Etikettarkiv: glad

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Vabbtider

Det var ett tag sedan jag skrev något, eller ens var inne på bloggen men jag kände ett slags behov av att läsa lite gamla inlägg. Jag läser inläggen som jag skrev för två år sedan och jag kan inte låta bli att gråta. När jag läser det så är det som att det är någon annan som har skrivit inläggen och jag kan förstå hur utomstående kunde säga att man var så stark. När jag läser inläggen så är det precis det jag också känner, vad stark den där människan måste vara som orkade ta sig igenom allt det där. Men jag vet ju hur icke stark jag kände mig då. När jag tänker på den extrema ångest som låg bakom de inläggen så är jag så glad att jag har en liten kille på snart 18 månader sovandes några rum bort, tänk att det lilla embryot/fostret jag läser om är han…

Folk säger att första året på förskolan är vabbår och än så länge har vi inte märkt så mycket av det när det gäller Elliott. Nu verkar han dock ha någon superförkylning eller förkylningar som löser av varandra utan något som helst uppehåll. Förra veckan vabbade Petra två dagar (ena dagen hade inte behövts men det är inte så lätt att veta dagen innan) och i morgon ska jag vabba då Elliott har varit hängig på förskolan idag och mest suttit i mitt knä hela kvällen. Det rinner ur näsan konstant och hans ögon är svullna och det ser ut som att han gråter för det rinner så ifrån dem.

Kan ju även meddela att Elliott går nu. Det tog sin lilla tid men när han väl tyckte han gick tillräckligt bra så började han att gå och nu går han hellre än han kryper så det känns skönt. Han brukar snurra och dansa och stampa, så underbart att se.

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…