Etikettarkiv: lycka

Börjat leva igen

Livet har kommit tillbaka igen efter att det de senaste två åren, nästan, har varit som i något väntläge. En väntan efter att få ett barn, ett levande barn. Trotts att vi har en liten bebis så känns det som att vi gjort mer saker de senaste veckorna för nöjes skull än vi gjort de senaste åren. Eller kanske är det bara jag som ser på allt vi gör lite annorlunda, jag gör inte saker bara för att göra dem, för att komma ut, jag gör dem för att jag vill.

Saknaden efter Noa är inte på något sätt mindre än den var tidigare, den är möjligen lite annorlunda, men lyckan kom tillbaka mer och mer under graviditeten med Elliott även om lyckan då överskuggades av oro. Nu när vi sitter här med en levande liten bebis, en bebis som verkar må som alla andra bebisar, så vågar jag mer ta till mig av lyckan. Vågar leva lite mer igen, vågar hoppas, vågar tro.

Jag saknar att jag inte har två pojkar här, att jag inte har en liten kille som springer runt och plaskar i en barnpool på vår tomt, som vill ha uppmärksamhet precis när lillebror ska ha mat, ja som gör allt annat som en ettåring gör. Jag saknar att inte få vara tvåbarnsförälder på samma sätt som de flesta andra tvåbarnsföräldrar får… Jag saknar vår älskade lilla ängel Noa…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Trött och känner mig helt plötsligt väldigt höggravid

Oron blandas med lycka och sorg, alla känslor är överallt hela tiden och att dessutom vara gravid och sova dåligt gör väl inte saken bättre.

Början av veckan var hemsk, jag var extremt orolig hela tiden, både måndag och tisdag, onsdag var det dags för MVC besök och då helt plötsligt var oron hanterbar. Mycket är bara psykologiskt, vår läkare hade semester och vår barnmorska på MVC jobbar inte måndag och tisdag. Att behöva åka in till förlossningen för att man orolig är så extremt skrämmande och man drar sig lite extra innan man ens skulle våga ringa.

På tisdag ska vi återigen på ultraljud (jag vet det är väldigt många) och då ska vi även besöka förlossningen så förhoppningsvis så försvinner lite av den rädslan jag har inför att åter behöva komma till förlossningen av oro.

Oron går mycket hand i hand med hur mycket och hur ”starkt” jag känner Mini, vissa dagar är den lugnare och framförallt så rör den sig mer inåt vilket gör att rörelserna utåt är så små. Jag försöker dock räkna rörelserna för att lugna mig och ofta så hjälper det, om än lite. Sen har vi dagar (eller egentligen kvällar) då det är sån fart på Mini att man undrar hur den orkar.

Bara på några dagar så har jag gått i från att känna mig lite ”lagom” gravid till att känna mig höggravid, stor klumpig och otymplig, vet inte riktigt vad som hände. Har ont i hela kroppen tidvis och kvällarna är outhärdliga då jag verken kan sitta, ligga eller står utan att känna att jag vill krypa ur kroppen. Känner mig ändå löjlig som klagar, varför klaga, jag är gravid med ett litet syskon till Noa och förhoppningsvis så får jag uppleva att vara förälder till ett levande barn.

Den nionde april är det meningen att jag ska börja jobba igen men bara tanken på det gör att det värker i hela kroppen, att jag dessutom har skiftarbete gör ju inte saken bättre då jag omöjligt kan sova någon annan gång än mellan 22 och 08 (ibland 09) och vaknar ofta flertalet gånger och ligger vaken i flera timmar. Sömn är en bristvara och hur trött jag än är så lyckas jag inte sova någonting på dagarna. Ska prata med läkaren om sjukskrivning från att jag ska börja jobba, hoppas hon går med på det (och sen att försäkringskassan går med på det)…

Känns som att det blir mycket gnäll i den här bloggen men det är ju oron och sorgen som styr mitt liv just nu och det är när jag känner den som jag behöver skriva. Jag känner ibland lyckorus när Mini rör sig och jag tänker på att det faktiskt är en bebis som leverrunt där inne… Jag hoppas bara så innerligt att vi får behålla den här bebisen och att den är frisk när den kommer ut!

Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!