Etikettarkiv: högtid

Ännu ett inlägg om julen

Jag vet att jag tjatar men det är så nu, det är nästan jul och det ”tjatas” ju om julen överallt.
Varje år så brukar vi fira jul hos mina föräldrar på dagen och sen har vi åkt till Petras familj och firat, mina föräldrar, då i första hand pappa, brukar i god tid fråga hur vi ska göra på julen och säga hur de ska fira men i år har han inte sagt ett knyst. Vafan betyder det? Okej verken jag eller Petra vill fira jul framförallt inte med hela min släkt vilket det brukar bli när vi är hos mina föräldrar men man kan väl i alla fall ta upp det, precis som man tar upp det varje år. Jag blir bara mer och mer besviken på mina föräldrar, jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet mot sitt barn, nu syftar jag inte på julen utan bara i stort, har knappt hört något från dem alls och pappa vill framför allt inte prata om Noa. Min mamma har ringt en gång, EN, och frågat hur det är, inget mail eller någonting. Okej att vi inte pratar så mycket om saker i vår familj men det här är inte vad som helst mitt barn hör dött!
Jag har bara sån stor lust att skita i hela min familj, förutom syrran då, för ingen annan verkar ju bry sig. Jag känner mig bara så sårad och jag vet inte om de förtjänar att träffa Noas syskon sen i framtiden för om de inte bryr sig om Noa varför skulle de då bry sig om han syskon???

Jag tänker väl för mycket som vanligt men det är svårt när man sitter hemma och är ganska uttråkad och saknar sin son, det närmar sig jul och man börjar än mer analysera vad andra personer har gjort och inte gjort i ens liv. Jag är så glad att vi har Petras familj och även om vi inte pratar om Noa jätte mycket med dem så känns det i alla fall som att de bryr sig och kan prata om honom om vi vill…

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???