Etikettarkiv: förlossning

Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Oron har totalt tagit över…

Jag lever i en bubbla där oron nästintill är konstant, det är så nära nu men ändå känns det så långt bort. Vi var hos vår läkare igår (tog/gjorde(?) en CTG-kurva först) och vi har nu bestämt att Mini ska ut ännu tidigare än vad vi tidigare har bestämt, om vi vill redan vid 37 fullgångna vilket är på tisdag. På ett sätt vill jag ha Mini här nu, jag känner den och vet ju att den lever nu. Samtidigt så är det ju bättre att vänta så länge som jag orkar och klarar av, risken att bebisen hamnar på Neonatalen är ju betydligt mindre ju närmre 39 fullgångna veckor man hamnar (så länge tänker jag dock inte gå). Någon gång innan nästa helg blir det med största sannolikhet igångsättning, vilket innebär att om drygt en vecka så har jag förhoppningsvis mitt första levande barn i min famn och Noa får bli storebror för första gången.

Även Petra börjar bli mer orolig nu, det märks på henne och hon har även sagt det. Hon är orolig för att den ska trassla in sig i navelsträngen och det är förmodligen för att det är en mer greppbar fara. Vår läkare kollade fostervattennivån efter CTGet och då visade hon också lite vart navelstärngen låg och inte låg så Petra fick se att den inte hade trasslat in sig och att den låg framför bebisen där det är som mest plats.

Bebisen har förövrigt lagt sig längre ner nu vilket dels är bra inför igångsättningen men det innebär också att det inte är speciellt troligt att den kommer att försöka vända sig, vilket känns skönt.

Jag har nu en vecka där jag måste försöka fylla dagarna för att inte tänka allt för mycket på förlossningen och allt annat som har med bebisen och graviditeten att göra. Börjar jag tänka för mycket så kommer ångesten och paniken och jag orkar inte det. Det har faktiskt varit lite mindre superoro sedan läkarbesöket i går och jag hoppas att jag kanske kan hålla mig lite lugnare… I måndags var jag orolig för att bebisen rörde sig så mycket (den höll på i säkert en timme och buffade och knuffade), snacka om att man i bland letar efter saker att vara orolig för… Tror läkaren tyckte jag var lite rolig när jag sa det men hon är samtidigt sjukt förstående för vår oro och det är så otroligt skönt. Jag önskar att alla som varit med om det vi har kunde få ett sånt bra stöd från sin läkare som vi har fått, bara att ha ”sin egen” läkare är underbart skönt och det blir en trygghet (om läkaren är någon man känner att man kan lite på det vill säga)…

Nionde ultraljudet avklarat…

Igår gjorde vi då ytterligare ett ultraljud, detta ultraljud var dock inte av oro utan rent medicinskt (även om det självklart var skönt att se lilla Mini). Den här gången så kollade man inte Mini så ingående som vid rutinultraljudet men barnmorskan mätte huvud, lårben och mage för att se så den växer som den ska och det gör den. Den ligger -2% mot medelbebisen men mitt i normalspannet för hur stor bebisen ska vara just nu. Som jag skrev förut så skulle de även kolla blodflödet till livmodern (jag trodde det var i livmodern innan) och det flödet var jätte bra inget stopp eller trög någonstans, det mättes på nåt speciellt sätt och hette någon speciellt men det kommer jag inte ihåg nu. Det viktiga är ju att det såg jätte bra ut vilket betyder att Trombylet hjälpte (om det nu var ett problem från förra gången, vilket man inte vet). Jag ska dock fortsätta med Trombyl till vecka 37 (cirka) då det är rutin när man har förlorat barn. Vi diskuterade om jag skulle sluta på grund av mitt nösblödande men då det inte är jätte mycket och det ofta är ganska bra så beslöt vi att fortsätta. Det finns ingen forskning som tyder på att det ska hjälpa efter vecka 25 men det verkar inte vara ett område som det finns jätte mycket forskning på och då Trombyl (i den dosen jag tar det) inte är farligt under graviditeten så är det bättre att fortsätta.

Efter ultraljudet så träffade vi vår läkare igen och jag fick lite mer klarhet i de olika förlossningssätten (vaginal eller kejsarsnitt) vilket gör att jag börjar känna mig lite tryggare inför förlossningen. Efter samtalet så väger vaginalförlossning absolut tyngst då de på Danderyd har ganska klar ”plan” för när man avbryter en förlossning för kejsarsnitt och så vidare. Självklart så kommer vi väl att prata mer om det senare i graviditeten men just nu så känns kejsarsnitt väldigt avlägset (i alla fall ett planerat sådant). Jag är fortfarande väldigt rädd för akutsnitt men även det känner jag mig väl lite tryggare med även om det verkar extremt läskigt att bli nersövd…

Nästa gång vi ska göra ultraljud blir i vecka 28 (om tre veckor) och då kollar de tillväxten och förhoppningsvis kan de även kolla navelsträngen och flödet i den. Barnmorskan som gjorde ultraljudet i går sa att det var kring den tiden man kunde börja kolla navelsträngen. Efter det ultraljudet ska vi återigen träffa vår läkare och då ska vi även besöka förlossningen, känns väldigt läskigt men det är nog ganska lagom att göra det då. Tänkte kolla om de har något rum ledigt då om de kan göra CTG för det känns ju väldigt läskigt att komma in till förlossningen sen och så ska de börja leta hjärtljud med det, usch…

Nu är det bara att hålla tummarna på att det fortsätter se bra ut och att jag inte nojjar ur totalt innan dess. Ska till MVC idag och tänkte se om vi kan komma dit om två veckor igen för att lyssna, känns kanske lite tryggare då.

Ett till ultraljud blev det…

I fredags, efter min panikångestattack, så fick vi komma in och träffa vår läkare (hon var som tur på väg in för ett eftermiddagspass på gynmottagningen på Danderyds sjukhus). Även om jag känner mig lite löjlig så tillåter jag mig själv att vara det och jag blev så mycket lugnare när jag såg lilla Mini där inne. Som jag trodde så låg Mini med ryggen utåt och även om den rörde sig som bara den när vi gjorde ultraljudet så var det mest små puffar som jag kände. Kändes så skönt att se att den rörde sig trotts att jag inte kände det så mycket, det kanske kan hålla mig lugn ett tag till. Jag hatar verkligen att jag är så här, jag vill inte vara ett nervvrak. Jag sa till vår läkare att jag känner mig lite löjlig men att det är så skönt att få komma in och titta när man får sån riktig panikångest och hon är så himla bra och förstående och poängterar verkligen att det absolut inte är några problem. Hon sa även att det är folk som är ”värre” (inte hennes ordaval och hon menade ju så klart inget illa med det) och på något sätt så lugnar det än lite, man vill ju inte bli ihågkommen som den där extremt hispiga personen, hehe… Fast samtidigt vem bryr sig, Noas lilla syskons välmående är ju det som är viktigast just nu och blir jag ihågkommer som den hispiga personen så får det väl vara så!

Den 29de är nästa ”stora” grej, då ska de kolla så blodkärlen i livmoderna har ”utvecklats” som de ska. Jag vet inte så mycket om det men om jag har förstått det hela rätt så ska de typ bli ”mjukare” och ”större” och om de inte har blivit det så är det en ökad risk för havandeskapsförgiftning. Är dock väldigt osäker på detta och jag antar att det även då kan vara en ökad risk för proppar och sånt eftersom att jag förmodligen får sluta med Trombyl om allt ser bra ut (Trombyl är ju blodförtunnade vilket ska minska risken för blodproppar). Jag tror att de även kommer att kolla tillväxten på Mini, det är i alla fall det som står i kallelsen (står inget om det andra så därför är jag lite osäker om det bara är någon standard grej de skriver). Jag känner mig inte jätte orolig inför det ultraljudet men det kommer väl det också, känns nog lite lättare nu när vi gjort ett extra ultraljud med läkaren där hon även sa lite saker som hon såg som såg bra ut. Hon sa även att den var så fin och söt, tycker det är lite roligt att hon säger att den är söt men på ett sätt så är den ju det även på ultraljudet… Efter ultraljudet den 29de så sak vi träffa vår läkare igen och lägga upp lite mer av en plan på hur resten av graviditeten ska ”se ut”. Redan förra gången så pratade vi lite om när man gör ultraljud och varför just då. Det ultraljud som vi ska göra nu är i vecka 25. Nästa ultraljud efter det, då vi bland annat får se flödet i navelsträngen, är först i vecka 32. Efter det sen så gör man ett tillväxtultraljud en gång varannan vecka (jag hoppas att de även kan kolla flödet nån mer gång). Fram till vecka 32 kommer vi nog kunna göra ett eller två ultraljud med våran läkare om vi vill, vilket vi vill, så jag kanske kan ”överleva” resterande tre och en halv månad av graviditeten. Jag har sagt till Mini att den får hålla oss vaken hela nätterna när den kommer ut som hämnd för alla ultraljud, får väl se om jag får äta upp mitt löfte sen… Men hellre en skrikande bebis än en död bebis! (nackdelen med om den skulle skrika är väl att den kanske har ont eller inte mår helt bra och det vill vi ju så klart inte)

Vid nästa läkarbesök tänkte jag även fråga lite mer frågor om förlossningen, kejsarsnitt och vaginal förlossning. Det känns som att jag vill veta en miljon saker men jag kommer inte på några frågor. Hela grejen runt födseln känns så läskigt och jag vill ju bara det bästa för mig och (framförallt) för Mini. Sitter just nu och googlar lite på risker med kejsarsnitt och hittar information som är motstridiga till det jag har hört och en vaginal förlossning kanske ändå är det bästa. Om jag får en bra plan för när en vaginal förlossning ska avbrytas för att gå över till ett kejsarsnitt så kanske jag kan känna mig säkrare i det hela. Jag har hört, från flera håll, att ett kejsarsnitt ska minska risken för bebisen men detta verkar vara på kort sikt (alltså endast i förlossningsskedet) på lång sikt så ökar snarare riskerna för komplikationer även för bebisen (trodde detta endast gällde för mamman).

Blev mycket medicinskt idag men det är så mycket tankar kring det nu och kommer väl även att vara det fram tills lilla Mini ligger frisk och levande i min famn!

Måste även säga att vi har köpt lite kläder till Mini, vi insåg ju att storlek 56 skulle vara lite stort och hittade ett jätte sött sätt på H&M som jag tillät Petra köpa efter att vi fått se Mini på ultraljudet. Jag tyckte den var så himla söt så jag ville inte riskera att den fanns kvar i maj (vilken den förmodligen inte gör). Känns ändå lite bra att ha köpt någonting som är specifikt till Mini.

Minis första kläder