Etikettarkiv: folk

Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Elliott är ingen ersättning

Jag blir lite förundrad över hur folk ser på det här med Noas död och det nya lilla livet som är här hos oss. Det är som att folk ser honom som en ersättning och reagerar som att vi är konstiga när vi nämner Noa, som att vi skulle ha glömt bort honom eller nästan som att han aldrig skulle ha funnits.

Även jag själv ser det annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig, jag trodde nog att saknaden efter Noa skulle förbli på samma sätt men att jag äntligen skulle få en bebis, en levande bebis, att ta hand om. Som att familjen på något sätt skulle bli komplett, eller vad man nu ska kunna kalla det. Men det är ju inte så, det saknas ju fortfarande ett barn och det kommer ju inte spela någon roll hur många barn vi än skaffar, det kommer alltid att saknas ett.

På något sätt så saknar jag Noa mer även om jag inte gråter lika ofta längre (nästan aldrig) och jag tänker inte på honom lika mycket även om det fortfarande är flera gånger om dagen så är det inte alls på samma sätt.Noa har på något sätt blivit en del av vardagen men inte bara på det där sorgsna sättet som förut, svårt att förklara exakt hur jag menar men livet förändrades ju avsevärt när Elliott kom och lyckan har smugit sig på och livet känns som att det har återupptagits efter en lång paus…

Jag önskar bara att folk kunde förstå att vi inte saknar Noa mindre för att Elliott är här och att Elliott inte är en ersättning han är sin egen person och han är en lillebror och ibland är det så uppenbart att han är just en lillebror. Han skulle behöva sin storebror som kunde roa honom och leka vid honom för Elliott är så extremt nyfiken och han måste roas hela tiden. Det är först nu efter att vi gjort i ordning vagnen så han kan sitta i den som det funkar ganska bra att ha honom i den även om han är vaken och lite halvtrött. Han är en underbar liten sprallig bebis som (förmodligen) saknar sin storebror på sitt egna lilla sätt…

Skämmer tydligen bort vår bebis

Jag är av den uppfattningen att vill bebisen ha mat så får den mat, den förstår ju inte att man faktiskt kan vänta en stund utan att dö och den är för lite för att lära sig det redan nu. Jag tycker inte heller att man ska tvinga bebisen att ligga kvar i vagnen eller vart den nu ligger om den uppenbart visar att den vill ha sällskap och vara med. Tydligen är det inte alls lika självklart för andra. Folk som är av en annan generation verkar helt och hållet vara av uppfattningen av att vi skämmer bort honom, att vi ska låta honom skrika om han äter ofta för då somnar han. Petras pappa nämnde något om någon femminutersmetod och jag kan ju bara tänka mig vad det är och nej jag tänker inte låta min bebis gallskrika i fem minuter innan jag plockar upp honom eller ger honom mat. Det har hänt att han vaknar på natten och vill ha mat och jag gått på toa innan, för att jag måste, men längre än så tänker jag inte sträcka det… Redan nu har jag börjat märka att han ändå har lite mer tålamod när han blir hungrig, och tro det eller ej, detta utan att låta honom skrika i flera minuter innan jag ger honom mat. Han förstår helt enkelt att maten är på gång bara han får komma till mig… Vill tillägga att vi inte plockar upp honom bara för att han gör nåt litet ljud ifrån sig (för det gör han hela tiden) men märker vi att han vill ha mat eller sällskap så missunnar vi honom inte det.

Min mormor berättade att när hon var ung och fick min mamma då var det väldigt strikt med hur man skulle göra. Min mormor var ung (21 år eller nåt sånt) och ”vågade” väl inte göra vad hon själv kände var naturligt. Man skulle mata var fjärde timme så vaknade bebisen efter två timmar och ville ha mat så var det bara att lyssna på sin gallskrikande bebis tills det var dags (eller den somnade av utmattning). Bebisen skulle strikt äta en viss mängd också och de hade till och med en våg som de vägde min mamma på innan och efter hon hade ätit, hade hon ätit för lite så var det bara att försöka tvinga i henne mer (kan ju inte varit lätt). När min mormor och morfar sedan fick sin moster (sex år senare) så körde de på att ge henne när hon var hungrig och sket i vågen och det var (självklart) mycket bättre…

Jag tycker det är lite jobbigt när Elliott vill äta hela tiden, vilket han stundvis vill, ibland hinner man knappt sluta innan han ska äta igen. Att folk dessutom då ska kommentera det med att ”han kan skrika lite” eller att man skämmer bort honom gör ju inte saken bättre. Bebisar äter olika ofta och olika mycket, så är det bara. Jag hoppas självklart att han drar ner lite på antalet amningstillfällen för det är extremt jobbigt när han vill amma en gång i timmen som han gärna gör vissa tider på dygnet (ibland hela dagarna) men jag tänker inte låta bli att ge honom mat om han är hungrig.

Det har varit lite jobbigt med allt matande, framförallt i början då jag hade väldigt ont av bristningarna i underlivet, så Petra har flaskmatat honom av utpumpad bröstmjölk lite då och då. Fortsätter Elliott på detta sätt så kanske vi även börjar ge honom lite ersättning mellan amningarna för att helt enkelt underlätta för mig, för att jag känner att jag ska orka. Det kanske blir lite bättre ju mer man lär känna honom och man själv kan skilja på om han faktiskt är hungrig och inte ”bara” har ont i magen eller bara är lite snuttig (vilket ofta är fallet).

Tretton månader har passerat

Idag är det 13 månader sedan Noa föddes, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Jag kan i och för sig inte alltid fatta att jag faktiskt har en son, att han inte finns här men ändå är så närvarnade. Jag saknar honom så enormt mycket och den saknaden kommer nog aldrig att försvinna, frågan är om man vill att den saknaden ska försvinna, jag tror inte det. Den ändras ju, från att hela kroppen skrek efter en liten bebis till att man nu ser andra ettåringar och tänker att jag skulle också ha en ettåring.

När jag var gravid med Noa så såg man gravid överallt, så som man ofta gör när man är gravid (eller vill bli gravid). Det har inte alls varit så den här gången, jag ser inte gravida mer än någon annan, jag ser ettåringar, överallt kryllar det av ettåringar. Nu är inte jag jätte bra på att bedöma ålder på barn så det är nog många fler barn som får gå som ettåringar i min värld än vad det egentligen finns ettåringar. Jag ser även fortfarande nyfödda och kan känna mig bitter, framförallt om de har fler barn, det känns så orättvist. Jag hoppas att den bitterheten försvinner mer när lilla Mini kommer, mycket av bitterheten ligger nog i rädslan, den enorma rädsla för att råka ut för samma sak igen, att inte få en liten bebis med sig hem denna gången heller.

Jag och Petra var hos mina föräldrar i helgen och jag kan inte låta bli att bli irriterad. Mina föräldrar hade fått min julklapp från mormor (jag har inte träffat henne sedan i somras) och mamma tyckte att jag skulle ringa och tacka för den, jo jag kan tänkta själv. I alla fall så tyckte hon att jag skulle berätta att vi väntade barn då och när jag sa att det inte är så lätt så fick jag bara ett ”ähh” till svar. Vadå ähh, om jag tycker att det är jobbigt och inte vill göra det så svarar man väl för fan inte ähh. Bara för att hon inte förstår varför så betyder inte det att det inte finns en anledning. Det är väl bara att släppa det men jag blir bara så irriterad på sådana kommentarer, jag förstår att det inte går att förstå hur det är för oss men då borde man väl än mer ha förståelse för att vi vill ha det på ett visst sätt och sen acceptera det. Jag tror även att de tyckte det var överdrivet med ultraljud en gång varannan vecka men det sa de i alla fall inget om.

Ännu ett inlägg om julen

Jag vet att jag tjatar men det är så nu, det är nästan jul och det ”tjatas” ju om julen överallt.
Varje år så brukar vi fira jul hos mina föräldrar på dagen och sen har vi åkt till Petras familj och firat, mina föräldrar, då i första hand pappa, brukar i god tid fråga hur vi ska göra på julen och säga hur de ska fira men i år har han inte sagt ett knyst. Vafan betyder det? Okej verken jag eller Petra vill fira jul framförallt inte med hela min släkt vilket det brukar bli när vi är hos mina föräldrar men man kan väl i alla fall ta upp det, precis som man tar upp det varje år. Jag blir bara mer och mer besviken på mina föräldrar, jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet mot sitt barn, nu syftar jag inte på julen utan bara i stort, har knappt hört något från dem alls och pappa vill framför allt inte prata om Noa. Min mamma har ringt en gång, EN, och frågat hur det är, inget mail eller någonting. Okej att vi inte pratar så mycket om saker i vår familj men det här är inte vad som helst mitt barn hör dött!
Jag har bara sån stor lust att skita i hela min familj, förutom syrran då, för ingen annan verkar ju bry sig. Jag känner mig bara så sårad och jag vet inte om de förtjänar att träffa Noas syskon sen i framtiden för om de inte bryr sig om Noa varför skulle de då bry sig om han syskon???

Jag tänker väl för mycket som vanligt men det är svårt när man sitter hemma och är ganska uttråkad och saknar sin son, det närmar sig jul och man börjar än mer analysera vad andra personer har gjort och inte gjort i ens liv. Jag är så glad att vi har Petras familj och även om vi inte pratar om Noa jätte mycket med dem så känns det i alla fall som att de bryr sig och kan prata om honom om vi vill…