Etikettarkiv: lycka

2-månader, värmerekord och tygblöjor

Det blir inte mycket skrivet här nu för tiden, att ha två små barn tar mycket tid och kraft. Jag undrar lite vad vi gjorde innan vi fick barn, man måste ju ha haft oändligt med tid då.

Lilla Dante har hunnit bli två månader och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket som har hänt på tre år. För tre år sedan hade det precis hunnit gå fem månader sedan vår första lilla son föddes och den enda lilla ljusglimt som fanns var vårt bröllop. Nu tre år senare önskar man att man då visste att vi faktiskt skulle få två barn till – levande och att man skulle sitta och känna att livet faktiskt är ganska bra. Självklart saknas Noa och självklart skulle han ha varit en del av våra liv men trots att han inte är det så finns lyckan här. För självklart kan man bli lycklig även om man bär på en stor sorg man måste ”bara” bearbeta sorgen först.

Elliott är väldigt känslig just nu och då framförallt när det gäller Petra, som är hans favoritförälder sen ett år tillbaks (lite frustrerande). På semestern har han hängt efter henne som en svans och hon måste alltid följa med honom vart han än ska gå eller göra. Försöker jag göra något, vad som helst, så blir han tokig och det är bara mamma-Pittra som ska göra allt vilket så klart är sjuk frustrerande för både mig och Petra. Petra var lite less efter fyra veckor. Förra veckan började Petra jobba och Elliott på dagis igen och det gick så där. Elliott hade dessutom precis varit sjuk och det var svårt att veta om han var sjuk eller bara gnällig så det det blev bara två dagar på dagis förra veckan (vi har gått ifrån att kalla det förskola till dagis då det är enklast för Elliott). Igår när jag både lämnade och hämtade så blev det tårar så lite känsligt är det (inte för att det var jag som lämnade och hämtade utan för att det var jobbigt för honom). Så här i efterhand känns det inte helt smart att ha en vecka semester till nu (nästa vecka) när han börjat dagis igen men tanken var att vi skulle åka bort den veckan men det blir det inget med. Elliott skulle säkert få gå på dagis då och Petra skulle kunna spara semestern till senare fast samtidigt så har Elliott bara varit hemma fyra veckor i sommar så känns som att han kanske ska få vara hemma och ledig lite mer. Nästa sommar hoppas jag att vi kan ta lite mer semester, då är ju även Dante lite äldre och det blir därför enklare att åka bort. När de bara är några veckor så är det så mycket man ska tänka på. Värmen (som har varit otrolig denna sommar), solen, vinden, regnet, ja allt. Det är även därför vi inte åker någonstans nu. Jobbigt om man måste sitta inne för att det blåser hela tiden och så har man en tvååring som man ska roa vilket är mycket lättare att göra hemma.

Vi var på Kolmården två dagar och lyckades självklart pricka in värmerekordet för landet denna sommar 32 grader just när vi var där. Det gick faktiskt ganska bra men jag hängde mycket vid barnvagnen och Petra fick hänga med Elliott, det har blivit lite väl mycket så nu men jag tror det blir ganska naturligt när man ammar ett barn. Stor nackdel på Kolmården är att det är många ställen som man inte får ta med sig barnvagnen och har man då en bebis på bara några veckor så blir det lite krångel sen att vi dessutom hade en fullproppad vagn som vi inte ville ställa ifrån oss är en annan sak. Det var i alla fall skönt att få komma iväg lite även om det inte var så billigt. Bodde på vildmarkshotellet och då ingick inträde och frukost men 3500 är lite dyrt ändå (för barnen var det gratis så det där priset var för två vuxna). Men vi har inte åkt någonstans mer än just dit så då kan det ändå kännas okej. Nästa vecka när vi har semester igen tänkte vi försöka gå på Skansen, om vädret tillåter, annars blir det nog fjärilshuset och lite annat som man kan göra inomhus. Jag hoppas på en lite lagom varm vecka, utan för mycket blåst. Jag mår inte jättebra när det är runt 30 grader, jag älskar värmen men klarar inte riktigt av den. Jag blir illamående och snurrig vilket känns väldigt obehagligt framförallt eftersom att jag tidigare haft solsting. När man ammar och det är så otroligt varmt så känns det som att man kan dricka konstant och ändå få i sig för lite vätska vilket är lite jobbigt.

Jag har börjat använda tygblöjor på Dante och ja det är jag som börjat med det. Petra vägrar. Jag var lite inne på det innan Noa kom och även innan Elliott kom men det blev aldrig något av det mest för att Petra är så himla anti. De är ganska dyra i inköp men jag började med Imse Vimses allt-i-ett (AIO) blöjor och gillade dem så köpte några till de är dock väldigt tjocka. Sist köpte jag även en one size-blöja, även den från Imse Vimse, de är även så kallade allt-i-två blöjor. Eftersom att jag bara köpt ett par av dessa så har jag inte hunnit utvärdera dem så mycket ännu men de består av två inlägg som man kan knäppa ihop. När man har en liten bebis ska det räcka med det lilla inlägget och då blir blöjan ganska liten och smidig, typ som en vanlig blöja. Det funkade hyfsat första gången, tanken är att man ska kunna använde ytterblöjan till fler byten men den blev blöt när jag bara använde ett inlägg. Vad det beror på vet jag inte och därför vill jag inte göra en bedömning av den ännu. Blöjorna/inläggen blir dessutom bättre efter några tvättar då uppsugningsförmågan blir bättre då så kan mycket väl vara så att den behöver några tvättar innan den fungerar perfekt (jag har faktiskt märkt skillnad på AIO-blöjorna redan). Jag kör även långa tvättprogram så här i början (förtvätt och extra sköljning). Idag har jag gett mig på vikblöjor och använder då ytterblöjan från Imse Vimses one size-blöja och det verkar fungera bra. Den blir dock väldigt tjock den med men så otroligt mycket enklare det var med vikblöja än vad jag kunnat tänka mig. Känns även väldigt praktiskt när man har en bajsmaskin då vikblöjor torkar sjukt fort och man slipper ett sopberg. För det är ingen gång man gör av med så mycket sopor som när man har blöjbarn och jag gillar inte det alls.  Att det dessutom är sjukt mycket kemikalier i vanliga blöjor gör väl än mer att jag egentligen uteslutande skulle vilja köra med tygblöjor (på båda barnen). Jag skulle verkligen vilja prova fler sorter men som sagt det är väldigt dyrt att köpa in dem och hittar jag några nu som passar så kör jag nog på dem. AIO-blöjorna från Imse Vimse räcker ju bara upp till åtta kilo och då kanske jag tittar på någon annan sort igen, får se då. Eventuellt kommer jag även att testa poops blöjor men jag vet inte riktigt, de är allt-i-ett blöjor som är one size och har ett ganska överkomligt pris. Men gillar jag det här med vikblöjor så ska jag nog köpa mig några riktiga sådana från tygblojan.se (billiga och ekologiska) och sen några snappis och  om jag gillar Imse Vimses one size-blöjor så köper jag nog några sådana och använder dem även till vikblöjor (för man behöver en ytterbyxa till vikblöjorna). Fördelen med one size-blöjorna är att jag även kan använda dem till Elliott på helgerna när han är hemma. Med de blöjorna känner barnet när det blir blött och blir förhoppningsvis blöjfria fortare så det är en stor anledning till att jag vill köra det på Elliott också. Jag köpte ett fyrpack med byxblöjor (även dessa från Imse Vimse) som är till för barn som pottränas och visar lite intresse för sånt, vilket Elliott har gjort, tyvärr klarar de alldeles för lite kiss för att de ska fungera på Elliott just nu och därför tänkte jag att man kanske skulle köra på tygblöjor hemma på honom. Byxblöjorna ska typ klara en ”olycka” men tveksamt om de klarar en ordentlig olycka när det gäller Elliott. Tror att ett problem är att de inte sitter tillräckligt tight kring låren så det hinner läcka där innan byxan sugit upp allt. De verkade funka lite bättre efter ytterligare en tvätt så kanske blir de ytterligare lite bättre efter några tvättar till. De verkar till viss del göra sitt jobb i alla fall, de två gånger som han haft sådana på sig har han på kvällen velat gå på pottan utan att vi ens har frågat och det är ju det som är tanken med dem.
Det finns ju självklart nackdelar med tygblöjor också men jag tycker för vår del att de inte är så farliga. Den största nackdelen som jag ser det är det här med andningslarmet som vi har, det fests i blöjan och tygblöjor blir tjockare eftersom att de är gjorda av just tyg och inte massa konstiga kemikalier och sånt. I övrigt så tycker jag inte att det är så farligt. Jag tror att många tycker det är läskigt för att man måste ju ta hand om bajset men allvarligt talat så måste man väl ta hand om bajs ändå?! Okej det som hamnar i blöjan med vanliga blöjor är ju bara att hiva i soporna tillsammans med blöjan men med tygblöjor så måste man ju på ett eller annat sätt ta hand om själva bajset. För mig är detta inget stort problem framförallt inte på en tvåmånaders. Så länge man bara ammar (eller ger ersättning) så kan man bara spola av blöjan i kranen och låta bajset försvinna ner i avloppet när barnen blir större är det en annan sak men då finns det engångsinlägg som man kastar ihop med bajset i soporna eller komposten (alltså lika enkelt som med en vanlig blöja) har man skötbordet vid toaletten kan man istället ”skaka ner” bajset direkt i toaletten och spola iväg det (då ska man dock inte använda engångspapperna då dessa kan orsaka stopp). Har man inte en egen tvättmaskin så är det helt klart krångligt med tygblöjor då man ska tvätta dessa minst var tredje dag (förmodligen för att de ligger fuktiga och därför inte ska hinna mögla) men för mig är detta inte ett problem då jag bor i hus och har tvättmaskin. Tygblöjor behövs även bytas oftare men man kan köpa extra inlägg på natten (vi använder än så länge vanliga blöjor på natten). Med en liten bebis märker man nog inte så stor skillnad då de har en tendens att bajsa i tid och otid och är man van från att de är små att byta blöjan ofta så tänker man ju inte på det när de blir lite äldre. I det stora hela blir det nog i alla fall färre blöjbyten med ett barn som använder tygblöja än med ett barn som inte gör det då barn som använder tygblöja har en tendens till att bli blöjfri tidigare även om man inte kör mer potträning än vad andra föräldrar gör. Använder man tygblöja tillsammans med EC så kan man ha ett blöjfritt barn väldigt tidigt. Kanske kör jag det med Dante, får se, i sånt fall blir det senare när han kan sitta på pottan själv. Ser jag att han ska kissa så brukar jag försöka hinna hålla honom över hon bredvid skötbordet men annars får det vara för tillfället. Blev ett långt inlägg om tygblöjor men jag är lite i tankar kring det just nu och eftersom att Petra är så anti så får jag skriva om det här istället. Jag hoppas på att även hon kan inse att det inte är så farligt, hon har ju trots allt tagit hand om Elliott när han har varit helt nerbajsad vid fler än ett tillfälle och det har ju gått bra det är ju dessutom jag som tvättar så jag har lite svårt att se problemet men men. Kanske är från henne Elliott har fått sin envishet 😉

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Elliott är ingen ersättning

Jag blir lite förundrad över hur folk ser på det här med Noas död och det nya lilla livet som är här hos oss. Det är som att folk ser honom som en ersättning och reagerar som att vi är konstiga när vi nämner Noa, som att vi skulle ha glömt bort honom eller nästan som att han aldrig skulle ha funnits.

Även jag själv ser det annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig, jag trodde nog att saknaden efter Noa skulle förbli på samma sätt men att jag äntligen skulle få en bebis, en levande bebis, att ta hand om. Som att familjen på något sätt skulle bli komplett, eller vad man nu ska kunna kalla det. Men det är ju inte så, det saknas ju fortfarande ett barn och det kommer ju inte spela någon roll hur många barn vi än skaffar, det kommer alltid att saknas ett.

På något sätt så saknar jag Noa mer även om jag inte gråter lika ofta längre (nästan aldrig) och jag tänker inte på honom lika mycket även om det fortfarande är flera gånger om dagen så är det inte alls på samma sätt.Noa har på något sätt blivit en del av vardagen men inte bara på det där sorgsna sättet som förut, svårt att förklara exakt hur jag menar men livet förändrades ju avsevärt när Elliott kom och lyckan har smugit sig på och livet känns som att det har återupptagits efter en lång paus…

Jag önskar bara att folk kunde förstå att vi inte saknar Noa mindre för att Elliott är här och att Elliott inte är en ersättning han är sin egen person och han är en lillebror och ibland är det så uppenbart att han är just en lillebror. Han skulle behöva sin storebror som kunde roa honom och leka vid honom för Elliott är så extremt nyfiken och han måste roas hela tiden. Det är först nu efter att vi gjort i ordning vagnen så han kan sitta i den som det funkar ganska bra att ha honom i den även om han är vaken och lite halvtrött. Han är en underbar liten sprallig bebis som (förmodligen) saknar sin storebror på sitt egna lilla sätt…

Ensam med Elliott – igen

Petra är inne på sin tredje arbetsdag efter semestern och jag och Elliott är ensamma hemma igen. Det känns lite lättare denna gång, vi har lärt känna varandra lite bättre och det verkar funka att lägga Elliott ensam nu, han har tidigare bara sovit när han varit i någons famn vilket har gjort att man blivit extremt handikappad. Jag bävade inför att vara ensam hemma och bara sitta med en bebis i famnen hela dagarna. Det är ju extremt härligt att ha Elliott i famnen men man kan verkligen inte göra någonting annat än att sitta framför teven, bara att få äta är omöjligt.

Igår sov Elliott nästan hela dagen och sen gallskrek han i typ 20-25 minuter så jag blev lite orolig men efter att pratat med vårdguiden och nu i morse med BVC-sköterskan så känner jag mig lite lugnare. Kände mig lite löjlig när jag ringde vårdguiden och förklarade vad det var för fel på honom, han sover mycket och gallskrek… Jag fick dock ett väldigt bra bemötande och det gjorde mig lite lugnare. BVC-sköterskan sa att han kanske var lite sjuk och därför sov mycket men att om han inte blev bättre så skulle jag höra av mig igen eller åka till läkare. Skulle han gallskrika som han gjorde igår så tyckte hon att jag skulle uppsöka läkare. Det verkar som att han har väldigt ont i magen till och från men det är ändå jobbigt så det känns som att han blivit så mycket bättre av minifom och magdropparna han får.

Just nu ligger han här bredvid mig, nyvaken, och smackar med munnen, så söt han är. Ska nog ge honom lite mat nu innan han blir arg… Det är så underbart att äntligen få vara förälder till en levande liten bebis…