Etikettarkiv: jobbigt

Julen

Jag vet att jag skrivit inlägg om julen förut men jag känner bara att det är så jobbigt, jag har ingen som helst lust att köpa en enda julklapp eller på något sätt förbereda mig inför denna högtid. Allt känns lite (läs mycket) ångestladdat och jag gråter mer ingen, vet inte om det är för att julen närmar sig och jag undermedvetet förbereder mig inför den eller om det bara är så sjukt jobbigt stundvis nu. Nu skulle vår lilla pojke snart vara nio månader och det skulle ju verkligen börja hända saker, kanske är det därför. Kanske borde jag inte spekulera så mycket utan bara låta det vara som det är fast julen blir ju inte lättare för det. Julen blir inte lättare av att jag ska köpa julklappar till en farmor som försöker ge en dåligt samvete när man precis har förlorat sin son och inte vill komma och fira henne och som i 30-årspressent ger mig en receptbok från 70-talet som jag redan hade tackat nej till och köpa en julklapp till min mormor som inte tycker att jag och Petra ska få vara gifta men som blev jätte sur när hon inte skulle få vara med på min systers vigsel… Kanske kan tyckas löjligt men vissa saker sårar och när folk inte ens försöker förstå hur det är att förlora ett barn utan bara tänker på sig själva och när någon inte fullt ut accepterar en för den man är så är det inte så kul och helt ärligt så vet jag inte varför jag ska bry mig om dessa människor?! Jag vet inte men nåt skit får jag väl hitta på annars får man väl bara massa jävla gnäll…
Ja jag vet är lite bitter och sur idag men det bara är en sån dag idag…

Varför, varför, varför???

Jag kan inte sluta tänka på varför, varför skulle just Noa behöva dö, varför ska något barn någonsin behöva dö, varför är livet så himla orättvist, varför får vissa barn som inte verkar bry sig alls om dem sen, varför fick inte vi behålla vår son när vi hade så mycket kärlek att ge honom, varför kan vi aldrig få honom tillbaks.
Varför, varför, varför???

Det skulle varit du…

Jag vet att det aldrig kommer att bli en ersättning för dig när vi skaffar ett syskon till dig men det känns ändå jobbigt. Det var ju du som skulle vara här, det är dig vi vill ha här. Nu känns det som att det bara är dig jag vill ha. Hur ska jag någonsin kunna älska någon som jag älskar dig?
Självklart så kommer jag att göra det men jag tvivlar ibland, oftast när jag tvivlar så tvivlar jag på om jag ens vill ha fler barn. Men jag vet ju att jag vill det, jag har alltid velat ha barn och längtan efter barn försvann ju inte bara för att du dog. Den blev nog snarare starkare, men det är ju dig jag vill ha här. Du söta älskade lilla pojke, varför stannade du inte hos oss?

Bebisar, bebisar, överallt bebisar…

Varför får alla andra levande små bebisar medan jag sitter här med ett foto framför mig på min döde son. Varför fick inte Noa leva för, jag saknar honom så mycket och all kärlek jag hade till honom ligger i mig och gror som ett skavsår i obekväma skor…
Han var så oerhört söt och jag såg så mycket från mig själv i honom, det var verligen som att en del av mig dog när han dog och jag vet inte om någonting någonsin kommer att fylla den delen av mig igen…
Varför ska jag behöva sitta här och gråta över ett förlorat barn, jag vill ju bara ha honom här, känna hans andetag och höra hans skrik…

Varför är livet så djävulskt orättvist?
Noa jag vill ju bara ha dig nära, här hos mig! Älskade, saknade, bebis…

 

En sån där jobbig dag

Idag har det varit en jobbig dag, en extremt jobbig dag och allt är Bauhaus fel… Eller kanske inte… Blev lite irriterad för att vi var tvungna och byta till en mindre gastub för att den vi köpt inte fick plats (trots att killen i butiken sagt att den skulle passa). Efter det så gick det i störtloppsfart utför och jag grät och mådde pissdåligt, ibland är det svårt att känna meningen med att leva och ibland längtar man tills den dagen då Noa får ett levande och friskt syskon (eller det längtar man väl alltid till även om det ibland känns oerhört långt bort).
Bäst av allt hade det ju varit om lilla Noa fick stanna kvar hos oss, känns så surt att det förmodligen var moderkakan som var boven i dramat… Läste i spädbarnsfondens tidning att det inte finns några belägg för att bebisen ska röra sig mindre mot slutet av graviditeten, detta känns ju surt då jag tyckte att Noa rörde sig mindre sista veckan. Vi hade dock en koll som jag var på och då var ju hans hjärtljud helt normala så det hade förmodligen inte gjort nån skillnad. Tycker dock att man borde ha vetenskapliga belägg för såna saker som man går ut med i sjukvården annars ska man uttryckligen säga att det inte finns någon vetenskap bakom det…
Jag kan ju aldrig veta om det hade räddat Noas liv om jag åkt in på måndagen för att det var mindre rörelser (eller inga alls) men jag intalade mig själv att det var normalt eftersom att jag hade hört det så många gånger, att de rör sig mindre närmre förlossningen… Förmodligen hade det inte gjort någon skillnad men jag kommer aldrig att få veta om det hade gjort det eller inte…
Jag vill inte behöva tänka på sånt men det går inte att låta bli, det går inte att låtabli att analyser allt och skylla på sig själv ibland och undrar vad man själv kunde ha gjort…

Idag verkar det även som att Petra har haft en jobbig dag, hon grät ganska mycket nu på kvällen. Det känns jobbigt att se den man älskar så ledsen men samtidigt så känns det bra att se henne gråta i bland så jag vet att hon inte stänger känslorna inne. Vilket jag i och för sig inte tror att hon gör men gråta behöver vi nog alla göra emellanåt när något så ofattbart som detta har hänt…