Etikettarkiv: lättare

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Kremering

Va hos kuratorn i dag, ensam för fösta gången, som vanligt så pratade vi lite om hur veckan har varit och hur jag/vi mår. Det går ju faktiskt framåt och även om jag självklart fortfarande är väldigt ledsen så känns det till stor del mycket bättre. Petra sa nu på kvällen att hon tyckte det var skönt att se mig skratta mer igen och det är väl också ett täcken på att jag börjar må lite bättre. Världen är inte längre genom svart, den har nyanser av grått och även av solsken.

Vi har bestämt att Noa ska kremeras, det hade vi nog bestämt redan från början, och idag så tog kuratorn upp det då det i början på varje månad går en transport till silverdal (krematoriet). Förra gången hon tog upp det mådde jag jätte dåligt, hade inte riktigt tänkt på det så, även om jag visste att det var något vi var tvungna att göra eller ta ställning till. Det känns fotfarande sjukt jobbigt men det känns också som ett viktigt steg att ta, vi behöver få avsluta den delen nu för att kunna gå framåt. Det känns fruktansvärt att vår lilla pojke ska bli aska och spridas med vinden, men samtidigt så tycker jag att alternativen känns mer horribla på något sätt.

Det känns mer och mer som att man börjar acceptera det som har hänt, den här veckan känns det lite som att pusselbitarna börjar falla på plats eller vad man ska säga. Det är ett annat pussel än vad vi hade tänkt men fortfarande ett pussel. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, på gott och ont, och man måste anpassa sig efter det livet gör med en och ibland är det fruktansvärt jobbigt och ibland är det underbart lätt.
Jag önskar dock aldrig att någon någonsin ska behöva vara med om det som vi har varit med om men tyvärr så kommer det att hända andra. Jag hoppas dock att det händer färre och att vi nästa gång får ett levande och friskt barn som växer och blir vuxen och får egna barn. Är det så mycket begärt?!

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.

”Hektisk” helg

I helgen hade vi bestämt oss för att börja träffa lite människor för att på något sätt komma lite vidare. I fredags så började det med att vi träffade Petras kusin med familj. Jag hade räknat med att vara där nån timme eller så men vi kom hem efter två på natten och hade det riktigt trevligt. Det var nog bra att träffa lite andra människor än varandra och de på sjukhuset, det var ganska lagom att göra det nu. Man börjar kunna ta in lite vad som händer med andra och hur livet faktiskt ”ska” vara.
På lördagen så fortsatte det med besök hos Petras föräldrar och det blev nästan en heldag. Där fick jag en liten ”gråtattack” men det är ju sånt man får räkna med. Igår var syrran och Abbe här och det var lite konstigt att se någon annan stå och laga mat i sitt eget kök, dock väldigt skönt…
I morgon ska vi försöka åka till Babyland, innan vi träffar kuratorn, för att lämna tillbaka de sakerna som vi köpt där. Det känns som ett lagom steg att ta nu. Orkar vi inte göra det i morgon så tänkte vi i alla fall försöka göra det i samband med ett kuratorbesök utifall att det blir väldigt jobbigt.
Just nu känns det lite bättre och jag hoppas att denna vecka blir lite bättre än första delen av förra veckan var…