Etikettarkiv: kärlek

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.

Livet innan döden

Det känns så jobbigt när man ser gamla sms eller gamla statusrader på facebook, när man var lyckligt ovetande om det hemska som väntade. När livet var lycka.
Någonstans har man väl trott att livet kommer att gå tillbaka till det normala igen, men det kommer det aldrig att göra. Den här enorma sorgen och saknaden kommer alltid att finnas här och det finns inget som kan göra att den försvinner. Med tiden kommer det väl förhoppningsvis bli bättre, men när?
Jag saknar vår lilla Noa så det skriker i mig, det känns som att kroppen håller på att förtvina av saknaden. Ingenting jag gör gör så det känns bättre, livet känns bara hopplöst. Fast solen skiner så är allt bara bäcksvart. Blir dagen någonsin ljus igen?

Petra och jag pratar mycket om nästa barn och hur och när vi ska bli gravida igen, ibland känns det nästan som att man glömmer bort vår lilla älskling men det kommer vi aldrig att göra. Vi vill ju bara ha en bebis här hos oss, helst skulle det ju vara Noa, men ett syskon får det blir. Hoppas att det inte dröjer allt för länge och att det barnet kommer ut levande och friskt och inte dör ifrån oss. En generation i taget!
Älskade lilla plutt, varför fick du inte var hos oss?!?!?!?!?!?

En månad

En månad har idag gått sedan vi fick det värsta beskedet en förälder kan få, beskedet att ens barn har dött.
Vår lilla bebis dog innan vi fick träffa honom, innan vi fick höra hans skrik, innan vi fick hålla honom i vår famn.
Vår älskade lilla bebis är någon annan stans, i en annan värld…
Jag saknar honom fortfarande och det finns ingenting som någonsin kommer att ta bort denna saknad, eller läka dessa sår.

I morgon ska vi ha en liten ceremoni för vår lilla Noa, vi ska hedra honom, vår son som ingen annan än jag kände. Vår älskade lilla son som var så önskad och efterlängtad av så många ska få en liten hedersceremoni i morgon…

Vår älskade Noa, vi saknar dig så!

Så stilla, så stilla han ligger där, ingen gråt, inget skrik, inte ett andetag bara så stilla

En liten bebis

En dag,
en natt,
en sekund i evigheten

Allt vände,
allt blev förtvivlan,
allt stannade upp

Livet blev ett annat,
livet blev livlöst,
livet blev sorg,
livet blev saknad

En liten bebis att hålla nära,
utan andetag,
utan skrik,
en liten bebis att hålla nära

Saknad

Jag vill skrika, slå, sparka och gråta. Mitt hjärta känns tomt för saknaden efter dig är så stor. Jag vill kunna vrida tillbaka tiden och tvinga dig att komma ut på tid, vad som helst för att få ha dig här.
Saknaden efter dig är så enorm, det var ju inte så här det skulle bli, det var ju inte så här vi skulle ha det. Varför fick du inte fortsätta ditt liv utanför min mage, varför fick du aldrig andas den friska vårluften?
Vi saknar dig så enormt mycket och allt känns så hopplöst när vi inte får ha dig här hos oss…

Vi älskar dig så innerligt och oändligt! Varför fick du inte vara här hos oss…