Etikettarkiv: mamma

En liten kille med seperationsångest

Vabruari blev nog nästan vabrumars för oss (not as fun wordplay). Den ena förkylningen har avlöst den andra och i slutet på förra veckan så hade nog Elliott tredagarsfebern. Han hade hög feber i nästan tre dygn och den försvann lika hastigt som den kom. Den ena förskoleläraren sa att de känt på hans panna och att han inte kändes varm men de tog tempen och på den stunden, från att de kände till att de tog tempen så hade han fått 39 graders feber och det rörde sig om typ en halvtimme. I lördagskväll när Elliott skulle sova hade han nästan 41 graders feber så vi gav honom en Alvedon och la honom. Klockan sex på söndagsmorgonen vaknade han pigg och ville gå och leka, febern var helt borta.

Förra veckan var dessutom jag sjuk (är det fotfarande även om det är bättre) så Petra jobbade hemma onsdag och torsdag så hon kunde lämna och hämta Elliott (torsdags fick hon ju hämta honom tidigare då han blev sjuk). Jag vet inte om det är allt detta eller om det är något annat men Elliott har blivit extremt klängig på Petra, jag fick inte ens ge honom russin när han var sjuk utan det var tvunget Petra som skulle göra det (han åt typ ingenting så han fick det han ville ha). När Petra gick till jobbet i morse så stod han och skrek vid grinden (ut till hallen) i säkert en halvtimme och jag försökte muta honom med lite allt möjligt sånt som han brukar gilla att göra. När jag lämnade honom på förskolan i dag så blev han jätteledsen och frågade även då efter mamma Petra (eller Pittra som han säger). Igår hade han tydligen varit ledsen i typ 20 minuter och sagt mamma (ingen specifik). Det känns så jobbigt när man vet att han är så och det är svårt att veta vad man ska göra och om det är något tillfälligt. Jag är lite rädd att det är för att jag är gravid och att han är orolig inför förändringen, kanske till och med orolig över att vi ska överge honom. Är det på grund av graviditeten så lär det ju inte bli bättre fören bebisen har kommit och Elliott inser att vi inte överger honom och han ser förändringen och ser att den kanske inte var så farlig.

En av pedagogerna på förskolan sa att barn under två kan vara väldigt känsliga när deras mamma är gravid och det kan ibland innebära väldiga problem om man har inskolning av det barnet just då. Ligger säkert något i det men vad kan jag göra åt det? Jag kan ju inte ha honom hemma för det. Dels tror jag inte att han skulle tycka det var så kul i längden och sen skulle jag nog faktiskt inte orka det då mina graviditeter har en tendens att vara ganska fysiskt jobbiga.

Det är svårt att veta när de är så små för även om Elliott är väldigt duktig på att prata så förstår de ju inte sånt och kan inte förklara hur/vad de känner. Jag hoppas bara att det inte är något annat. Det är mycket gnäll och trots du och då är det så svårt att veta om det även är något annat.

Ny vecka nya tag och mindre bitterhet…

Pratade precis med min mamma och det var ganska skönt, pratar ju som sagt inte så ofta med någon av mina föräldrar och det känns som att de inte bryr sig så mycket, senaste inlägget handlade ganska mycket om det. Det är ju så att jag vet att de bryr sig, det är jag nog ganska övertygad om, men man har av någon anledning så svårt att prata om sånt i min familj. Om känslor, det är som att det är tabu, det är väl min syster som jag känner att man kan prata om sånt med. För att vara helt ärlig så ar väl inte jag heller varit den bästa på att prata om sånt heller men det är ju den uppfostran jag har fått, när det här med Noa hände så hade jag inte längre något val, om jag ville överleva och kunna ta mig vidare så var det ju bara att prata. Min pappa hade cancer förut, en elakartad variant, det pratade vi inte heller om. Han sa att han hade det och att han skulle opereras vilket skedde och han är nu friskförklarad. Men när man tänker på det så här i efterhand så var det säkert inte lätt för verken honom eller mamma, själv förstod jag nog inte riktigt allvaret i det, trotts att jag har en morfar som dött i cancer. Tror att det berodde lite på att pappa är så duktig på att hålla fasaden uppe och när han är lugn så oroar man sig inte lika mycket själv. Som sagt jag tror verkligen att mina föräldrar bryr sig jag önskar bara att de var lite bättre på att prata om saker och att de kanske kunde ha funnits lite mer här för oss.
Jag försöker komma över min ”bitterhet” men det är inte alltid lätt, jag tror att man ibland behöver bli arg på någonting och då är det lätt att tänka på sånt som inte kanske har varit jätte bra. Men som sagt nu är en ny vecka och det är dags att ta nya tag, lägga bitterheten och ilskan på hyllan och koncentrera mig lite mer på det som är bra…