Etikettarkiv: gravid

En liten kille med seperationsångest

Vabruari blev nog nästan vabrumars för oss (not as fun wordplay). Den ena förkylningen har avlöst den andra och i slutet på förra veckan så hade nog Elliott tredagarsfebern. Han hade hög feber i nästan tre dygn och den försvann lika hastigt som den kom. Den ena förskoleläraren sa att de känt på hans panna och att han inte kändes varm men de tog tempen och på den stunden, från att de kände till att de tog tempen så hade han fått 39 graders feber och det rörde sig om typ en halvtimme. I lördagskväll när Elliott skulle sova hade han nästan 41 graders feber så vi gav honom en Alvedon och la honom. Klockan sex på söndagsmorgonen vaknade han pigg och ville gå och leka, febern var helt borta.

Förra veckan var dessutom jag sjuk (är det fotfarande även om det är bättre) så Petra jobbade hemma onsdag och torsdag så hon kunde lämna och hämta Elliott (torsdags fick hon ju hämta honom tidigare då han blev sjuk). Jag vet inte om det är allt detta eller om det är något annat men Elliott har blivit extremt klängig på Petra, jag fick inte ens ge honom russin när han var sjuk utan det var tvunget Petra som skulle göra det (han åt typ ingenting så han fick det han ville ha). När Petra gick till jobbet i morse så stod han och skrek vid grinden (ut till hallen) i säkert en halvtimme och jag försökte muta honom med lite allt möjligt sånt som han brukar gilla att göra. När jag lämnade honom på förskolan i dag så blev han jätteledsen och frågade även då efter mamma Petra (eller Pittra som han säger). Igår hade han tydligen varit ledsen i typ 20 minuter och sagt mamma (ingen specifik). Det känns så jobbigt när man vet att han är så och det är svårt att veta vad man ska göra och om det är något tillfälligt. Jag är lite rädd att det är för att jag är gravid och att han är orolig inför förändringen, kanske till och med orolig över att vi ska överge honom. Är det på grund av graviditeten så lär det ju inte bli bättre fören bebisen har kommit och Elliott inser att vi inte överger honom och han ser förändringen och ser att den kanske inte var så farlig.

En av pedagogerna på förskolan sa att barn under två kan vara väldigt känsliga när deras mamma är gravid och det kan ibland innebära väldiga problem om man har inskolning av det barnet just då. Ligger säkert något i det men vad kan jag göra åt det? Jag kan ju inte ha honom hemma för det. Dels tror jag inte att han skulle tycka det var så kul i längden och sen skulle jag nog faktiskt inte orka det då mina graviditeter har en tendens att vara ganska fysiskt jobbiga.

Det är svårt att veta när de är så små för även om Elliott är väldigt duktig på att prata så förstår de ju inte sånt och kan inte förklara hur/vad de känner. Jag hoppas bara att det inte är något annat. Det är mycket gnäll och trots du och då är det så svårt att veta om det även är något annat.

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

Trodde att jag aldrig mer ville vara gravid…

När jag var gravid med Noa så var det otaliga gånger som jag tänkte att det blir kanske bara ett barn för jag tyckte det var så jobbigt att vara gravid. Det var inte många stunder under den graviditeten som det kändes ”roligt” eller ”mysigt” att vara gravid. I slutet var det så klart häftigt att man hade en liten bebis som rörde sig där inne men jag övervägde starkt att aldrig mer vara gravid. Förmodligen hade jag ändrat mig då jag tycker tanken på att ”bara” få ett levande barn är ganska jobbig men så kändes det då. Noa föddes död och självklart så ändrade jag mig ganska snabbt, Petra erbjöd sig att bli gravid men jag kände verkligen att jag vill ta även denna graviditet. Okej går precis in i vecka 23 nu så jag kan ju inte jämföra en 42 veckor lång graviditet med en 22 veckor lång men jag känner inte alls på samma sätt nu. Vissa dagar känns det som att kroppen verkligen inte orkar och det gör mig snarare orolig än avskräckt. Jag har börjat få de krämpor som jag hade sist men ändå kan jag känna det där ”mysiga” med att vara gravid. Konstigt.

Jag var så orolig när jag var gravid med Noa, jag undrar om det var så att jag på något sätt kände på mig att det inte skulle gå bra eller om jag bara var det ändå. Jag är ju självklart sjukt orolig denna gång också men det är på helt olika sätt, den oron jag hade när Noa låg i magen finns inte alls. Fast den oron jag känner nu är självklart värre på många sätt men på något sätt mer rationell eller vad man ska säga. Svårt att förklara. Den här gången vet jag ju mer vad som kan gå fel och jag är ju rädd för det, jag har ju dessutom förlorat min son och det är klart att man får en rädsla som ingen annan kan förstå om de inte varit med om samma sak.

Mycket svammel som vanligt…

En liten notis, jag och Petra har idag varit gifta i ett halvår!

Skillnad på graviditer

När jag var gravid med Noa så låg moderkakan i framvägg vilket gjorde att jag kände honom jätte sent, var nog någongång runt vecka 22 som jag verkligen kände att det där var bebisen. I den här graviditeten så ligger moderkakan i bakvägg vilket gör att jag har känt lilla mina sedan vecka 11/12 någon gång och jag har känt den varje dag sedan i slutet av förra året. Det är så häftigt när man känner de där rörelserna som gör att man rycker till för det nästan känns som att någon slår än i magen, inte hårt men tillräckligt för att man ska rycka till. Nackdelen med att känna bebisen så tidigt som jag gjort nu är ju de dagar (som idag) då man inte känner bebisen jätte mycket och de gånger man känner den så är de några få rörelser. Men det är ju så att den rör sig mindre vissa dagar och än så länge så är den ju så pass liten så den lätt kan ligga på ett sånt sätt så jag faktiskt inte känner den.
Det är skönt att graviditeterna ändå är så olika i vissa delar för då vet man ju att det här är en annan graviditet, det blir så uppenbart. Självklart vet jag ju det ändå men det är skönt att även kroppen ”vet det”…

Jag saknar min lilla Noa och det är så svårt att ta in att det faktiskt snart har gått hela elva månader sedan han föddes…