Etikettarkiv: läkare

Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Specialistmödravården och ultraljud

Igår var vi och gjorde ett tillväxtultraljud (TUL) och det var lite rörigt. Tydligen var ingen remiss skickad utan bara en tid bokad och det var en läkare som gjorde ultraljudet och inte en barnmorska som det brukar vara. Varför vet jag inte riktigt men läkaren sa att det var dubbelbokat så kanske var därför. Tror inte han var jättevan att göra TUL för han mätte magen på bebisen säkert tio gånger. Jag tror inte läkarna på ultragyn på Danderyds sjukhus i första hand gör TUL de kommer nog in i bilden om man upptäcker något som kanske inte är som det ska. Magen är tydligen ganska svår att mäta då det är svårt att veta var den slutar och var den börjar och bara några millimeter kan göra skillnad. Bebisen växer i alla fall och följer sin kurva, ligger på minus 8% och det har den gjort de tre senaste TULen vilket inte alls är ovanligt. Det är som med bebisar utanför magen, så länge de följer sin kurva så är det bra. Bebisen hade lagt sig med huvudet neråt men så har den legat förut och sen flyttat sig så jag bryr mig inte så mycket om det ännu. Tror dessutom att den flyttat sig lite igen och att huvudet ligger åt min ena sida nu.

Efter ultraljudet var vi på specialistmödravården och då fick vi träffa en läkare som vi tidigare inte har träffat. Hon var inte ”bra” alls. Hon var förmodligen duktig på sitt jobb men det kändes som att hon kanske inte skulle vara på specialistmödravården. Hon frågade inte alls hur det var eller något sånt och då är jag till och med sjukskriven på grund av sammandragningar. Hon verkade inte alls ha kollat journalen innan vi kom in utan satt och läste den när vi var där. Hon började även att prata om att det var bra om vi väntade 38 fullgångna veckor innan igångsättning, hade hon läst journalen så hade hon vetat varför vi inte skulle vänta riktigt så länge. Det hon frågade var dock om det var inbokat och det har inte den andra läkaren sagt något alls om. Läkaren vi var hos i går sa att det kunde vara bra att göra det redan nu eftersom att det var längre helg sen efter men om hon bokade in det eller inte det vet jag inte. Jag antar dock att hon hade koll på att min sjukskrivning går ut om två veckor för hon sa själv att vi skulle komma på återbesök då och så tätt har vi inte gått hittills. När vi bokade läkartiden för nästa gång så fick vi inte veta vem vi ska till för hon som bokade in kunde inte se vem som hade polen (vet inte hur det stavas) så det är bara att hoppas på att vår tidigare läkare jobbar eller att vi får någon annan vettig läkare. Det känns lite rörigt tycker jag. Hade varit så skönt om vi kunnat ha samma läkare helat iden men det verkar helt omöjligt att ens få komma till bara två olika läkare.

Specialistmödravård och nya rutiner vid överburenhet

Idag var vi på inskrivning på specialistmödravården och det var väl inte så mycket med det.  Känner kanske inte jättebehov just nu av att gå där men tycker ändå att det är skönt att ha en läkarkontakt för de kan ju bestämma lite mer och det är lättare att göra upp en plan och faktiskt få följa den. Vi kommer att göra notch-ultraljud nästa vecka vilket läkaren tyckte var lite konstigt för det gör man tydligen egentligen bara om man har haft havandeskapsförgiftning eller om tidigare barn har varit tillväxthämmat. Vilket ingen av dem har, Noa var ju normalstor när han föddes. Förmodligen hade han ändå blivit lite tyngre om allt hade stått rätt till med den graviditeten men han var helt inom ramen för vad som anses som normalt storlek- och viktmässigt. Kan vara så att de anser lite olika angående notch för på vår andra läkare (hon som konstaterade att Noa hade dött) sa att man alltid gör det när man tidigare förlorat barn och det är väl framförallt om man inte vet anledningen. Tydligen är det så att notch har man alltid i början av graviditeten och det är därför det ultraljudet inte får göras innan 24 fullgångna veckor och bara behövs göras en gång. För har man det då inte så får man det helt enkelt inte.

Vi gjorde även ett litet ultraljud idag, vi gjorde ju ett förra veckan och ska göra ett om mindre än en vecka men jag har varit lite sjuk och då blir jag alltid extra orolig så kändes skönt att bara få kolla lite.

Jag fick även veta att de från och med första april kommer att ändra rutinerna vid överburenhet och göra ett tillväxtultraljud i vecka 41+0 och det tycker jag är en helt underbar nyheter. Nu kan ju inte det rädda Noa men man har sett en skillnad på överlevnaden på de sjukhus där detta görs och där det inte görs. Tydligen har detta gjorts på KS (Karolinska) i Huddinge i flera år men inte på KS i Solna och då har de ganska lätt nu sett att det är en skillnad. Sen fick jag även veta andra saker som ställer mig ännu mer frågande till att man i vissa landsting får gå över mer än två veckor. Anledningen till att man inte vill sätta igång är för ökad risk för kejsarsnitt och användning av sugklocka men mellan veka 42+0 och vecka 43+0 fanns det ingen ökning och då ändrade man till att sätta igång vid två veckors överburenhet istället för tre. Då kan man ju undra varför dessa rutiner inte är standard i alla landsting.

Vi har nu också en plan för resten av graviditeten. Vi ska som sagt göra ett ultraljud nästa vecka sen blir det typ en månad till tills nästa ultraljud och i samband med det ska vi även träffa läkaren på specialistmödravården (samma som vi var hos idag). Efter det så görs tillväxtultraljud var fjärde vecka (oftare om vi skulle vilja eller om man finner det nödvändigt av andra anledningar). Igångsättning sker med största sannolikhet lite innan 38 fullgångna då detta infaller en helg och de har färre läkare på kvinnokliniken då och därför helst sätter igång innan dess. Vi har fått ett datum och det kommer jag försöka hålla (vill ju inte bli igångsatt allt för tidigt heller då det ökar risken för att bebisen hamnar på Neo och det vill vi gärna undvika). Jag hoppas att det är en plan vi kan följa utan allt för mycket oro men blir det oro så blir det. Inte så mycket man kan göra åt det.

Blev ett långt (och kanske lite rörigt?) inlägg idag…

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

Kommande förlossning

Var hos vår läkare igår (specialistmödravården) och pratade om resten av graviditeten i stora drag. Har nu legat vaken halva natten och tänkt på kommande förlossning, fick veta att jag får välja om jag vill föda ”vanligt” eller med hjälp av kejsarsnitt och jag vet verkligen inte vad jag vill. Nu är ju inte det här något jag behöver bestämma nu men jag är så rädd för att ta ”fel” beslut. Jag skulle verkligen vilja föda vaginalt och få uppleva den känslan igen fast då få en levande bebis på min mage. Men, och det är ett stort men, jag hade ju en enormt jobbig och lång förlossning och hade Noa levt så hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu säger man ju att andra förlossningen är lättare men samtidigt så var det inte så för min mamma och hur förlossningar är är oftast ärftlig från mamman. Min mamma fick till och med planerat kejsarsnitt med min bror och detta i mitten på 80-talet när det var extremt svårt att få. Nu har det väl hänt ganska mycket från när jag och min syster föddes, i början på 80-talet, men det betyder ju inte att min förlossning kommer att bli lätt för det. Jag är inte så orolig för min egen del, klarade jag av att föda Noa och under de omständigheterna så klarar jag nog av att föda ett friskt levande barn. Men jag är så sjukt rädd för att det friska levande barnet ska dö under eller efter förlossningen… Tror det börjar bli dags för ett nytt besök hos kuratorn och kanske även ska prata lite med min mamma om hennes förlossningar, vem vet det kanske kan lugna.