Tretton månader har passerat

Idag är det 13 månader sedan Noa föddes, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Jag kan i och för sig inte alltid fatta att jag faktiskt har en son, att han inte finns här men ändå är så närvarnade. Jag saknar honom så enormt mycket och den saknaden kommer nog aldrig att försvinna, frågan är om man vill att den saknaden ska försvinna, jag tror inte det. Den ändras ju, från att hela kroppen skrek efter en liten bebis till att man nu ser andra ettåringar och tänker att jag skulle också ha en ettåring.

När jag var gravid med Noa så såg man gravid överallt, så som man ofta gör när man är gravid (eller vill bli gravid). Det har inte alls varit så den här gången, jag ser inte gravida mer än någon annan, jag ser ettåringar, överallt kryllar det av ettåringar. Nu är inte jag jätte bra på att bedöma ålder på barn så det är nog många fler barn som får gå som ettåringar i min värld än vad det egentligen finns ettåringar. Jag ser även fortfarande nyfödda och kan känna mig bitter, framförallt om de har fler barn, det känns så orättvist. Jag hoppas att den bitterheten försvinner mer när lilla Mini kommer, mycket av bitterheten ligger nog i rädslan, den enorma rädsla för att råka ut för samma sak igen, att inte få en liten bebis med sig hem denna gången heller.

Jag och Petra var hos mina föräldrar i helgen och jag kan inte låta bli att bli irriterad. Mina föräldrar hade fått min julklapp från mormor (jag har inte träffat henne sedan i somras) och mamma tyckte att jag skulle ringa och tacka för den, jo jag kan tänkta själv. I alla fall så tyckte hon att jag skulle berätta att vi väntade barn då och när jag sa att det inte är så lätt så fick jag bara ett ”ähh” till svar. Vadå ähh, om jag tycker att det är jobbigt och inte vill göra det så svarar man väl för fan inte ähh. Bara för att hon inte förstår varför så betyder inte det att det inte finns en anledning. Det är väl bara att släppa det men jag blir bara så irriterad på sådana kommentarer, jag förstår att det inte går att förstå hur det är för oss men då borde man väl än mer ha förståelse för att vi vill ha det på ett visst sätt och sen acceptera det. Jag tror även att de tyckte det var överdrivet med ultraljud en gång varannan vecka men det sa de i alla fall inget om.

Vill inte vara så här…

Det är jobbigt just nu, väldigt jobbigt. Fick panikångest igår, igen, och jag vet faktiskt inte riktigt varför fast ändå så förstår jag vad det kan ha berott på. Har tyckt att magen har varit hård och att jag haft mycket sammandragningar. Sen igår kväll rann det helt enkelt över och Petra ringde till förlossningen för att höra om det var normalt så det kanske kunde lugna mig. Jag hade i tisdags varit på ”vårdcentralen” och lämnat en odling då jag trodde att jag kanske kunde ha urinvägsinfektion och stickan tydde på att det kunde vara så. Barnmorskan på förlossningen sa att hon skulle kolla med läkaren om hon kunde se något svar på själva odlingen och gissa vem det var som jobbade, vår underbara läkare. Vår läkare ringde upp och hon sa att jag inte hade urinvägsinfektion och att det inte var konstigt att ha lite mer sammandragningar nu eller att magen var hård så blev lite lugnare. Hon sa att vi fick komma in om vi ville och även om jag kände mig extremt löjlig så gjorde vi det och det lugnade mig ytterligare att se lilla Mini ligga där inne, hon kollade även tappen och den var stabil vilket också är skönt att höra. Jag tyckte att magen var lite halvhård när vi var där men enligt läkaren så var livmodern helt normal och inte hård så även det kändes skönt. Att Noa var beräknad igår, fast för ett år sedan, gjorde säkert sitt för oron också fast jag inte kopplade det direkt. Det är väldigt jobbigt just nu och jag hoppas att det blir lite bättre sen efter att ettårsdagen har passerat. Att det i media spys ut om Viktorias bebis gör väl inte direkt saken bättre men man får väl vara glad att det inte var på Noas årsdag deras dotter kom… Ja jag är lite bitter men det får man faktiskt vara ibland…

Ny vecka nya tag och mindre bitterhet…

Pratade precis med min mamma och det var ganska skönt, pratar ju som sagt inte så ofta med någon av mina föräldrar och det känns som att de inte bryr sig så mycket, senaste inlägget handlade ganska mycket om det. Det är ju så att jag vet att de bryr sig, det är jag nog ganska övertygad om, men man har av någon anledning så svårt att prata om sånt i min familj. Om känslor, det är som att det är tabu, det är väl min syster som jag känner att man kan prata om sånt med. För att vara helt ärlig så ar väl inte jag heller varit den bästa på att prata om sånt heller men det är ju den uppfostran jag har fått, när det här med Noa hände så hade jag inte längre något val, om jag ville överleva och kunna ta mig vidare så var det ju bara att prata. Min pappa hade cancer förut, en elakartad variant, det pratade vi inte heller om. Han sa att han hade det och att han skulle opereras vilket skedde och han är nu friskförklarad. Men när man tänker på det så här i efterhand så var det säkert inte lätt för verken honom eller mamma, själv förstod jag nog inte riktigt allvaret i det, trotts att jag har en morfar som dött i cancer. Tror att det berodde lite på att pappa är så duktig på att hålla fasaden uppe och när han är lugn så oroar man sig inte lika mycket själv. Som sagt jag tror verkligen att mina föräldrar bryr sig jag önskar bara att de var lite bättre på att prata om saker och att de kanske kunde ha funnits lite mer här för oss.
Jag försöker komma över min ”bitterhet” men det är inte alltid lätt, jag tror att man ibland behöver bli arg på någonting och då är det lätt att tänka på sånt som inte kanske har varit jätte bra. Men som sagt nu är en ny vecka och det är dags att ta nya tag, lägga bitterheten och ilskan på hyllan och koncentrera mig lite mer på det som är bra…