Etikettarkiv: förskola

Förskolestart, lära sig gå och fler syskon

Snart blir Elliott ett år och tre månader, ganska precis lika gammal som Noa borde ha varit när Elliott kom. Det känns konstigt, overkligt, eller jag vet inte riktigt vad. Tiden går så hiskligt fort, det kändes som en evighet emellan att Noa föddes och att Elliott kom men nu har det gått lika lång tid till och nu känns det som att tiden bara springer iväg. Det är konstigt.

På tisdag ska vår lilla kille börja förskolan. Det konstiga är att jag är ganska lugn över det, än så länge, och det är konstigt. Jag har inte alls samma ångest över saker längre, inte ens som jag hade innan Noa föddes. Vi har varit utomlands en vecka och jag brukar alltid tycka att det är skitjobbigt innan man ska åka iväg men inte den här gången. Jag sov lite dåligt på natten innan men inget mer än så. När vi skulle boka resan var det lite ångest men så fort den var bokad och betald (vilket skedde samtidigt) så kändes det bara bra. Kanske har jag blivit en lite ”stabilare” människa efter det med Noa. Eller kanske inte, mitt humör är sig fortfarande inte likt och det är jobbigt både för mig och för Petra. Förmodligen även för Elliott då han har en tendens att provocera en till förbannelse i bland (och han är inte ens 15 månader ännu). Åter till ämnet, Elliott börjar förskola och det känns faktiskt lite skönt, missförstå mig inte, jag har gärna Elliott hemma jämt men det ska blir skönt att få göra något annat också. Han kommer inte vara där några jättelånga dagar. Första terminen ska jag plugga 75% på distans så tanken är att han ska vara max sex timmar per dag på förskolan och jag tror det är ganska lagom. Hinner han sova och äta där också så får han frukost och middag hemma, perfekt. Jag tror, och hoppas, att vår lilla skrutt kommer att trivas som fisken i vatten på förskolan. Han tycker det är jättekul med andra barn och han är nog ganska social om än lite blyg till en början (precis som sin mamma).

Jag hade hoppats att Elliott skulle lära sig gå innan han började förskolan men det verkar inte riktigt så, jag tog för givet att han skulle gå runt sin ettårsdag, typ, men icke. Det känns tråkigt, jag vill ju väldigt gärna vara där när han börjar gå. Han har tagit något steg här och där helt medvetet men det är bara ett steg. Sen har han råkat gå ibland när han går mellan möbler och det klarar han ju galant men han vill/vågar inte gå annars. För att vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt att han inte går ännu, inte bara för att det skulle vara mer praktiskt utan för att de allra flesta går när det är i den ålder som Elliott är. Han är jätteduktig på massa annat så man ska väl inte klaga och han är väl fullt upptagen med att lära sig en massa nytt hela tiden. Att gå känns dock som någon slags måttstock som alla småbarnsföräldrar går efter, som att deras barn är världens smartaste för att det kunde gå när det var åtta månader. Elliott kan säga åtta/nio ord, inte helt rätt uttal men så pass så vi förstår dem. Han sätter även ihop ord: titta och dä (där) eller titta och babba (är en figur i babblarna), han sa till och med ”mamma titta babba” här om dagen. Men jag vill ändå så gärna att han ska börja gå…

Det ska bli skönt att få plugga lite igen, komma tillbaka till det jag gjorde innan och förhoppningsvis bli klar med mina studier. Jag har till och med blivit kontaktad av en potentiell arbetsgivare och tanken är väl att jag ska träffa dem för ett inledande samtal. Jag har inte så mycket hopp inför det samtalet utan tar det lite som övning inför framtiden, men vem vet kanske kan det blir något. Problemet är att jag inte riktigt vet vart mina kunskaper ligger längre, jag gör de uppgifterna som ska göras i mina distanskurser men jag vet inte riktigt hur bra jag är. Det var så länge sedan jag höll på på ”riktigt”. Hur ska jag då kunna sitta och säga hur bra jag är till någon som kanske vill anställa mig? Jag har själv knappt varit på en anställningsintervju tidigare, de jobb jag har fått har jag fått mer på grund av kontakter än egna meriter och för att vara ärlig så är det inte direkt några höga meriter som krävs för de jobb jag har haft. Jag jobbade dock som personalchef (typ) ett tag och anställde folk så jag har hållit i en del intervjuer men det är ju inte samma sak. Senaste gången jag var på en anställningsintervju var typ 2002 och då var det meste en formalitet för att de skulle se att jag inte var helt dum i huvudet typ.

Jag har börjat bli riktigt sugen på fler barn nu, jag till och med vill vara gravid (hur galet det nu än låter). Vi har pratat om att börja med syskonförsök ganska snart men det har mer varit för att vi ska ”våga” och kanske inte riktig för att vi vill det just nu. Men jag börjar verkligen känna mer och mer att det lutar åt att jag vill mer än att det är ”praktiskt” just nu. Vi har diskuterat fram och tillbaka om man vill ha barn tätt eller inte, finns ju för och nackdelar med båda. Största nackdelen som jag ser det är att när ett syskon kommit (levande får vi hoppas) så ska vi nog inte ha fler barn och det är sista gången vi får vara med om allt från början. Utöver det så är det nog nästan bara positivt jag kan se med att ha barn hyfsat tätt. Det jag kan tycka är lite jobbigt är att Elliott kanske inte får så mycket tid han är van vid och att syskonet kanske får mer uppmärksamhet, men så kan det ju blir när ett syskon än kommer. Är man medveten om den problematiken så kanske den är lättare att ta i tur med och man kanske anstränger sig mer för att hitta tid för bara honom.

Förskoleplats och avslag på barnförsäkring

Nyss var vi och kollade in förskolan som Elliott fått plats på och det kändes faktiskt riktigt bra, nu är det ju fortfarande sju månader kvar tills han ska börja men det känns inte alls lika skrämmande som när vi fick svaret. Det var en tjej där som visade oss runt och berättade lite om hur det fungerar och så, hon verkade verkligen jättetrevlig och det känns bra att få börja där. Hon bjöd även in oss att komma tillbaka i vår någon gång för att leka lite ute med de andra barnen och det känns väldigt bra. Det kändes verkligen som att de är måna om att både barn och föräldrar ska trivas med att vara där.
Det jag tycker är jobbigast med förskola är det att man själv inte träffar sitt/sina barn så mycket. Det är bara att se till Petra, hon träffar Elliott typ en timma varje kväll och då när han inte är på sitt mest charmerande humör. Det är ju en stor nackdel att ha cirka en timmes resväg till jobbet (som Petra har) och när jag börjar jobba och förhoppningsvis får en hyfsad inkomst så kanske man ska flytta lite närmre stan. Jag skulle nog även föredra att jobba mindre, typ 80%, men om det är möjligt i den branschen jag tänkt mig att jobba i får jag väl se. Jag vet att jag har laglig rätt till det men när man söker ett nytt jobba så kanske det i alla fall inte är praktiskt möjligt.

Förmodligen kommer jag att vänta med att göra mitt examensarbete klart tills i höst och då kommer man ju till en början kunna ha Elliott mindre på förskolan, vilket jag tycker känns bra både för min egen och för Elliotts skull. Jag hade ju velat ta min examen nu i vår för jag tycker det har dragit ut tillräckligt på tiden men då Petra börjat nytt jobb och jag inte kan sitta med det när jag är ensam med Elliott så känns det bäst att vänta tills i höst, jag tror även att jag kan få mer ro till att göra det om jag väntar tills i höst och Elliott är på förskola och Petra är på jobbet när jag ska göra det. När vi är hemma alla tre så vill man ju gärna göra saker ihop.

Petra är fortfarande hemma en dag i veckan (nu på fredagar) för att jag ska plugga lite, har en kurs som jag går nu under vårterminen, utöver det så kommer nog Petra inte att ta ut så jätte mycket mer föräldradagar det blir kanske att dryga ut semesterdagarna lite mer så hon kan vara hemma längre eller kanske när vi får syskon och vi vill vara hemma båda två. Petra älskar sitt jobb och även om hon älskar lilla Elliott och tycker det är kul att spendera tid med honom så tror jag inte att hon skulle finna ro till att vara hemma någon längre period på heltid. Jag vill även påpeka att jag inte sagt att jag ska vara hemma med Elliott en viss tid och att hon inte får vara hemma, det har bara blivit så dels av praktiska anledningar och sen för att jag tror att vi båda tycker det är ganska bra som det är nu. Jag skulle rekommendera alla som har möjlighet till det att vara hemma båda två en extra dag i veckan, det ger så mycket.

Igår fick vi besked från Skandia att Elliott inte får någon försäkring (förutom olycksfallsförsäkring) vilket jag tycker det är så jävla dåligt, för att uttrycka det milt. Elliott är ett dokumenterat friskt barn och enligt läkaren som vi haft mest konstakt med  på slutet så har de endast kollat upp hans hjärna för att vara absolut säkra på att det inte är något (det är ju nu de kan göra något i förebyggande syfte och ju längre man skulle vänta om något var fel desto större risk för bestående men) och sist vi var där så såg hjärnan ut precis som en hjärna ska göra men ändå så räknar Skandia honom som en riskperson. Det är ju få försäkringstagare som är så väl genomkollad som han är och han är verkligen helt frisk och han utvecklas precis som han ska men ändå så får vi ingen vettig försäkring. I brevet står det inte ens att vi kan ansöka om en barnförsäkring senare utan det verkar verkligen vara ett blankt nej. Vi ska väl teckna olycksfallsförsäkringen nu ett år så han i alla fall har något och sen ansöka hos andra försäkringsbolag, tyvärr så är väl alla försäkringsbolag lika jävla dryga och vi kommer förmodligen inte kunna teckna en försäkring för vårt helt friska barn – så sjukt att de ens får neka ett friskt barn en försäkring.

Nu gnäller lillkillen så nu får jag väl avsluta, men inte varje dag jag hinner skriva klart och publicera ett inlägg här…