Etikettarkiv: framåt

Förskolestart, lära sig gå och fler syskon

Snart blir Elliott ett år och tre månader, ganska precis lika gammal som Noa borde ha varit när Elliott kom. Det känns konstigt, overkligt, eller jag vet inte riktigt vad. Tiden går så hiskligt fort, det kändes som en evighet emellan att Noa föddes och att Elliott kom men nu har det gått lika lång tid till och nu känns det som att tiden bara springer iväg. Det är konstigt.

På tisdag ska vår lilla kille börja förskolan. Det konstiga är att jag är ganska lugn över det, än så länge, och det är konstigt. Jag har inte alls samma ångest över saker längre, inte ens som jag hade innan Noa föddes. Vi har varit utomlands en vecka och jag brukar alltid tycka att det är skitjobbigt innan man ska åka iväg men inte den här gången. Jag sov lite dåligt på natten innan men inget mer än så. När vi skulle boka resan var det lite ångest men så fort den var bokad och betald (vilket skedde samtidigt) så kändes det bara bra. Kanske har jag blivit en lite ”stabilare” människa efter det med Noa. Eller kanske inte, mitt humör är sig fortfarande inte likt och det är jobbigt både för mig och för Petra. Förmodligen även för Elliott då han har en tendens att provocera en till förbannelse i bland (och han är inte ens 15 månader ännu). Åter till ämnet, Elliott börjar förskola och det känns faktiskt lite skönt, missförstå mig inte, jag har gärna Elliott hemma jämt men det ska blir skönt att få göra något annat också. Han kommer inte vara där några jättelånga dagar. Första terminen ska jag plugga 75% på distans så tanken är att han ska vara max sex timmar per dag på förskolan och jag tror det är ganska lagom. Hinner han sova och äta där också så får han frukost och middag hemma, perfekt. Jag tror, och hoppas, att vår lilla skrutt kommer att trivas som fisken i vatten på förskolan. Han tycker det är jättekul med andra barn och han är nog ganska social om än lite blyg till en början (precis som sin mamma).

Jag hade hoppats att Elliott skulle lära sig gå innan han började förskolan men det verkar inte riktigt så, jag tog för givet att han skulle gå runt sin ettårsdag, typ, men icke. Det känns tråkigt, jag vill ju väldigt gärna vara där när han börjar gå. Han har tagit något steg här och där helt medvetet men det är bara ett steg. Sen har han råkat gå ibland när han går mellan möbler och det klarar han ju galant men han vill/vågar inte gå annars. För att vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt att han inte går ännu, inte bara för att det skulle vara mer praktiskt utan för att de allra flesta går när det är i den ålder som Elliott är. Han är jätteduktig på massa annat så man ska väl inte klaga och han är väl fullt upptagen med att lära sig en massa nytt hela tiden. Att gå känns dock som någon slags måttstock som alla småbarnsföräldrar går efter, som att deras barn är världens smartaste för att det kunde gå när det var åtta månader. Elliott kan säga åtta/nio ord, inte helt rätt uttal men så pass så vi förstår dem. Han sätter även ihop ord: titta och dä (där) eller titta och babba (är en figur i babblarna), han sa till och med ”mamma titta babba” här om dagen. Men jag vill ändå så gärna att han ska börja gå…

Det ska bli skönt att få plugga lite igen, komma tillbaka till det jag gjorde innan och förhoppningsvis bli klar med mina studier. Jag har till och med blivit kontaktad av en potentiell arbetsgivare och tanken är väl att jag ska träffa dem för ett inledande samtal. Jag har inte så mycket hopp inför det samtalet utan tar det lite som övning inför framtiden, men vem vet kanske kan det blir något. Problemet är att jag inte riktigt vet vart mina kunskaper ligger längre, jag gör de uppgifterna som ska göras i mina distanskurser men jag vet inte riktigt hur bra jag är. Det var så länge sedan jag höll på på ”riktigt”. Hur ska jag då kunna sitta och säga hur bra jag är till någon som kanske vill anställa mig? Jag har själv knappt varit på en anställningsintervju tidigare, de jobb jag har fått har jag fått mer på grund av kontakter än egna meriter och för att vara ärlig så är det inte direkt några höga meriter som krävs för de jobb jag har haft. Jag jobbade dock som personalchef (typ) ett tag och anställde folk så jag har hållit i en del intervjuer men det är ju inte samma sak. Senaste gången jag var på en anställningsintervju var typ 2002 och då var det meste en formalitet för att de skulle se att jag inte var helt dum i huvudet typ.

Jag har börjat bli riktigt sugen på fler barn nu, jag till och med vill vara gravid (hur galet det nu än låter). Vi har pratat om att börja med syskonförsök ganska snart men det har mer varit för att vi ska ”våga” och kanske inte riktig för att vi vill det just nu. Men jag börjar verkligen känna mer och mer att det lutar åt att jag vill mer än att det är ”praktiskt” just nu. Vi har diskuterat fram och tillbaka om man vill ha barn tätt eller inte, finns ju för och nackdelar med båda. Största nackdelen som jag ser det är att när ett syskon kommit (levande får vi hoppas) så ska vi nog inte ha fler barn och det är sista gången vi får vara med om allt från början. Utöver det så är det nog nästan bara positivt jag kan se med att ha barn hyfsat tätt. Det jag kan tycka är lite jobbigt är att Elliott kanske inte får så mycket tid han är van vid och att syskonet kanske får mer uppmärksamhet, men så kan det ju blir när ett syskon än kommer. Är man medveten om den problematiken så kanske den är lättare att ta i tur med och man kanske anstränger sig mer för att hitta tid för bara honom.

Kremering

Va hos kuratorn i dag, ensam för fösta gången, som vanligt så pratade vi lite om hur veckan har varit och hur jag/vi mår. Det går ju faktiskt framåt och även om jag självklart fortfarande är väldigt ledsen så känns det till stor del mycket bättre. Petra sa nu på kvällen att hon tyckte det var skönt att se mig skratta mer igen och det är väl också ett täcken på att jag börjar må lite bättre. Världen är inte längre genom svart, den har nyanser av grått och även av solsken.

Vi har bestämt att Noa ska kremeras, det hade vi nog bestämt redan från början, och idag så tog kuratorn upp det då det i början på varje månad går en transport till silverdal (krematoriet). Förra gången hon tog upp det mådde jag jätte dåligt, hade inte riktigt tänkt på det så, även om jag visste att det var något vi var tvungna att göra eller ta ställning till. Det känns fotfarande sjukt jobbigt men det känns också som ett viktigt steg att ta, vi behöver få avsluta den delen nu för att kunna gå framåt. Det känns fruktansvärt att vår lilla pojke ska bli aska och spridas med vinden, men samtidigt så tycker jag att alternativen känns mer horribla på något sätt.

Det känns mer och mer som att man börjar acceptera det som har hänt, den här veckan känns det lite som att pusselbitarna börjar falla på plats eller vad man ska säga. Det är ett annat pussel än vad vi hade tänkt men fortfarande ett pussel. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, på gott och ont, och man måste anpassa sig efter det livet gör med en och ibland är det fruktansvärt jobbigt och ibland är det underbart lätt.
Jag önskar dock aldrig att någon någonsin ska behöva vara med om det som vi har varit med om men tyvärr så kommer det att hända andra. Jag hoppas dock att det händer färre och att vi nästa gång får ett levande och friskt barn som växer och blir vuxen och får egna barn. Är det så mycket begärt?!

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.