Etikettarkiv: jobbigt

Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Måste hitta mig själv igen

Det är jobbigt nu, trodde det skulle blir lättare efter Noas tvåårsdag men det har det inte, kanske är det den här våren. När Noa föddes så kom våren, har föddes en torsdag och på lördagen efter att han fötts hade den ”magiska” första vårveckan gått (det har nåt med tempraturen att göra), nu är vi nästan en månad senare och våren har fortfarande inte kommit även om den känns som att den är i nära antågande. Kanske är det också för att med våren så kommer fler och fler människor ut ur sina iden och Noa skulle ju varit två år nu, han skulle ha sprungit runt ute, kanske är det så. Det är svårt att veta varför det är så jobbigt just nu och kanske är anledningen helt betydelselös, det är kanske bara att låta det vara jobbigt.

När Noa dog/föddes så försvann alla mina gamla vänner (de jag haft innan jag började högskolan) och det märks nu, jag saknar dem på ett sätt men samtidigt vill jag inte ha sådana vänner. De enda som visat att de brytt sig är några av dem som jag pluggade med på högskolan, de har varit här och jag har träffat dem efter. Mina andra ”vänner” har jag inte hört ett ord ifrån i stort sätt och de verkar ha väldigt svårt att umgås med mig för att jag förlorade min son. Endast en av mina tidigare vänner har hört av sig om att ses, nu har det inte blivit något av med det och det är väl mest mitt fel, men alla andra (framförallt de vänner som jag stod som närmst) har jag inte hört mycket (om något ifrån).

Innan Noa dog var jag ganska social men i och med hans död så hände något och jag har inte hittat tillbaka till den jag var innan. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag har väl aldrig väl inte direkt haft många vänner men lite lagom men det är svårare att skaffa vänner bara för att man bor på ett visst ställe. Föräldragruppen blev det inget mer med än de träffarna som var via BVC och annars så känner jag ingen här. Jag känner att jag saknar det, att ha någon att umgås med nån gång ibland på vardagarna när man bara är hemma. Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den där sociala delen av mig själv, hitta ett självförtroende igen. Mycket hänger nog på självförtroendet för min del, jag tror inte folk vill umgås med mig eller nåt. Tänker att om folk inte hör av sig så vill de väl inte umgås, framförallt när man bjudit in till att de gärna får höra av sig om de har lust att träffas.
Jag måste nog dock blir bättre på att höra av mig till de få vänner som jag faktiskt har kvar men de jobbar och bor inne i stan (eller ännu längre bort) så ska man träffas blir det ganska sent och det funkar ju inte jättebra när man har barn.

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Imorgon blir det ultraljud igen – ett planerat sådant

I morgon ska vi göra ultraljud igen och jag börjar bli lite nervös, än så länge inte lika nervös som inför rutinultraljuden men tillräckligt nervös för att ha svårt att få något gjort på mitt examensarbete.

Exakt vad som kommer att göras på ultraljudsundersökningen är jag inte helt säker på men jag vet att de ska kolla blodkärlen i livmodern, vilket självklart gör en lite nervös. Jag tror även att de kommer att mäta bebisen, det är det som står i remissen vi fick hem (men i den står det inget om att de ska kolla livmodern och jag vet att det är det som ska göras). Jag är även lite nervös för att de ska hitta nåt fel på bebisen som de inte såg vid rutinultraljudet fast de är ju så noga vid rutinultraljudet och allt har ju sett jätte bra ut så jag borde väl egentligen inte vara det, men det är svårt… Vi gjorde ju ett ultraljud med vår läkare sist vi träffade henne och hon sa att allt såg jätte bra ut och att man såg att det fanns fostervatten både i magen och i kissblåsan vilket är bra för då ser man ju att allt det funkar som det ska. Sen växer ju bebisen uppenbarligen då man inte alls får med så mycket av bebisen i datormonitorn när man tittar på den och det är väl ett gott tecken om nåt?!

Att vara orolig hela tiden känns inte jätte bra heller, det känns som att stackars lilla Mini kanske ändå påverkas av det och det kommer ut en bebis med magsår… (okej det sista var lite på skämt)…
Jag hoppas att oron släpper lite efter Noas ettårsdag, det är lite läskigt att närma sig dagen då han dog och då vi fick hans död konstaterad jag tror att det i sig ökar min oro för Mini och att det även ska hända något med ”henom”… Jag har läst om personer som förlorar sitt barn tidigare i graviditeten och där många skriver att när de kommit över den veckan där barnet dog/föddes så har det blivit lättare och jag hoppas att det är lite så för mig när det gäller Noas födelsedag, att när jag har kommit förbi den så kanske oron är lättare att behärska. Oron kommer ju självklart alltid att finnas där men det är jobbigt när den leder till ångestattacker och liknande (framförallt i den utsträckningen som det är nu).

Eftersom att jag i alla fall inte kan fokusera på mitt examensjobb nu så funderar jag lite på om jag ska spela lite på mitt nya tv-spel som jag fick av min kära fru igår, kanske kan fokuset då flyttas lite…

Ännu ett inlägg om julen

Jag vet att jag tjatar men det är så nu, det är nästan jul och det ”tjatas” ju om julen överallt.
Varje år så brukar vi fira jul hos mina föräldrar på dagen och sen har vi åkt till Petras familj och firat, mina föräldrar, då i första hand pappa, brukar i god tid fråga hur vi ska göra på julen och säga hur de ska fira men i år har han inte sagt ett knyst. Vafan betyder det? Okej verken jag eller Petra vill fira jul framförallt inte med hela min släkt vilket det brukar bli när vi är hos mina föräldrar men man kan väl i alla fall ta upp det, precis som man tar upp det varje år. Jag blir bara mer och mer besviken på mina föräldrar, jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet mot sitt barn, nu syftar jag inte på julen utan bara i stort, har knappt hört något från dem alls och pappa vill framför allt inte prata om Noa. Min mamma har ringt en gång, EN, och frågat hur det är, inget mail eller någonting. Okej att vi inte pratar så mycket om saker i vår familj men det här är inte vad som helst mitt barn hör dött!
Jag har bara sån stor lust att skita i hela min familj, förutom syrran då, för ingen annan verkar ju bry sig. Jag känner mig bara så sårad och jag vet inte om de förtjänar att träffa Noas syskon sen i framtiden för om de inte bryr sig om Noa varför skulle de då bry sig om han syskon???

Jag tänker väl för mycket som vanligt men det är svårt när man sitter hemma och är ganska uttråkad och saknar sin son, det närmar sig jul och man börjar än mer analysera vad andra personer har gjort och inte gjort i ens liv. Jag är så glad att vi har Petras familj och även om vi inte pratar om Noa jätte mycket med dem så känns det i alla fall som att de bryr sig och kan prata om honom om vi vill…