satt in medicinen så sa de att om odlingen som skulle göras för att se om det var herpes var negativ så skulle vi få gå hem så länge Elliott fortsatte må så bra som han verkade må. Provsvaren kom på onsdagen och var negativa dock så tyckte de på Astrid Lindgrens inte att det var ”tillfrölitligt” så ett nytt LP skulle göras och en ny odling. Man såg att virusinfektionen fortfarande fanns kvar även om det verkade som att det var än mindre än tidigare vilket gjorde att de fortsatte med mdicineringen.

Vi fick nu börja gå hem mellan medicineringen vilket bara passade en gång per dygn och det på eftermiddagen, det var extremt skönt att få lämna sjukhuset och få komma hem efter drygt två veckor på sjukhuset. Jag tror även att Elliott märkte att vi tyckte det var skönt att få komma hem (eller bort för honom) för han blev lugnare och på sjukhuset märkte man att även han hade börjat tappa tålamodet på allt pillande.

Samanlagt gjordes tre LP men det sista behövde vi inte vänta på odlingen för då de som analyserar provet sa att om två odlingar visar negativt så är det negativt. Så precis tre veckor efter att vi åkt in (dagen innan igångsättning) så var vi äntligen hemma.

Nu kanske detta inlägg är väldigt rörigt men jag har en bebis här hemma som tar min tid och jag har skrivit inlägget under olika tillfällen…

Idag har det hunnit bli fredag och vi har träffat vår BVC-sköterska för fösta gången. Elliott verkar må som vilken bebis som helst, vilket även BVC-sköterskan kommenterade så just nu försöker vi bara att njuta av att äntligen få vara föräldrar till ett levande barn…

Elliott – Noas lillebror

Har mycket att skriva och vet väl inte riktigt vart jag ska börja men jag kan väl börja med det uppenbara, Mini har kommit i form av en lillebror och han har fått namnet Elliott och han lever!

Elliott föddes den sista maj klockan 0733 och mådde till en början bra. När vi var på BB så började han bli väldigt gul och vi var ”tvungna” att stanna kvar så de kunde ha koll på gulheten utifall att han skulle behöva sola. När Elliott var fyra dagar gammal så fick han andningsuppehåll. Han satt i mitt knä och vi koppmatade honom då han var trött, han betedde sig väldigt konstigt och liksom sjönk ihop eller vad man ska kalla det. Jag tog på honom (stimulerade honom) och han började skrika och var helt blå i ansiktet, detta upprepade sig en gång till och barnmorskan (som faktiskt var inne i rummet när detta hände) ringde neo-jouren som var snabbt på plats. Även om hon inte hittade något direkt uppenbart så fick vi komma ner till neonatalen ganska omgående och en massa tester gjordes. De fösta dagarna på neonatalen mådde han inte så bra men blev piggare och efter de fösta dagarna så har han inte uppvisat några tecken alls på att må dåligt, han beter sig som en helt vanlig bebis och vi fick komma hem igen i tisdags. Detta är extremt kortfattat just nu och jag tror att jag kommer att skriva mer om det senare då det är någonting jag nog behöver bearbeta lite. De första beskeden vi fick på neonatalen var inte bra och det kändes som att vi återigen skulle få lämna Danderyds sjukhus utan en bebis, det var fruktansvärt.

Nu har vi i alla fall kommit hem och han mår bra som det ser ut, det ska göra en del uppföljningar och vi ska bland annat göra en andningsregistrering under tre dygn för att se om han har någon ökad risk för apné (andningsuppehåll). Hur mycket uppföljning och exakt vad för uppföljning som ska göras kommer tiden att utvisa och mycket beror på hur han verkar må.

Det känns inte alls lika jobbig som det gjorde i början och mycket för att Elliott visar att han mår bra.