Etikettarkiv: Elliott

En liten kille med seperationsångest

Vabruari blev nog nästan vabrumars för oss (not as fun wordplay). Den ena förkylningen har avlöst den andra och i slutet på förra veckan så hade nog Elliott tredagarsfebern. Han hade hög feber i nästan tre dygn och den försvann lika hastigt som den kom. Den ena förskoleläraren sa att de känt på hans panna och att han inte kändes varm men de tog tempen och på den stunden, från att de kände till att de tog tempen så hade han fått 39 graders feber och det rörde sig om typ en halvtimme. I lördagskväll när Elliott skulle sova hade han nästan 41 graders feber så vi gav honom en Alvedon och la honom. Klockan sex på söndagsmorgonen vaknade han pigg och ville gå och leka, febern var helt borta.

Förra veckan var dessutom jag sjuk (är det fotfarande även om det är bättre) så Petra jobbade hemma onsdag och torsdag så hon kunde lämna och hämta Elliott (torsdags fick hon ju hämta honom tidigare då han blev sjuk). Jag vet inte om det är allt detta eller om det är något annat men Elliott har blivit extremt klängig på Petra, jag fick inte ens ge honom russin när han var sjuk utan det var tvunget Petra som skulle göra det (han åt typ ingenting så han fick det han ville ha). När Petra gick till jobbet i morse så stod han och skrek vid grinden (ut till hallen) i säkert en halvtimme och jag försökte muta honom med lite allt möjligt sånt som han brukar gilla att göra. När jag lämnade honom på förskolan i dag så blev han jätteledsen och frågade även då efter mamma Petra (eller Pittra som han säger). Igår hade han tydligen varit ledsen i typ 20 minuter och sagt mamma (ingen specifik). Det känns så jobbigt när man vet att han är så och det är svårt att veta vad man ska göra och om det är något tillfälligt. Jag är lite rädd att det är för att jag är gravid och att han är orolig inför förändringen, kanske till och med orolig över att vi ska överge honom. Är det på grund av graviditeten så lär det ju inte bli bättre fören bebisen har kommit och Elliott inser att vi inte överger honom och han ser förändringen och ser att den kanske inte var så farlig.

En av pedagogerna på förskolan sa att barn under två kan vara väldigt känsliga när deras mamma är gravid och det kan ibland innebära väldiga problem om man har inskolning av det barnet just då. Ligger säkert något i det men vad kan jag göra åt det? Jag kan ju inte ha honom hemma för det. Dels tror jag inte att han skulle tycka det var så kul i längden och sen skulle jag nog faktiskt inte orka det då mina graviditeter har en tendens att vara ganska fysiskt jobbiga.

Det är svårt att veta när de är så små för även om Elliott är väldigt duktig på att prata så förstår de ju inte sånt och kan inte förklara hur/vad de känner. Jag hoppas bara att det inte är något annat. Det är mycket gnäll och trots du och då är det så svårt att veta om det även är något annat.

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

En liten lögnare

Vi har börjat märka mer och mer att Elliott helt medvetet ljuger för oss. Första gången var nog lite av ett test för att se hur vi skulle reagera eller om man kunde ljuga eller nåt sånt. Jag frågade honom om han hade ätit upp allt mat när han kom ut till mig i vardagsrummet, Petra hade suttit med honom när han åt, och då sa han ”Ja” och så frågade jag igen och fick samma svar. Jag var tvungen att fråga Petra om han verkligen hade ätit upp all mat och det hade han ju så klart inte gjort. Lite sådan lögner har det sedan varit men idag kom han med en lögn för att få sin vilja igenom, så alltså en väldigt genomtänkt sådan.

Jag låg i vår säng och vilade ryggen lite och Elliott lekte i sitt rum, som ligger vägg i vägg med vårat sovrum. Efter ett tag kommer han in och gnäller lite och klänger på mig och jag frågar: ”Ska vi gå till förskolan?”
Elliott: ”Nej”
Jag: ”Nähä, vad ska vi göra då, sova hela dagen?”
Elliott: ”Mmm” (Elliott vill aldrig sova om man frågar honom även om han är så trött så han har lagt sig på golvet och skulle kunna somna där).
Jag: ”Ska du sova här hos mamma?” (högst medveten om att det inte är det han är ute efter)
Elliott: ”Mmm”
Jag lyfter upp honom i sängen och lägger honom bredvid mig varpå det tar mindre än två sekunder innan han slingrar sig ur greppet och jag frågar: ”Skulle du inte sova?”
Elliott: ”Nej”
Han klättrar över mig in i sängen och börjar busa – för busa i vår stora säng är bland det bästa han vet…

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Vabbtider

Det var ett tag sedan jag skrev något, eller ens var inne på bloggen men jag kände ett slags behov av att läsa lite gamla inlägg. Jag läser inläggen som jag skrev för två år sedan och jag kan inte låta bli att gråta. När jag läser det så är det som att det är någon annan som har skrivit inläggen och jag kan förstå hur utomstående kunde säga att man var så stark. När jag läser inläggen så är det precis det jag också känner, vad stark den där människan måste vara som orkade ta sig igenom allt det där. Men jag vet ju hur icke stark jag kände mig då. När jag tänker på den extrema ångest som låg bakom de inläggen så är jag så glad att jag har en liten kille på snart 18 månader sovandes några rum bort, tänk att det lilla embryot/fostret jag läser om är han…

Folk säger att första året på förskolan är vabbår och än så länge har vi inte märkt så mycket av det när det gäller Elliott. Nu verkar han dock ha någon superförkylning eller förkylningar som löser av varandra utan något som helst uppehåll. Förra veckan vabbade Petra två dagar (ena dagen hade inte behövts men det är inte så lätt att veta dagen innan) och i morgon ska jag vabba då Elliott har varit hängig på förskolan idag och mest suttit i mitt knä hela kvällen. Det rinner ur näsan konstant och hans ögon är svullna och det ser ut som att han gråter för det rinner så ifrån dem.

Kan ju även meddela att Elliott går nu. Det tog sin lilla tid men när han väl tyckte han gick tillräckligt bra så började han att gå och nu går han hellre än han kryper så det känns skönt. Han brukar snurra och dansa och stampa, så underbart att se.