Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Vardag – igen

På måndag börjar Petra jobba igen efter att ha varit ledig i nästan fyra veckor. På ett sätt är det skönt att det blir vanlig vardag igen men samtidigt är det ju lite trevligt att vara hemma alla tre. Petra börjar dessutom nytt jobb på måndag och kommer då förmodligen inte kunna flexa som förut och komma hem tidigare på samma sätt som tidigare. Där hon jobbade innan var arbetsveckan något kortare än vad som är brukligt och sen var de inte jätte noga med att man var där ett visst antal timmar utan snarare att man gjorde det jobbet man skulle göra.

Det har varit skönt att kunna ringa och säga att hon måste komma hem tidigare en dag om Elliott har varit jobbig eller om man av andra anledningar inte riktigt orkat med. Det blir det slut med nu. Petra kommer att jobba som konsult vilket kan betyda att hon måste anpassa sig väldigt mycket, förhoppningsvis har de fortfarande flextider så hon kan börja tidigt för att vara hemma i hyfsad tid. Arbetsgivaren (konsultbolaget) är dock väldigt familjevänliga och det känns som att de kommer att ha förståelse för om man behöver flexa lite någon gång (eller vara hemma). Hon kommer dock även fortsättningsvis att vara föräldraledig en dag i veckan vilket är skönt, förhoppningsvis kommer detta att innebära att jag kommer att kunna avsluta mitt examensarbete. Kanske behöver Petra ta ledigt någon eller några hela veckor också så jag kan fokusera lite mer på studierna och hinna klart utan att behöva sitta varje stund vi är hemma alla tre tillsammans. Petra vill inte vara ledig mer än en dag i veckan då hon tycker det är svårt att fokusera då så antingen är hon helt föräldraledig eller bara en dag i veckan så vi får väl se hur det blir senare när det börjar bli dags för mer studier. Just nu håller jag på med min sista rest från när jag var gravid med Noa och den är fan inte lätt att göra, dels är motivationen inte direkt på topp men framförallt är texterna sjukt svårlästa… Största anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att slippa läsa texterna för en stund…

Första tänderna och snart jul

I lördags kom Elliotts första tänder upp (ja tänder – båda två i mitten i underkäken) dagarna innan har det varit som rena vattenfallet från hans mun och han har varit lite extra gnällig. Gnälligheten kan dock ha med att han hade nån infektion i lilla snoppen att göra och vi såg inte det förens snoppen var väldigt svullen. Det var dock ingen större fara och han har fått bada ”varmt” några gånger per dag de senaste dagarna (vilket han absolut inte har något emot). Det är lite jobbigt när de små skriker och man inte vet varför –  inte tänkte vi på att det kunde vara snoppen, han sparkade när vi lyfte upp honom men vi trodde det var magont även om jag kände mig osäker då han inte betedde sig som han brukar i övrigt när han har magont. Men det var skönt att det var så pass lättlöst i alla fall, vi var på BVC där de sa att om det inte blir bättre får de spola rent med koksalt – låter inte så skönt. Han är bättre nu och vi har tänkt bada honom varje kväll nu i ”varmt vatten” innan har vi bara badat honom typ varannan dag men det känns ju som ett lätt sätt att kanske förebygga att samma sak händer igen.

Vid första advent julpyntade vi och överst i kartongen låg julstrumpan vi köpte till Noa julen innan han föddes, jag visste att den låg där ändå så blev det sjukt jobbigt och jag började gråta vilket inte händer så ofta nu för tiden. Förra året hade vi inga julpynt alls uppe och dagarna innan jul var vi i Vemdalen för att komma bort lite.

Det känns så där halvokej med jul i år, trodde faktiskt det skulle kännas lättare än vad det gör. Hade Noa levt och det vore hans första jul så hade det nog varit mer juligt här hemma nu sitter i och för sig lite julpynt uppe och så men så jätte juligt kan jag inte påstå att det är. Hoppas på att det blir lite bättre till nästa år då Elliott förmodligen förstår lite mer av konceptet, nu bryr han sig ju faktiskt inte så mycket (eller ingenting). Kanske kan han tycka det är lite kul att kolla på granen när den kommer upp om några dagar men i övrigt så skiter han nog fullständigt i att det är jul.

Elliott är ingen ersättning

Jag blir lite förundrad över hur folk ser på det här med Noas död och det nya lilla livet som är här hos oss. Det är som att folk ser honom som en ersättning och reagerar som att vi är konstiga när vi nämner Noa, som att vi skulle ha glömt bort honom eller nästan som att han aldrig skulle ha funnits.

Även jag själv ser det annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig, jag trodde nog att saknaden efter Noa skulle förbli på samma sätt men att jag äntligen skulle få en bebis, en levande bebis, att ta hand om. Som att familjen på något sätt skulle bli komplett, eller vad man nu ska kunna kalla det. Men det är ju inte så, det saknas ju fortfarande ett barn och det kommer ju inte spela någon roll hur många barn vi än skaffar, det kommer alltid att saknas ett.

På något sätt så saknar jag Noa mer även om jag inte gråter lika ofta längre (nästan aldrig) och jag tänker inte på honom lika mycket även om det fortfarande är flera gånger om dagen så är det inte alls på samma sätt.Noa har på något sätt blivit en del av vardagen men inte bara på det där sorgsna sättet som förut, svårt att förklara exakt hur jag menar men livet förändrades ju avsevärt när Elliott kom och lyckan har smugit sig på och livet känns som att det har återupptagits efter en lång paus…

Jag önskar bara att folk kunde förstå att vi inte saknar Noa mindre för att Elliott är här och att Elliott inte är en ersättning han är sin egen person och han är en lillebror och ibland är det så uppenbart att han är just en lillebror. Han skulle behöva sin storebror som kunde roa honom och leka vid honom för Elliott är så extremt nyfiken och han måste roas hela tiden. Det är först nu efter att vi gjort i ordning vagnen så han kan sitta i den som det funkar ganska bra att ha honom i den även om han är vaken och lite halvtrött. Han är en underbar liten sprallig bebis som (förmodligen) saknar sin storebror på sitt egna lilla sätt…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Sjuk och ett nytt år

Inte nog med att jag har fått halsfluss, vilket jag inte har haft på säkert 20 år, jag har även nån annan skit och hostar som bara den. Har i alla fall fått hostmedicin och penicillin så det är väl bara att hoppas att man blir frisk snart, börjar bli lite tjatigt nu efter snart fyra veckor av sjukdom. Det är väldigt drygt då jag hoppats på att jobba ikapp det jag har missat i min distanskurs men nu är det tvärt om, ligger jätte efter och har två veckor kvar av kursen. Känns mycket jobbigt.

Har funderat lite på hur man skulle kunna sammanfatta 2011 och jag vet inte om det finns något bra sätt. På ett sätt var året det värsta året i mitt liv men samtidigt så fick jag mitt första barn och jag gifte mig. Det enda jag kan säga är väl att jag hoppas att 2012 blir det året då jag hittar tillbaka till lyckan igen. 2011 är till stor del är ett svart hål som jag vill lämna bakom mig och jag tar med mig de stunder som faktiskt innebar lite lycka. Jag tar med mig stunden som jag fick se min son för första gången och sedan hålla honom i min famn. Jag tar även med mig minnet av när vi stod i Sigtuna rådhus och gifte oss. Jag tar med mig de minnena och beger mig in i 2012…

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.

Livet innan döden

Det känns så jobbigt när man ser gamla sms eller gamla statusrader på facebook, när man var lyckligt ovetande om det hemska som väntade. När livet var lycka.
Någonstans har man väl trott att livet kommer att gå tillbaka till det normala igen, men det kommer det aldrig att göra. Den här enorma sorgen och saknaden kommer alltid att finnas här och det finns inget som kan göra att den försvinner. Med tiden kommer det väl förhoppningsvis bli bättre, men när?
Jag saknar vår lilla Noa så det skriker i mig, det känns som att kroppen håller på att förtvina av saknaden. Ingenting jag gör gör så det känns bättre, livet känns bara hopplöst. Fast solen skiner så är allt bara bäcksvart. Blir dagen någonsin ljus igen?

Petra och jag pratar mycket om nästa barn och hur och när vi ska bli gravida igen, ibland känns det nästan som att man glömmer bort vår lilla älskling men det kommer vi aldrig att göra. Vi vill ju bara ha en bebis här hos oss, helst skulle det ju vara Noa, men ett syskon får det blir. Hoppas att det inte dröjer allt för länge och att det barnet kommer ut levande och friskt och inte dör ifrån oss. En generation i taget!
Älskade lilla plutt, varför fick du inte var hos oss?!?!?!?!?!?

Hopplöshet…

Allt känns så hopplöst, livet skulle ju inte vara så här. Vi skulle ju ha en liten bebis här hos oss nu. Jag vet inte vad jag ska göra med dagarna, längtan och väntan finns här och jag vet bara inte vad jag ska göra med mina dagar. Jag mår fortfarande så dåligt så jag inte kan göra de vanliga sakerna men samtidigt behöver jag göra någonting för att få dagarna att gå… Motivationen att göra något alls är som bortblåst, hur ska jag kunna ha motivation till att jobba eller plugga när det enda jag tänker på är vår lilla Noa. Han skulle ju vara här med mig nu…
Jag hatar det här, jag vill ju bara ha vår bebis här… Ska det vara för mycket begärt?!