Etikettarkiv: kuratorsamtal

Noas vecka

Vi var hos kuratorn igår, kände inte något jätte behov av det då jag inte riktigt vet om det hjälper. Nästan varje gång kommer man dock där ifrån lite klokare, med ett nytt sätt att se på oro och rädsla och även klädinköp… Kom fram till att det är 13 veckor kvar tills igångsättning, med tanke på att jag nu har gått 25 veckor så kändes det helt plötsligt som ganska nära, på något sätt känns 13 veckor mindre än tre månader. Vi pratade om att ta en vecka i taget, vilket vi har pratat mycket om tidigare också, och vi kom fram till att den här veckan får bli Noas vecka, vilket det på ett sätt redan var men nu är det mer uttalat. På torsdag är det exakt ett år sedan vi fick reda på att bebisen i min mage hade dött och på lördag skulle vi ju egentligen ha firat vår lilla ettåring. Idag är det ett år sedan jag kände honom för sista gången (som jag med säkerhet vet att jag kände honom), det var ju så nära, igångsättningen var ju bara några dagar bort. Vår lilla Noa.

Det är jobbigt att vara gravid nu, alla dessa dagar när allt det hemska hände, fast jag tror ändå att det skulle vara jobbigare att inte vara gravid. Nu har vi ju ett litet syskon på gång och i all denna enorma sorg så finns även lycka och hopp om framtiden.

Noa har kommit lite i skymundan nu när man är gravid, vilket även märks på blogginläggen, och det känns jobbigt ibland. Men det är jobbigt när man gråter också för då känner jag skuldkänslor mot Mini istället. Jag vet att det inte finns något att ha skuldkänslor för men det är svårt både när det gäller Mini och Noa. Att ha fokuset på Noa nu känns bra, känns som att det behövs, det här är Noas vecka!

Sex veckor av oerhörd saknad

Idag skulle Noa ha blivit sex veckor och jag saknar honom inte mindre idag än jag gjorde då. Dagarna går men livet står ändå bara och stampar på ett och samma ställe. Jag önskar så att vår lilla plutt vore här hos oss.
Våren har varit så fin hittills men jag har inte kunnat njuta av den, vår lilla bebis skulle ju vara här och njuta av den med oss…

Ett välbehövt besök hos kuratorn har vi också klarat av idag. Jag vet inte vad det är som gör att det alltid känns lite bättre efter att man har varit där. Man får iof lite ”input” på saker och ting… Iaf skönt…

Ångest…

Har börjat få ångest, ganska ordenltig sådan. Men var hos kuratorn igår och pratade om det, känns skönt att prata med någon annan än Petra, även om det känns skönt att prata med henne också. Man får infalsvinklar som man inte har haft tidigare. Insåg även att det ibland inte är så enkelt som man tror att det är. I grund och botten så beror nog ångesten delvis på att jag inte vet vad som händer efter döden, detta kanske låter konstigt, inte det att jag inte vet vad som händer döden men att ångesten delvis skulle bero på det. Men jag har ju trotts allt förlorat min son och alla föräldrar vill väl sina barn väl, att inte ha någon tro eller ”vetskap” av vad som händer efter döden påverkar så klart ens tankar. Hade inte ens slagit mig att det kunde vara en del av probelmet. Petra och jag pratade lite grann om vad som kanske kan hända efter döden, vi blev nog inte så mycket klokare av det men jag tror ändå att det var bra. Vi har väl snarare ett gemensamt hopp att lilla Noa är någon annanstans, någonstans bra, än att vi kanske rent ut tror det.
Skönt att ha en smart kurator som kan hjälpa en att komma fram till vad problemet, i alla fall delvis, bottnar i.
Vi pratade även om att vi inte orkar tänka på Noa hela tiden utan försöker sysellsätta oss med annat för att orka, vilket man kan få lite dåligt samvete av, kuratorn säger dock att det inte är konstigt, att det kanske snarare är bra. Man orkar ju faktiskt inte bära på en konstant sorg, så är det, vi måste ju göra någonting för att orka leva vidare. Att alltid tänka på Noa kommer ju inte att fungera i längden…
Petra ska börja jobba på torsdag, vilket känns lite jobbigt, hon behöver nog dock det och hon ser fram emot det. Vi har dock gjort en halvt ”krisplan” så vi vet vad vi ska göra för att underlätta dagen, framförallt för mig men även för Petra. Jag har tänkt att kolla på Buffy och vampyrerna för att ha någonting att göra hela dagen och sen ska vi höras via telefon några gånger för att kolla hur båda mår.
Läkaren vi träffar ibland hade ett förslag med ett sms system och att 1 eller 2 betydde kris och 10 betydde ”topp” var det 1 eller 2 så skulle Petra sätta sig i en taxi hem, detta slopade vi då det i alla fall skulle ta minst en halvtimme för Petra att komma hem och det känns som att då är väl förhoppningsvis krisen över, vi ska då istället ha telefonkontakt och hoppas att det räcker…

En lite bättre dag?

Jag tror att det ändå blev en bra dag i dag, en bra dag i måttet jag mäter efter nu det vill säga. Det har i och för sig alltid kännts lite bättre efter att man har pratat med kuratorn, även om man kanske inte pratar om så mycket annat än vad jag och Petra redan pratar om så känns det på något sätt bättre. Kanske är för att man på nåt sätt får en bekräftelse på att ens sätt att tänka inte är helt galet och hur man agerar i vardagen (eller inte agerar) är helt okej.
På onsdag ska vi ”träffa” Noa för sista gången, han kommer då att ligga i en kista, och vi känner väl både glädje och sorg över detta.
På ett sätt så känns det bra att få se honom för sista gången samtidigt som det känns sjukt tungt och onsdagen kommer nog verkligen bli väldigt tung.
Vi har bestämt oss för att ha en liten ”hedersceremoni” för lilla Noa andra helgen i april. Vi kallar den hedersceremoni för det är lite svårt att ha en minnesceremoni av en person som folk aldrig har träffat. Vi tänker därför hedra honom istället.
Vi var och köpte ett par byxor som Noa ska ha när vi ser honom på onsdag och det var sjukt tungt, att köpa kläder till sin döda bebis är väl inget någon någonsin tänkt sig att göra.
Saknaden är inte mindre och inte sorgen heller men ändå känns denna dag något lättare en gårdagen.