Oron har totalt tagit över…

Jag lever i en bubbla där oron nästintill är konstant, det är så nära nu men ändå känns det så långt bort. Vi var hos vår läkare igår (tog/gjorde(?) en CTG-kurva först) och vi har nu bestämt att Mini ska ut ännu tidigare än vad vi tidigare har bestämt, om vi vill redan vid 37 fullgångna vilket är på tisdag. På ett sätt vill jag ha Mini här nu, jag känner den och vet ju att den lever nu. Samtidigt så är det ju bättre att vänta så länge som jag orkar och klarar av, risken att bebisen hamnar på Neonatalen är ju betydligt mindre ju närmre 39 fullgångna veckor man hamnar (så länge tänker jag dock inte gå). Någon gång innan nästa helg blir det med största sannolikhet igångsättning, vilket innebär att om drygt en vecka så har jag förhoppningsvis mitt första levande barn i min famn och Noa får bli storebror för första gången.

Även Petra börjar bli mer orolig nu, det märks på henne och hon har även sagt det. Hon är orolig för att den ska trassla in sig i navelsträngen och det är förmodligen för att det är en mer greppbar fara. Vår läkare kollade fostervattennivån efter CTGet och då visade hon också lite vart navelstärngen låg och inte låg så Petra fick se att den inte hade trasslat in sig och att den låg framför bebisen där det är som mest plats.

Bebisen har förövrigt lagt sig längre ner nu vilket dels är bra inför igångsättningen men det innebär också att det inte är speciellt troligt att den kommer att försöka vända sig, vilket känns skönt.

Jag har nu en vecka där jag måste försöka fylla dagarna för att inte tänka allt för mycket på förlossningen och allt annat som har med bebisen och graviditeten att göra. Börjar jag tänka för mycket så kommer ångesten och paniken och jag orkar inte det. Det har faktiskt varit lite mindre superoro sedan läkarbesöket i går och jag hoppas att jag kanske kan hålla mig lite lugnare… I måndags var jag orolig för att bebisen rörde sig så mycket (den höll på i säkert en timme och buffade och knuffade), snacka om att man i bland letar efter saker att vara orolig för… Tror läkaren tyckte jag var lite rolig när jag sa det men hon är samtidigt sjukt förstående för vår oro och det är så otroligt skönt. Jag önskar att alla som varit med om det vi har kunde få ett sånt bra stöd från sin läkare som vi har fått, bara att ha ”sin egen” läkare är underbart skönt och det blir en trygghet (om läkaren är någon man känner att man kan lite på det vill säga)…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

MVC-besök

I eftermiddag ska vi till MVC och lyssna på lilla Mini (och ta HB och sånt vanligt ”skit”), det var drygt fyra veckor sedan vi var där sist. Vi har annars sagt att vi ska åka dit varannan vecka och ha ultraljud varannan men då jag fick min panikångesträdsla dagen innan förra MVC-besöket så ställde jag in det. Petra var ”imponerad” igår för att jag har stått ut i nästan två veckor utan att behövt åka in för att lyssna eller titta på Mini, själv är jag inte så imponerad med tanke på att jag vet hur mycket jag stundvis har kämpat för att inte hamna i panikångestläget igen… Det har ju inte heller gått två veckor ännu, jag har en helg som ska passera också för att lyssna på Mini ger mig inte så jätte mycket även om det ibland är bättre än ingenting.

Ibland kan jag bli jätte orolig för att Mini inte rör sig just då, det spelar ingen roll om den har haft ”party” i magen fem minuter innan eller varit i fullgång större delen av dagen. Rör den sig inte just när jag blir orolig så blir det jobbigt. Sen måste jag säga att veckorna verkligen går upp och ner, vissa veckor flyger förbi och oron är bara en bakgrundsfigur. Andra veckor segar sig förbi och hela dagarna är fyllda av ångest och oro. Oron är inte heller alltid kopplad till om Mini rör sig eller inte, när vi åkte in sist för att jag var orolig så rörde den sig precis som den brukar även om den hade ändrat sina nattvanor lite (rörde sig inte samma sekund som jag la mig ner efter att ha varit på toa).
Nätterna är för övrigt alltid värst, känner jag inte Mini när jag varit vaken nån minut så blir jag orolig och egentligen helt obefogat för det är klart att bebisen inte rör sig hela tiden. Men det var ju på natten som paniken över Noa började växa så att natten är jobbigast nu också är väl inte så konstigt…

Ultraljud tio(?) avklarat

Då var ytterligare ett ultraljud avklarat, tror det är nummer tio i ordningen. Allt såg bra ut och Mini växer precis som den ska. Barnmorskan som gjorde ultraljudet var verkligen jätte bra, fick jag välja vem som skulle göra resterande ultraljud skulle jag utan tvekan välja henne. Hon berättade hur den låg och visade vart allt satt och berättade det hon såg. Det börjar bli trångt där inne nu, lilla mini låg dubbelvikt med rumpan nedåt och med ena handen bakom nacken. Det är helt otroligt vad mycket man ser med ultraljud, man ser verkligen att det är en liten bebis som ligger där inne. Hon kollade även flödet i navelsträngen och det såg bra ut så det kändes skönt. Mini verkar må bra och jag är så glad för det.

När vi kom in och jag visade magen så sa barnmorskan direkt att det var en typisk flickmage så vi får väl se om det stämmer, tydligen så hade jag en pojkmage sist (enligt bland andra Petras syster). Barnmorskan gav oss också en ultraljudsbild som hon ”råkade” skriva ut, det är helt sjukt vad Mini har växt på nio veckor.

Det blev inget besök på förlossningen idag då vår läkare fått influensan, kändes lite jobbigt i går när hon messade Petra men just nu känns det helt okej. Förhoppningsvis är hon frisk till nästa vecka så vi får göra besöket då istället och på ett sätt är väl det bättre, att inte göra både ultraljud och besöka förlossningen på en och samma dag.

Mini vecka 27+ 1
Mini vecka 27+ 0

Nionde ultraljudet avklarat…

Igår gjorde vi då ytterligare ett ultraljud, detta ultraljud var dock inte av oro utan rent medicinskt (även om det självklart var skönt att se lilla Mini). Den här gången så kollade man inte Mini så ingående som vid rutinultraljudet men barnmorskan mätte huvud, lårben och mage för att se så den växer som den ska och det gör den. Den ligger -2% mot medelbebisen men mitt i normalspannet för hur stor bebisen ska vara just nu. Som jag skrev förut så skulle de även kolla blodflödet till livmodern (jag trodde det var i livmodern innan) och det flödet var jätte bra inget stopp eller trög någonstans, det mättes på nåt speciellt sätt och hette någon speciellt men det kommer jag inte ihåg nu. Det viktiga är ju att det såg jätte bra ut vilket betyder att Trombylet hjälpte (om det nu var ett problem från förra gången, vilket man inte vet). Jag ska dock fortsätta med Trombyl till vecka 37 (cirka) då det är rutin när man har förlorat barn. Vi diskuterade om jag skulle sluta på grund av mitt nösblödande men då det inte är jätte mycket och det ofta är ganska bra så beslöt vi att fortsätta. Det finns ingen forskning som tyder på att det ska hjälpa efter vecka 25 men det verkar inte vara ett område som det finns jätte mycket forskning på och då Trombyl (i den dosen jag tar det) inte är farligt under graviditeten så är det bättre att fortsätta.

Efter ultraljudet så träffade vi vår läkare igen och jag fick lite mer klarhet i de olika förlossningssätten (vaginal eller kejsarsnitt) vilket gör att jag börjar känna mig lite tryggare inför förlossningen. Efter samtalet så väger vaginalförlossning absolut tyngst då de på Danderyd har ganska klar ”plan” för när man avbryter en förlossning för kejsarsnitt och så vidare. Självklart så kommer vi väl att prata mer om det senare i graviditeten men just nu så känns kejsarsnitt väldigt avlägset (i alla fall ett planerat sådant). Jag är fortfarande väldigt rädd för akutsnitt men även det känner jag mig väl lite tryggare med även om det verkar extremt läskigt att bli nersövd…

Nästa gång vi ska göra ultraljud blir i vecka 28 (om tre veckor) och då kollar de tillväxten och förhoppningsvis kan de även kolla navelsträngen och flödet i den. Barnmorskan som gjorde ultraljudet i går sa att det var kring den tiden man kunde börja kolla navelsträngen. Efter det ultraljudet ska vi återigen träffa vår läkare och då ska vi även besöka förlossningen, känns väldigt läskigt men det är nog ganska lagom att göra det då. Tänkte kolla om de har något rum ledigt då om de kan göra CTG för det känns ju väldigt läskigt att komma in till förlossningen sen och så ska de börja leta hjärtljud med det, usch…

Nu är det bara att hålla tummarna på att det fortsätter se bra ut och att jag inte nojjar ur totalt innan dess. Ska till MVC idag och tänkte se om vi kan komma dit om två veckor igen för att lyssna, känns kanske lite tryggare då.

Imorgon blir det ultraljud igen – ett planerat sådant

I morgon ska vi göra ultraljud igen och jag börjar bli lite nervös, än så länge inte lika nervös som inför rutinultraljuden men tillräckligt nervös för att ha svårt att få något gjort på mitt examensarbete.

Exakt vad som kommer att göras på ultraljudsundersökningen är jag inte helt säker på men jag vet att de ska kolla blodkärlen i livmodern, vilket självklart gör en lite nervös. Jag tror även att de kommer att mäta bebisen, det är det som står i remissen vi fick hem (men i den står det inget om att de ska kolla livmodern och jag vet att det är det som ska göras). Jag är även lite nervös för att de ska hitta nåt fel på bebisen som de inte såg vid rutinultraljudet fast de är ju så noga vid rutinultraljudet och allt har ju sett jätte bra ut så jag borde väl egentligen inte vara det, men det är svårt… Vi gjorde ju ett ultraljud med vår läkare sist vi träffade henne och hon sa att allt såg jätte bra ut och att man såg att det fanns fostervatten både i magen och i kissblåsan vilket är bra för då ser man ju att allt det funkar som det ska. Sen växer ju bebisen uppenbarligen då man inte alls får med så mycket av bebisen i datormonitorn när man tittar på den och det är väl ett gott tecken om nåt?!

Att vara orolig hela tiden känns inte jätte bra heller, det känns som att stackars lilla Mini kanske ändå påverkas av det och det kommer ut en bebis med magsår… (okej det sista var lite på skämt)…
Jag hoppas att oron släpper lite efter Noas ettårsdag, det är lite läskigt att närma sig dagen då han dog och då vi fick hans död konstaterad jag tror att det i sig ökar min oro för Mini och att det även ska hända något med ”henom”… Jag har läst om personer som förlorar sitt barn tidigare i graviditeten och där många skriver att när de kommit över den veckan där barnet dog/föddes så har det blivit lättare och jag hoppas att det är lite så för mig när det gäller Noas födelsedag, att när jag har kommit förbi den så kanske oron är lättare att behärska. Oron kommer ju självklart alltid att finnas där men det är jobbigt när den leder till ångestattacker och liknande (framförallt i den utsträckningen som det är nu).

Eftersom att jag i alla fall inte kan fokusera på mitt examensjobb nu så funderar jag lite på om jag ska spela lite på mitt nya tv-spel som jag fick av min kära fru igår, kanske kan fokuset då flyttas lite…

Stillade min oro

Jag är alltid orolig när jag vaknar för jag inte har känt bebisen, tills jag inser att jag faktiskt har sovit och det är ju då inte så konstigt. I morse blev jag dock lite mer orolig då Mini brukar ha lite fart på morgonen och jag bara kände nån rörelse här och sen några där. Buffade lite på den och drack kallt vatten, hotade sedan med att jag skulle åka in till MVC och lyssna på den och då blev det lite fart så oron släppte (till en överkomlig nivå). Både Petra och jag låg och räknade rörelser (nästan alla rörelser känns på utsidan nu) och när vi kommit upp i tio på bara några minuter så slutade vi och då kom den igång ordentligt. Det kändes skönt för jag vill ju inte åka in för ofta heller för risken är att det bara eskalerar och tillslut så bor jag väl nästan där och det vill jag ju inte, det är ju trotts allt fortfarande drygt tre månader kvar tills den får komma ut…

Vår läkare har sagt att man kan få låna en sån där sak som man lyssnar på bebisen med (kommer inte ihåg vad det heter) men att de inte rekommenderade att man gjorde det. Jag känner också att jag inte vill det, tror inte att jag skulle bli lugnare av det utan snarare tvärtom och gå och lyssna hela tiden istället. Petra och jag pratade lite om att vi kanske ska låna hem en under nästa vecka då jag inte vill åka till Danderyd då (Noas ettårsdag) men jag vet inte om det är en bra idé, risken är väl att man inte vill lämna den ifrån sig när man väl har den…

Ett till ultraljud blev det…

I fredags, efter min panikångestattack, så fick vi komma in och träffa vår läkare (hon var som tur på väg in för ett eftermiddagspass på gynmottagningen på Danderyds sjukhus). Även om jag känner mig lite löjlig så tillåter jag mig själv att vara det och jag blev så mycket lugnare när jag såg lilla Mini där inne. Som jag trodde så låg Mini med ryggen utåt och även om den rörde sig som bara den när vi gjorde ultraljudet så var det mest små puffar som jag kände. Kändes så skönt att se att den rörde sig trotts att jag inte kände det så mycket, det kanske kan hålla mig lugn ett tag till. Jag hatar verkligen att jag är så här, jag vill inte vara ett nervvrak. Jag sa till vår läkare att jag känner mig lite löjlig men att det är så skönt att få komma in och titta när man får sån riktig panikångest och hon är så himla bra och förstående och poängterar verkligen att det absolut inte är några problem. Hon sa även att det är folk som är ”värre” (inte hennes ordaval och hon menade ju så klart inget illa med det) och på något sätt så lugnar det än lite, man vill ju inte bli ihågkommen som den där extremt hispiga personen, hehe… Fast samtidigt vem bryr sig, Noas lilla syskons välmående är ju det som är viktigast just nu och blir jag ihågkommer som den hispiga personen så får det väl vara så!

Den 29de är nästa ”stora” grej, då ska de kolla så blodkärlen i livmoderna har ”utvecklats” som de ska. Jag vet inte så mycket om det men om jag har förstått det hela rätt så ska de typ bli ”mjukare” och ”större” och om de inte har blivit det så är det en ökad risk för havandeskapsförgiftning. Är dock väldigt osäker på detta och jag antar att det även då kan vara en ökad risk för proppar och sånt eftersom att jag förmodligen får sluta med Trombyl om allt ser bra ut (Trombyl är ju blodförtunnade vilket ska minska risken för blodproppar). Jag tror att de även kommer att kolla tillväxten på Mini, det är i alla fall det som står i kallelsen (står inget om det andra så därför är jag lite osäker om det bara är någon standard grej de skriver). Jag känner mig inte jätte orolig inför det ultraljudet men det kommer väl det också, känns nog lite lättare nu när vi gjort ett extra ultraljud med läkaren där hon även sa lite saker som hon såg som såg bra ut. Hon sa även att den var så fin och söt, tycker det är lite roligt att hon säger att den är söt men på ett sätt så är den ju det även på ultraljudet… Efter ultraljudet den 29de så sak vi träffa vår läkare igen och lägga upp lite mer av en plan på hur resten av graviditeten ska ”se ut”. Redan förra gången så pratade vi lite om när man gör ultraljud och varför just då. Det ultraljud som vi ska göra nu är i vecka 25. Nästa ultraljud efter det, då vi bland annat får se flödet i navelsträngen, är först i vecka 32. Efter det sen så gör man ett tillväxtultraljud en gång varannan vecka (jag hoppas att de även kan kolla flödet nån mer gång). Fram till vecka 32 kommer vi nog kunna göra ett eller två ultraljud med våran läkare om vi vill, vilket vi vill, så jag kanske kan ”överleva” resterande tre och en halv månad av graviditeten. Jag har sagt till Mini att den får hålla oss vaken hela nätterna när den kommer ut som hämnd för alla ultraljud, får väl se om jag får äta upp mitt löfte sen… Men hellre en skrikande bebis än en död bebis! (nackdelen med om den skulle skrika är väl att den kanske har ont eller inte mår helt bra och det vill vi ju så klart inte)

Vid nästa läkarbesök tänkte jag även fråga lite mer frågor om förlossningen, kejsarsnitt och vaginal förlossning. Det känns som att jag vill veta en miljon saker men jag kommer inte på några frågor. Hela grejen runt födseln känns så läskigt och jag vill ju bara det bästa för mig och (framförallt) för Mini. Sitter just nu och googlar lite på risker med kejsarsnitt och hittar information som är motstridiga till det jag har hört och en vaginal förlossning kanske ändå är det bästa. Om jag får en bra plan för när en vaginal förlossning ska avbrytas för att gå över till ett kejsarsnitt så kanske jag kan känna mig säkrare i det hela. Jag har hört, från flera håll, att ett kejsarsnitt ska minska risken för bebisen men detta verkar vara på kort sikt (alltså endast i förlossningsskedet) på lång sikt så ökar snarare riskerna för komplikationer även för bebisen (trodde detta endast gällde för mamman).

Blev mycket medicinskt idag men det är så mycket tankar kring det nu och kommer väl även att vara det fram tills lilla Mini ligger frisk och levande i min famn!

Måste även säga att vi har köpt lite kläder till Mini, vi insåg ju att storlek 56 skulle vara lite stort och hittade ett jätte sött sätt på H&M som jag tillät Petra köpa efter att vi fått se Mini på ultraljudet. Jag tyckte den var så himla söt så jag ville inte riskera att den fanns kvar i maj (vilken den förmodligen inte gör). Känns ändå lite bra att ha köpt någonting som är specifikt till Mini.

Minis första kläder

Den här j***a panikångesten…

Sover dåligt, det har jag gjort länge nu, vaknar flera gånger per natt och har ibland grymt svårt att somna om. I morse efter att Petra hade gått så somnade jag om, inte jätte djupt men i alla fall sömn, vaknade… panik… jag hade inte känns Mini… Kommer på efter en stund att jag faktiskt har sovit och då är det ju inte så konstigt om jag inte har känt Mini, samma sak upprepar sig några gånger, sover en stund, vaknar i panik och inser att jag har sovit och därför inte känt Mini… Suttit framför datorn, som vanligt, och blir mer och mer orolig för att jag inte känt Mini ordentligt, nån puff här och sen nån puff där men ingen ordentlig aktivitet. Tar mig ett glas vatten och går och lägger mig på sägen och puffar på Mini, inget händer och paniken växer… Svarta prickar framför ögonen och jag försöker andas lugnare, få ner pulsen, gråter… Ringer Petra i förtvivlan och känner då såklart Mini, oron vill ändå inte släppa så Petra försöker få tag på vår läkare och se om hon kan kolla. Jag känner idag att lyssna inte räcker, jag vill se att allt ser bra ut, vill slippa åka till förlossningen, hoppas vår läkare kan träffa oss och att allt ser bra ut…
Jag sa till Mini att det inte var dens fel, eller Noas, det var ingens fel det bara är så och jag kan inte göra så mycket åt det… 108 dagar kvar, eller tre månader och 16 dagar om man hellre vill räkna det så… Vi har ju klarat över halva tiden så de sista drygt 100 dagarna borde väl också gå?!

Lilla Mini du får så gärna jävlas tillbaka när du kommer ut frisk och levande, skrik gärna hela nätterna, vi tål det!