Tänk att jag har en liten enmånaders här

Idag är första dagen som jag och Elliott är hemma helt själva, Petra har börjat jobba. Det känns lite läskigt och konstigt, sist jag var ensam hemma så var jag just ensam med en liten bebis i magen som jag var sjukt orolig för. Nu har jag en liten bebis som ligger och sover i sin vagn som jag i och för sig fortfarande är sjukt orolig för men vilken förälder är inte orolig för sitt barn?

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt har en levande liten enmånaders bebis här, det är så extremt ofattbart. Lika ofattbart är det att han har en död storebror. Igår låg jag med Elliott i famnen och kunde inte sluta gråta för över hur anorlunda livet kunde ha varit, tänk om Noa också varit här. Jag förstår nu än mer vad mycket man gått miste om, varje dag känns det som att någonting nytt händer. Tittar på foton från BB och inser hur mycket han har växt bara sedan dess, det är lite läskigt.

Jag får också lite dåligt samvete när jag önskar att Noa vore här för vore han här så skulle förmodligen inte Elliott vara det. Men samtidigt så kan man ju inte tänka så, helst av allt så skulle jag ju självklart ha dem båda här och jag önskar ju aldrig bort Elliott bara för att jag saknar Noa och vill att han också skulle få vara här…

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???