Etikettarkiv: CTG

Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Första oros-besöket på obstretiska

Sitter på obstretiskamottagningen och väntar på att få träffa läkare. De har just tagit en lång CTG-kurva som såg bra ut. Tyvärr är vi långt ifrån de enda som är här idag och när vi var klara med CTGet så sa barnmorskan att vi skulle få vänta mellan en och två timmar på att få träffa läkare. Det brukar i och för sig ta tid när man är här men idag verkar det ta extra tid.

Jag var inte superorolig men jag hade börjat få lite ångest och tycker att den lilla hållt sig lite väl lugn där inne i magen så jag kände att jag inte kunde ignorera det. Minskade fosterrörelser ska man ju ta på allvar, jag om någon vet ju det. Jag kände mig på ett sätt löjlig men jag vet att jag måste ignorera det, barnet i magen måste gå före hur jag känner. Är jag orolig och känner att jag vill kolla upp hur bebisen där inne mår så måste jag gå på det hur löjlig jag än känner mig.

Besökt förlossningen och fått sjukintyg

I dag har vi då äntligen fått besöka förlossningen. Det var lite konstigt att gå där i korridorerna att se vart vi kom in och sen även få se ett av förlossningsrummen. Tyvärr fick vi inte se det rummet vi hade varit i men det var ju inte det som var det viktigaste, det viktigaste var ju att få ett lugnt intryck av förlossningen så ens sista minne där ifrån inte var kaoset som blev i och med Noas födsel.

På något sätt så kändes det som att allt gick i Slow motion när vi kom in till förlossningen, tiden gick inte långsammare men på något konstigt sätt så var det ändå som att den stod stilla. Det var väldigt mycket lättare att komma in dit än vad jag trodde att det skulle vara och det känns skönt att även få ha kollat ett CTG även där, både vår läkare och barnmoskan som satte CTG var jätte bra och berättade om ”allt”. Efter CTG fick vi kolla runt lite på förlossningen, bla se operationssalen där urakuta kejsarsnitt görs och ett litet rum där de ibland måste ta små nyfödda bebisar för att ge dem syrgas. Som det känns nu så känns det väldigt tryggt med en vaginalförlossning, får väl se hur det känns när det närmar sig. Det känns i alla fall som att jag (vi) är i trygga händer på Danderyd!

Jag fick även ett läkarintyg från och med den nionde så jag ”slipper” jobba, jag har varit lite orolig inför det då jag känner att jag inte orkar. Nu har jag dessutom fått massa sammandragningar så läkaren sjukskrev mig för det. Känns som att jag skulle kunna sova enda fram till förlossningen men tyvärr så ligger jag ju sjukt mycket efter med mitt examensarbete så jag måste ju tyvärr göra det klart…

Mini verkar må bra och det är väl i alla fall det som är det viktigaste just nu!

Ta tillvara på små ögonblick

Jag försöker att ta tillvara på små stunder, stunder när oron inte finns där och lyckan har lyckats tränga sig fram. Oron och ångesten har tagit över vardagen och därför känner jag ännu större behov av att faktiskt försöka ta tillvara på de små stunder som jag känner lycka och jag lyckas hålla borta oron.

På kvällen när jag har lagt mig så kommer Mini igång, ibland direkt och ibland precis när man ska somna (och då kan jag lova att man inte somnar, men vad gör det?!). Jag ser det lite som vår mysstund, jag försöker ta tillvara på de stunderna mer än vad jag gjorde med Noa för vem vet kanske är det de enda stunderna jag får med Mini. Eller egentligen så tog jag nog tillvara på många sådana stunder med Noa också men jag såg det inte på samma sätt. Då, med Noa, så var det så ”självklart” att det skulle komma ut en levande liten krabat. Rädslan fanns då också men den blir inte på samma sätt om man inte har förlorat ett barn, man kan inte förstå om man själv inte har varit med om det, allt blir så annorlunda.

I tisdags morse så fick jag ångest och panikångest som inte ville ge med sig, jag var så orolig och det spelade ingen roll att Mini rörde sig där inne i magen. Jag ringde till Petra som försökte få tag på vår läkare (hon har varit sjuk så vi visste inte om hon var tillbaka ännu) då hon inte fick något svar så tänkte vi åka in till MVC för att lyssna men både jag och Petra kände väl att det kanske inte räckte. Petra ringde till förlossningen (eller obstitikavdelningen som man hamnar på på dagtid) så vi åkte in dit istället, skönt att inte behöva åka till själva förlossningen. Väl där så fick vi börja med att kolla en CTG-kurva (heter det så?) vilket var sjukt läskigt innan hon satt den på magen. Det är ju bara en gång tidigare jag har haft en sån på min mage och det var ju när barnmorskan på förlossningen letade efter hjärtljud den där hämska dagen i mars förra året. Barnmorskan som skulle sätta det nu var jätte bra och försökte känna hur bebisen låg (vilket inte gick alls) och sen chansade hon och träffade rätt direkt vilket var enormt skönt då hjärtljud hördes direkt. Kurvan såg jätte bra ut och lilla Mini var precis som den borde vara, aktiv och pigg. Vi fick även göra ett ”enklare” ultaljud med en läkare och hon sa att även det såg bra ut så jag hoppas att det kan lugna mig ett tag i alla fall.

På fredag ska vi åter till Danderyd för att träffa vår läkare och få besöka förlossningen, det känns sjukt läskigt och behövligt så vi hoppas på att det går bra och att jag kan känna mig lite tryggare med att åka in dit om det behövs någon dag när jag är orolig. Förhoppningsvis så kan de kolla CTG även då och då gärna nere på själva förlossningen så jag kanske kan känna mig hyfsat trygg även i det.

Det är mycket spänningar och sånt i kroppen just nu och jag är trött både psykiskt och fysiskt, känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt… ”Bara” 9½ veckor kvar nu…