Spark i revbenen

Den växer fort, vår lilla mini, fick nyss några sparkar/slag i revbenen och förundras över hur fort det går. Nu satt jag framåtlutad så livmodern är väl inte riktigt så stor men ändå. Man märker hur stark den börjar bli, ligger den med ben och armar utåt och börjar röra sig ordentligt så blir man nästan som i försvarsläge för en sekund för det känns som att någon slår än i magen. Det är härligt! Det är jobbigt när den ligger inåt och det mest bara ”bubblar” spelar ingen roll att jag känner den lika ofta, jag får mycket mer ångest och blir mycket oroligare när den ligger så.

Var nära att åka in till min barnmorska på MVC igår för att få lyssna, trotts att jag känt Mini flera gånger… Ångesten har blivit så sjukt mycket starkare den senaste veckan och jag är orolig för att det ska vara så resten av graviditeten, vill ju inte behöva äta massa mer tabletter än vad jag redan gör.

Har funderat på återbesöket till förlossningen, vi har ju sagt att vi vill göra det efter Noas ettårsdag men när jag var orolig i tisdags kväll för att jag inte kände Mini (vilket jag brukar göra när jag går och lägger mig) så kom jag på att det kanske inte var så smart. Tänk om jag får panik nån kväll/natt och vill åka in och kolla upp det då är det ju förlossningen som gäller, hur ska jag kunna orka det då?! Undrar om man blir ivägskickad om man väljer att åka till gynakuten istället?! Nu ligger det ju på ”samma” ställe så av den anledningen är det ju ingen katastrof men ändå, jag vill ju helst slippa förlossningen tills det är dags för Mini att komma ut…

Som ni märker så går livet lite upp och ner just nu och det lär väl vara en enda berg- och dalbana fram tills man får hålla sin lilla LEVANDE bebis i famnen. Kom förövrigt på att vi nog tyvärr måste köpa mer kläder innan Mini kommer, kom fram till att 56 nog är för stort till en bebis som föds i vecka 38. Vi kollade på lite kläder på H&M och lindex och Petra ska få köpa lite kläder sedan när det börjar närma sig, Lindex har ju en del ekologiska kläder och det känns som att man kanske inte behöver tvätta de kläderna innan de används –  sen är ju ekologiskt det bästa ändå…

Om en vecka hade vi kunnat fira en ettåring om jag inte gått över tiden… Tänk att bara några dagar kan göra så att livet blir något helt annat… …eller i Noas fall, inget liv alls…

Älskade Noa!

Trodde att jag aldrig mer ville vara gravid…

När jag var gravid med Noa så var det otaliga gånger som jag tänkte att det blir kanske bara ett barn för jag tyckte det var så jobbigt att vara gravid. Det var inte många stunder under den graviditeten som det kändes ”roligt” eller ”mysigt” att vara gravid. I slutet var det så klart häftigt att man hade en liten bebis som rörde sig där inne men jag övervägde starkt att aldrig mer vara gravid. Förmodligen hade jag ändrat mig då jag tycker tanken på att ”bara” få ett levande barn är ganska jobbig men så kändes det då. Noa föddes död och självklart så ändrade jag mig ganska snabbt, Petra erbjöd sig att bli gravid men jag kände verkligen att jag vill ta även denna graviditet. Okej går precis in i vecka 23 nu så jag kan ju inte jämföra en 42 veckor lång graviditet med en 22 veckor lång men jag känner inte alls på samma sätt nu. Vissa dagar känns det som att kroppen verkligen inte orkar och det gör mig snarare orolig än avskräckt. Jag har börjat få de krämpor som jag hade sist men ändå kan jag känna det där ”mysiga” med att vara gravid. Konstigt.

Jag var så orolig när jag var gravid med Noa, jag undrar om det var så att jag på något sätt kände på mig att det inte skulle gå bra eller om jag bara var det ändå. Jag är ju självklart sjukt orolig denna gång också men det är på helt olika sätt, den oron jag hade när Noa låg i magen finns inte alls. Fast den oron jag känner nu är självklart värre på många sätt men på något sätt mer rationell eller vad man ska säga. Svårt att förklara. Den här gången vet jag ju mer vad som kan gå fel och jag är ju rädd för det, jag har ju dessutom förlorat min son och det är klart att man får en rädsla som ingen annan kan förstå om de inte varit med om samma sak.

Mycket svammel som vanligt…

En liten notis, jag och Petra har idag varit gifta i ett halvår!

MVC

Idag hade vi MVC-besök (och egentligen även besök på specialistmödravården) och vi fick lyssna på lilla mini. Barnmorskan sa att det lät bra och man hörde att den lugnade ner sig efter ett tag också vilket var bra, skönt att höra att den lille verkar må bra där inne.

Igår fick vi även en ny remiss till ultraljudsundersökning men Petra kunde inte den dagen så hon ringde och skulle ändra då visade det sig att läkaren hade satt in fel vecka på oss så det var väl lite tur att Petra ringde. Läkaren sa att man gör det ultraljudet i vecka 24 men det var tydligen efter 24 fullgångna som man gjorde det.

Ska imorgon träffa läkaren på specialistmödravården och jag antar att vi då kommer att diskutera resten av graviditeten, känns som att man nu vågar tänka lite framåt och kanske börja prata om igångsättning och besök på förlossningen och så vidare.

Igår grät jag lite över Noa, det är långt ifrån varje dag jag gör det nu men igår såg jag en familj på TV med en liten flicka som inte hade långt kvar på grund av någon sjukdom och det är så hemskt. Varför ska små barn behöva dö?
Självklart saknar jag inte min lilla plutt mindre nu bara för att jag inte gråter lika mycket det är bara det att man kommit lite på vägen och det är oftast inte lika jobbigt längre…