En så oerhörd saknad

Jag saknar våran son så oerhört mycket, hela kroppen värker och det känns som att jag inte orkar med någonting. Saknaden och sorgen är så enormt stor. Varför kunde inte vår lilla plutt få vara med oss?
Om några timmar så är det tre veckor sedan vår underbara son föddes, varför kunde han inte få ha levt, varför klarade han inte av de sista dagarna?
Hur kan människokroppen vara så konstigt skapad att man inte klarar av att hålla sitt barn vid liv?!
Värken i kroppen av saknad är obeskrivbar och jag fattar inte hur vi ska ta oss ur detta!
Älskade lilla Noa varför fick du inte vara här hos oss?!

Två veckor

Idag skulle vår lilla ängel ha blivit två veckor.
Istället för att ha upplevt två veckor av oändlig lycka så har vi upplevt två veckor av oändlig sorg. Sorgen för min del har bara blivit värre de sista dagarna, vilket kuratorn tror beror på att min kropp börjar bli bättre och kan därför börja hantera de själsliga såren på ett bättre sätt.
Jag känner bara att livet känns så meninglöst och det är jobbigt att tänka på en morgondag eller en fortsättning.
Att jag har Petra hjälper dock otroligt mycket och om det inte vore för henne så vet jag inte hur jag skulle orkat med livet alls just nu.
I helgen ska vi försöka träffa lite ”folk” förutom de på sjukhuset, det känns både bra och skrämmande. Det är nog dock dags att ta det steget för att på något sätt komma ut i verkligheten lite ytterligare.
Vårt hus känns lite som ett fängelse samtididigt som det är en fristad. Det är bara vi här, vi slipper förhålla oss till andra, samtidigt gör detta dock att det känns lite som ett fängelse då det är jobbigt att ta sig utanför denna trygga zon…
Önskar så mycket att Noa kunde vara här med oss, älskar och saknar honom så oändligt mycket…

En ny dag…

Ännu en dag har gått och en ny har börjat. Inte för det att livet på något sätt känns lättare att leva, snarare tvärtom. Livet är lika tungt att leva idag som det varit den senaste veckan, hur ska man orka med detta i längden? När kommer det att kännas bättre? För bättre kommer det väl att kännas någon dag, hur ska man annars klara av att leva?
Bara att klara av vardagen nu känns som en bedrift, att ta sig upp på morgonen, duscha, äta, handla, tvätta, städa, laga mat. Hur ska vi orka det, dag ut och dag in, om inget blir bättre snart…