Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

App

Måste bara få göra lite ”reklam” för en app som min fru har gjort. Det är en väldigt simpel app men den är extremt praktisk. Den heter kostråd för gravida och innehåller kostråden som finns på livsmedelsverkets webbplats. Appen finns bara för Windows Phone 8, vilket förövrigt är ett underbart operativsystem. Till de andra opertivsystemen finns kanske någon liknande app men jag tror inte livsmedelsverket själva utvecklar appar. Frun har även gjort några andra praktiska appar till Windows Phone (bla en för när man vabar eftersom att försäkringskassa själva inte utvecklar appar för Windows Phone) men just den här med kostråden tycker jag är jättebra. Vet hur krångligt det har varit tidigare när jag varit gravid och man vill kolla upp något. Kan även tillägga att alla appar hon har gjort är gratis.

Ett litet klädesplagg

Den här fina lilla pyjamasen hittade jag på lindex och kunde inte motstå att köpa den. Någonting ska jag väl få köpa även till skrutten i magen. Vi har dessutom inga pyjamaser i storlek 50 så det kunde behövas. De Elliott hade var enorma på honom i början (var nog även lite stora i storleken).

Pyjamas
En liten pyjamas till den lilla i magen

Vi har pratat om att ta reda på könet på den lilla i magen och jag är lite sugen på det denna gång mest för att om det är en tjej så känns det befogat att köpa lite nya kläder. Vi har ju så mycket kläder annars men är det en tjej så vill man kanske ha någon klänning eller så också…

Denna gång känns inte könet viktigt alls. Inte för att det skulle ha spelat någon roll de tidigare gångerna heller men någonstans fanns en önskan om en pojke. Med Elliott var det extra mycket så. Nu har vi ju två pojkar så skulle ju vara kul med en tjej men samtidigt så skulle det vara precis lika kul med en pojke.

Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.

Bild på lillebror

Jag vill, som ni kanske har märkt, hålla mig ganska anonym på bloggen men jag antar att det är fler som är nyfikna på lilla Elliott och lägger därför upp en bild från när han bara är några dagar gammal. Han är idag lite större, har något mer hår och är väldigt mycket mindre gul.

Elliott fyra dagar
Elliott fyra dagar ”gammal”

Personligen så tycker jag att han är väldigt lik Noa och vissa dagar så vill jag även kalla honom det. Svårt att se på bilder kanske men är är i alla fall Noas minnessida för er som vill jämföra.

Nu tänker jag även bli lite typisk stolt förälder och skryta med att Elliott vänt sig från mage till rygg, inte bara en gång utan två. Först tänkte jag att det nog bara var lite ”tur” men när han även gjorde det nu så är det nog en hel del vilja bakom det också. Han gillar helt enkelt inte att ligga på mage och ”träna”…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

Ultraljud tio(?) avklarat

Då var ytterligare ett ultraljud avklarat, tror det är nummer tio i ordningen. Allt såg bra ut och Mini växer precis som den ska. Barnmorskan som gjorde ultraljudet var verkligen jätte bra, fick jag välja vem som skulle göra resterande ultraljud skulle jag utan tvekan välja henne. Hon berättade hur den låg och visade vart allt satt och berättade det hon såg. Det börjar bli trångt där inne nu, lilla mini låg dubbelvikt med rumpan nedåt och med ena handen bakom nacken. Det är helt otroligt vad mycket man ser med ultraljud, man ser verkligen att det är en liten bebis som ligger där inne. Hon kollade även flödet i navelsträngen och det såg bra ut så det kändes skönt. Mini verkar må bra och jag är så glad för det.

När vi kom in och jag visade magen så sa barnmorskan direkt att det var en typisk flickmage så vi får väl se om det stämmer, tydligen så hade jag en pojkmage sist (enligt bland andra Petras syster). Barnmorskan gav oss också en ultraljudsbild som hon ”råkade” skriva ut, det är helt sjukt vad Mini har växt på nio veckor.

Det blev inget besök på förlossningen idag då vår läkare fått influensan, kändes lite jobbigt i går när hon messade Petra men just nu känns det helt okej. Förhoppningsvis är hon frisk till nästa vecka så vi får göra besöket då istället och på ett sätt är väl det bättre, att inte göra både ultraljud och besöka förlossningen på en och samma dag.

Mini vecka 27+ 1
Mini vecka 27+ 0

Ett till ultraljud blev det…

I fredags, efter min panikångestattack, så fick vi komma in och träffa vår läkare (hon var som tur på väg in för ett eftermiddagspass på gynmottagningen på Danderyds sjukhus). Även om jag känner mig lite löjlig så tillåter jag mig själv att vara det och jag blev så mycket lugnare när jag såg lilla Mini där inne. Som jag trodde så låg Mini med ryggen utåt och även om den rörde sig som bara den när vi gjorde ultraljudet så var det mest små puffar som jag kände. Kändes så skönt att se att den rörde sig trotts att jag inte kände det så mycket, det kanske kan hålla mig lugn ett tag till. Jag hatar verkligen att jag är så här, jag vill inte vara ett nervvrak. Jag sa till vår läkare att jag känner mig lite löjlig men att det är så skönt att få komma in och titta när man får sån riktig panikångest och hon är så himla bra och förstående och poängterar verkligen att det absolut inte är några problem. Hon sa även att det är folk som är ”värre” (inte hennes ordaval och hon menade ju så klart inget illa med det) och på något sätt så lugnar det än lite, man vill ju inte bli ihågkommen som den där extremt hispiga personen, hehe… Fast samtidigt vem bryr sig, Noas lilla syskons välmående är ju det som är viktigast just nu och blir jag ihågkommer som den hispiga personen så får det väl vara så!

Den 29de är nästa ”stora” grej, då ska de kolla så blodkärlen i livmoderna har ”utvecklats” som de ska. Jag vet inte så mycket om det men om jag har förstått det hela rätt så ska de typ bli ”mjukare” och ”större” och om de inte har blivit det så är det en ökad risk för havandeskapsförgiftning. Är dock väldigt osäker på detta och jag antar att det även då kan vara en ökad risk för proppar och sånt eftersom att jag förmodligen får sluta med Trombyl om allt ser bra ut (Trombyl är ju blodförtunnade vilket ska minska risken för blodproppar). Jag tror att de även kommer att kolla tillväxten på Mini, det är i alla fall det som står i kallelsen (står inget om det andra så därför är jag lite osäker om det bara är någon standard grej de skriver). Jag känner mig inte jätte orolig inför det ultraljudet men det kommer väl det också, känns nog lite lättare nu när vi gjort ett extra ultraljud med läkaren där hon även sa lite saker som hon såg som såg bra ut. Hon sa även att den var så fin och söt, tycker det är lite roligt att hon säger att den är söt men på ett sätt så är den ju det även på ultraljudet… Efter ultraljudet den 29de så sak vi träffa vår läkare igen och lägga upp lite mer av en plan på hur resten av graviditeten ska ”se ut”. Redan förra gången så pratade vi lite om när man gör ultraljud och varför just då. Det ultraljud som vi ska göra nu är i vecka 25. Nästa ultraljud efter det, då vi bland annat får se flödet i navelsträngen, är först i vecka 32. Efter det sen så gör man ett tillväxtultraljud en gång varannan vecka (jag hoppas att de även kan kolla flödet nån mer gång). Fram till vecka 32 kommer vi nog kunna göra ett eller två ultraljud med våran läkare om vi vill, vilket vi vill, så jag kanske kan ”överleva” resterande tre och en halv månad av graviditeten. Jag har sagt till Mini att den får hålla oss vaken hela nätterna när den kommer ut som hämnd för alla ultraljud, får väl se om jag får äta upp mitt löfte sen… Men hellre en skrikande bebis än en död bebis! (nackdelen med om den skulle skrika är väl att den kanske har ont eller inte mår helt bra och det vill vi ju så klart inte)

Vid nästa läkarbesök tänkte jag även fråga lite mer frågor om förlossningen, kejsarsnitt och vaginal förlossning. Det känns som att jag vill veta en miljon saker men jag kommer inte på några frågor. Hela grejen runt födseln känns så läskigt och jag vill ju bara det bästa för mig och (framförallt) för Mini. Sitter just nu och googlar lite på risker med kejsarsnitt och hittar information som är motstridiga till det jag har hört och en vaginal förlossning kanske ändå är det bästa. Om jag får en bra plan för när en vaginal förlossning ska avbrytas för att gå över till ett kejsarsnitt så kanske jag kan känna mig säkrare i det hela. Jag har hört, från flera håll, att ett kejsarsnitt ska minska risken för bebisen men detta verkar vara på kort sikt (alltså endast i förlossningsskedet) på lång sikt så ökar snarare riskerna för komplikationer även för bebisen (trodde detta endast gällde för mamman).

Blev mycket medicinskt idag men det är så mycket tankar kring det nu och kommer väl även att vara det fram tills lilla Mini ligger frisk och levande i min famn!

Måste även säga att vi har köpt lite kläder till Mini, vi insåg ju att storlek 56 skulle vara lite stort och hittade ett jätte sött sätt på H&M som jag tillät Petra köpa efter att vi fått se Mini på ultraljudet. Jag tyckte den var så himla söt så jag ville inte riskera att den fanns kvar i maj (vilken den förmodligen inte gör). Känns ändå lite bra att ha köpt någonting som är specifikt till Mini.

Minis första kläder

Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!

Rutinultraljud – check

Igår var vi och gjorde rutinultraljudet och fick se den lille där inne och det var så skönt när det var över och det visade sig att allt såg bra ut. Hon som gjorde det skrämde oss några gånger eftersom att hon inte riktigt tänkte på att tystnad för en som har förlorat ett barn är =dålig nyhet. Hon var ju koncentrerad på sitt och det är ju klart att hon ska vara det men när hon kollat på hjärtat ett bra tag utan att säga någonting så blir man ju sjukt nervös. Hon kollade sedan moderkakan väldigt länge vilket gjorde, framförallt, Petra sjukt orolig (det var ju moderkakan som var ”problemet” sist). Anledningen att hon kollade den så länge visade sig sedan vara för att hon tyckte den satt långt ner så hon ville kolla så den inte satt för utgången vilket inte är så lätt att se med ett vanligt ultraljud så hon fick ta ”utgången” och kolla och då visade det sig att den satt bra så det var ju också en lättnad.
Vi fick se lilla mini dricka där inne, det var jätte häftigt, fostervatten är tydligen gott!

Mini vecka 18+0
Mini vecka 18+0

Jag har tidigare skrivit några inlägg om graviditeten som jag har haft privata (de ligger nu i kategorin under ”tidigare privata”). Det har varit väldigt svårt att prata om graviditeten och är det fortfarande. Att berätta för folk som man vet blir glada och förväntansfulla är jätte jobbigt och därför har jag valt att inte skriva något här publikt förens nu. Vi har berättat för närmsta familjen att vi väntar barn (kändes som att det inte fanns så mycket val då magen börjat synas). Nu när rutinultraljudet är gjort så kanske det blir lite lättare att även berätta för andra och det är ju inte längre en jätte hemlighet och då känns det okej att skiva något här.

Har förövrigt känt mini ganska länge nu, sedan typ vecka 12 i alla fall (är nu i vecka 19), nu känner jag den jätte tydligt till och från och det är ju åtminstone några rörelser varje dag som jag känner. Det är både på ont och gott att känna den lilla, jag blir lite lugnare just för att jag känner den men har jag inte känt den på ett tag så är det ju lättare att nojjaur och bli orolig och den är nog än lite lite för att puffa igång. Eftersom att den fortfarande har ganska gott om plats där inne så kan den ju vända sig inåt och då känner man ju inget…

Vi fick beräknaddag framflyttad något (två dagar enligt sista mensen och en dag enligt ägglossning) så nu är den beräknad den 18 juni, inte för att vi kommer att gå så länge men ändå.