Etikettarkiv: IUFD

De jobbiga dagarna

Tre år. I morgon är det tre år sedan vi fick det fruktansvärda beskedet att vår lilla bebis som vi väntade på hade dött där inne i magen. På måndag är det tre år sedan han föddes. En tillsynes perfekt bebis. En bebis som förmodligen hade fått fira sin treåsdag nu om jag då vetat vad jag idag vet. Jag har slutat tänka på ”tänk om” för det kommer aldrig att förändra någonting. För det mesta tycker jag inte att jag bär skulden för det som hänt. Det betyder inte att jag inte önskar att jag åkt in när fosterrörelserna minskade. Jag litade blint på vården. Förmodligen hade man då sett att det var lite fostervatten och därför satt igång mig. Det är en indikation på att moderkakan inte jobbar som den borde och det var ju väldigt lite fostervatten när Noa föddes. När de skulle ta fostervattensprovet (som de tar när en bebis har dött i magen) så fanns det nästan ingenting kvar. Läkaren fick leta och det var precis att han fick ut den mängd som de behövde och det krävdes muskelstyrka.

När de nya rutinerna införs (ultraljud vid 41+0) så är det bland annat fostervattensmängden de kollar på. Ser inte allt bra ut så blir man igångsatt. Jag tycker det är jätteskönt att de börjar med dessa rutiner och hoppas resten av landet tar efter för det räddar bevisligen liv och jag tror att vi idag hade haft en liten treåring här hos oss om dessa rutiner fanns då, i februari för tre år sedan.

Att får ännu mer bekräftat att Noa förmodligen hade levt om jag(vi) åkt in när jag märkte att fosterrörelserna gick ner känns självklart väldigt jobbigt. Att få höra av en läkare att de hade satt igång mig om de sett att fostervattennivån var låg känns jobbigt. Men jag vill veta.  Att jag inte har tänkt på det där med fostervattnet fören nu känns lite underligt men kanske var jag inte redo att tänka på det fören nu. Vår läkare från tidigare sa inte så mycket om fostervattnet och kanske för att hon inte tyckte det var viktigt. Viket det inte var för det fanns ju inget som kunde göras och hon visste ju att vid kommande graviditeter så har man en annan koll. Hon hade förmodligen svarat ärligt om vi frågat rakt ut och det är det viktigaste.

När vi var sist hos specialistmödravården så berättade vi för läkaren vad vår första barnmorska sagt och man såg verkligen på läkaren att hon tyckte det var helt otroligt. Den barnmorskan frågade rakt ut (vid flera tillfällen) om jag märkt av minskade fosterrörelser och hon sa flera gånger att det ska minska på slutet. Jag har inget ont om henne för det var ju så de lärt sig och det var ju den informationen som fanns överallt då. Skulle jag höra samma sak nu så skulle jag däremot reagera ordentligt för man borde som barnmorska vid det här laget veta så mycket bättre. Men det finns väl de som är envisa och tycker att de har ”bevis” för att det är så och därför fortfarande sprider falsk information. Det är säkerligen fortfarande bebisar som dör i magen på grund av den felaktiga information och det gör mig så förbannad. Är ett liv i magen, ett liv som med största sannolikhet skulle klara sig utanför magen, mindre värt än något annat liv? Ibland verkar det som att folk tycker det och det är för mig helt obegripligt. Tolka inte detta som att jag är abortmotståndare för det är två helt olika saker och inget som ska blandas ihop (vilket det ofta görs av just abortmotståndare).

Känns som att detta inlägg blev något annat än vad som var meningen men det är så mycket tankar runt den här tiden. Det börjar på ett sätt redan i februari, hade Noa kommit på tid så hade han ju varit ett februaribarn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra på Noas födelsedag, jag vill göra något för att hedra honom men jag vet inte vad. I år verkar det blir så varmt som det var när Noa föddes så kanske jag kan göra något litet blomsterarrangemang och ställa ut. Ta fram lite lyktor och tända. Jag skriver jag för Petra jobbar och jag känner att jag vill göra något litet extra den dagen. Vi har ju ingen grav men en liten hörna som är meningen att det ska vara för honom. Den hörnan är väl inte vad jag hade tänkt och det kanske börjar bli dags att göra en ansträngning för att få den till någonting som jag/vi vill ha. Men ingen av oss är några trädgårdsmästare direkt så det är svåt

Nu måste jag sluta för jag har Noas underbara lillebror här hemma och han tycker jag är tråkig nu…

Svar?

Idag ska vi träffa läkaren igen för att förhoppningsvis få de sista svaren angående Noas död. Förmodligen så kommer vi inte bli klokare av dem men det kan i alla fall vara skönt att lägga det bakom sig. På ett sätt så skulle man vilja ha svar på varför detta hände men på ett annat sätt så känns det inte som att det spelar så stor roll. Det kommer ju inte ändra att han faktiskt dog. Om det skulle vara nåt som kan förhindras eller motverkas i nästa graviditet så vill man ju självklart ha ett svar men om det inte är något som har någon betydelse för det så tycker jag inte att det spelar någon roll. Mest av allt så hoppas jag väl på att det på nåt sätt kan hjälpa andra och även oss själva i framtiden så det helt enkelt leder till något ”bra”. Tycker det är hemskt att det bara är 50% som de faktiskt hittar anledningen till att de dog, framförallt när det är så sent, han var ju ”färdig”. Skulle man acceptera att inte få veta varför en människa dog om det var ett äldre barn eller en vuxen? Tänk om man i 50% av fallen där vuxna eller äldre barn dör inte kunde ge svar på varför det hade skett…
Hoppas att forskningen går framåt så fler slipper förlora sina barn och så fler som förlorar sina barn får reda på varför, även om varför kanske inte är så viktigt för att kunna gå vidare så är den nog viktig för att kunna rädda andra barn, i framtiden…

Det värsta som kan hända…?

Den 22:a februari i år var vår lilla bebis planerad att födas. Varje gång vi var på MVC sa vår barnmorska att han var pigg och mådde bra, han hade det helt enkelt jätte bra där inne i magen.

Den 7:de mars hade den lille rackaren fortfarande inte kommit och vi fick en tid för igångsättning den 9:de samma vecka.

Den sista veckan innan detta så hade min kropp börjat känns väldigt tung och jag ville bara att bebisen skulle komma ut, förmodligen kände jag lika dant som alla andra som går över tiden. En gnagande oro fanns inom mig men jag slog bort den med att jag bara var trött på att vänta, vilket förmodligen även var fallet. På måndagen (den 7:de) tyckte jag att bebisen rörde sig lite väl lite men de rör sig mindre ju längre man gått i graviditeten och så på förmiddagarna brukade min bebis röra sig mindre.

På kvällen när jag gått och lagt mig och hunnit läsa en del i min bok så var det fortfarande väldigt lugnt och jag ”buffade” på bebisen för att få den att röra sig. Jag tyckte att jag fick lite respons och somnade. Efter bara någon timme så vaknade jag av att jag hade en ganska ordentlig verk och låg sedan vaken då jag fick fler verkar. Vi halv två tiden på natten så tyckte jag att bebisen inte hade rört sig något och jag försökte återigen få fart på den, ingenting hände och min sambo vaknade och fixade lite saft med isbitar i, vid tvåtiden tyckte vi att vi kände något och vi lugnade ner oss lite igen.

På morgonen så var bebisen hård, svårt att förklara hur det kändes, och jag nojjade ur totalt. Sambon ringde till Danderyd och vi fick komma in för koll.

Jag kände att det var något som inte stämde och hur mycket jag än försökte att intala mig själv att det inte var något fel så gick det inte. När vi kom in till Danderyd så skulle de göra ett CTG på bebisen och de tog fram nån apparat som de skulle använda för att registrera hjärtljudet. Barnmorskan började leta efter hjärtljudet med hjälp av denna apparat men hittade inget, oron växte inom oss båda (mig och min sambo) och chocken började så sakteliga smyga sig på. Då de inte hittade ett hjärtljud så kom en läkare in med en ultraljudsmaskin och började leta efter hjärtslag. Hon sa ingenting på vad som kändes som en evighet och sen tittade hon mig rakt i ögonen och sa att hon inte hittade några hjärtslag. Det var som att hela världen stannade och chocken tog över. Hur kunde de inte hitta några hjärtslag, han mådde ju så bra bara några dagar tidigare. Vi hade ju åkt in bara för att få höra att vi var nojjiga och bebisen mådde bra… En läkare till kom in och gjorde samma sak och vi fick det konstaterat att bebisen var död och den värsta dagen i våra liv var internationella kvinnodagen, den 8:de mars, 2011. Jag hoppas även att detta förblir den värsta dagen i våra liv…

Dagen är fortfarande lite rörig i mitt huvud då chocken nog inte la sig förens långt senare, för att vara helt ärlig så vet jag inte om den lagt sig helt ännu.

Under dagen så tog det en hel del blodprov på mig, 13 stycken för att vara exakt. Vi fick även gå upp en våning för att göra ett ytterligare ultraljud för att de skulle kunna ta ett fostervattenprov. Allt detta för att vi kanske ska kunna få någon chans till att få reda på vad som faktiskt hände, varför vår lilla bebis dog.

Under natten så blev värkarna mer påtagliga och jag fick morfin för att det skulle bli bättre, vilket det inte blev, jag mådde bara illa och spydde. På natten, vid tretiden, satt de igång mig då jag ändå inte kunde sova och tidigt på morgonen var jag så pass öppen så jag äntligen fick lite smärtstillande som faktiskt hjälpte, epiduralen, och lyckades slumra till nån halvtimme, detta fortsatte hela dagen med typ två timmars mellanrum. Hela denna dag var väldigt underlig, jag grät inte en enda gång och allt kändes bara overkligt. I och med att jag hade så mycket verkar och mådde så pass dåligt så låg jag i sängen hela dagen, min sambo (Petra) mådde väldigt dåligt och grät nästan hela dagen och det kändes jobbigt att inte kunna vara där för henne när hon behövde mig.

Vid 18tiden var jag helt öppen och de trodde väl att bebisen skulle komma ganska snabbt efter det men bebisen låg inte som den skulle och snurrades runt av livmodern, ansiktet låg dessutom först vilket gjorde förlossningen extremt jobbigt och utdragen. Hade bebisen levt så hade de taget den med kejsarsnitt för att bebisen skulle inte ha klarat sig annars. Under krystarbetet, som pågick i ungefär 1½ timme, så kändes det bara som att jag ville dö, vad som helst för att slippa smärtan.

Klockan 02.37 så föddes då äntligen vår lilla bebis, en pojke, som var 54 cm lång och vägde 3670 g. Han var hur underbar som helst och i all sorg så upplevde vi ändå en lycka. Han fick namnet Noa då jag inte tyckte det var någon tvekan alls att han var en liten Noa när han kom ut. Eftersom att han föddes med ansiktet först så såg han lite blåslagen ut men när man tittade på honom så såg man bortom det och såg hur underbart söt vår lilla pojke faktiskt var. Han såg så frisk och stor ut och därför trodde läkaren att vi kanske aldrig får reda på varför han dog. Förmodligen var det min kropp som helt enkelt inte orkade med att hålla honom vid liv längre.

Läkaren konstaterade även att han inte kunde ha dött på natten mot tisdagen utan han dock förmodligen natten mot måndagen eller på måndagen. Jag vet med 100% säkerhet att jag kände honom röra sig på söndag eftermiddag/kväll någon gång. Rörelserna vi kände efter det var förmodligen bara mina tarmar eller liknande.

Hur vi än vrider och vänder på det så fanns det inget vi kunde ha gjort, det som känns mest jobbigt just nu är att han förmodligen hade levt om han kommit ut på tid eller bara en vecka tidigare än vad han nu gjorde.