Etikettarkiv: begravning

Sjuk och fått ”blodspengar”…

I tisdags så kände jag mig ganska hängig och illamående, gör det vissa dagar, och när Petra kom hem så spydde jag som en gris. Fick en fruktansvärd huvudvärk direkt efter det och blev allmänt borta så Petra blev orolig och tyckte vi skulle åka in, jag mådde skit och ville bara ligga kvar så hon ringde till vårdguiden istället och fick där rådet att åka in till gynakuten. Sagt och gjort. Efter lite turer och diverse undersökningar så åkte vi hem efter ungefär fem timmar med order om att komma tillbaka om jag blev sämre. Åkte hem och sov nån timme eller två och jag vaknade med en jätte ond ryggsmärta, försökte hålla mig kvar i sängen tills klockan 06 (då de ville ha ett urinprov där urinet legat i minst fyra timmar) vid halv sex gick jag upp och vi åkte in till gynakuten igen. De tog lite nya prover och hade tanke på att lägga in mig men vi bestämde oss för att se om proverna var bättre eller sämre. Proverna visade att jag var på bättringsvägen så jag fick lite dropp då jag inte fått behålla mycket mer än ett halvt glas vatten det senaste dygnet. Vår läkare (som vi går hos via specialistmödravården) kom förbi och hon trodde det var maginfluensa och att jag förmodligen skulle bli bättre då de oftast inte håller i sig i mer än 24 timmar. Spydde dock igen i går kväll men känner mig återigen bättre och hoppas att jag får behålla det jag har ätit idag… Jag fattar inte hur jag lyckas bli sjuk hela tiden, är de få människor som jag träffar alla sjuka eller vad är det frågan om? Jag hoppas att det var vanlig magsjuka för man blir ju så orolig för den lille där inne. Det ska ju väldigt mycket till om den lille i magen ska bli smittad men när det gäller just maggrejer så blir man ju lite extra orolig. Mini verkar dock ha varit pigg under hela den här magsjukan (eller vad det nu var) så jag känner mig ganska lugn. Dock typiskt att man ska bli magsjuk när jag kämpar så hårt med att få i mig mat som det är. Jag väger fortfarande mindre nu än vad jag gjorde vid inskrivning på MVC trotts att jag bara gått ner två till tre kilo denna gång. Jag vet ju att fostret tar det den behöver men jag behöver ju också mat och jag kan inte låta bli att bli orolig när jag inte kan äta ordentligt. Är rädd för att mini ändå inte ska få i sig allt de den behöver för om jag saknar nån viktig mineral eller vitamin så kan ju inte mini heller få det…

Jag vet inte om jag skrev om att jag via jobbet hade en gravidförsäkring som jag av en ren slump fick reda på. Fick i alla fall en ganska ”saftig” utbetalning i förrgår från den försäkringen, har dock extremt svårt att på något sätt glädja mig över de pengarna, det känns lite som blodspengar. De pengarna vi fick från vårt privata försäkringsbolag ska vi köpa lite saker till Noas minneslund men det var en större summa vi fick nu och om vi skulle använda även de pengarna till det så skulle Noas minneslund kanske bli lite överdriven. Det står i försäkringsutbetalningen att pengarna ska gå till begravningen och jag undrar hur fan jävla mycket lägger folk på begravning, är inte det mesta gratis (eller ja betalt via skatten). Nu fick vi i och för sig kistan av Danderyds kvinnoklinik och vi fikade hemma men vi kollade på lokal och det skulle kosta 2000 kronor plus fika eller mat men det blir ju inga jätte summor ändå. Vill man ha begravning i kyrkan så är man väl förmodligen med i kyrkan och då ingår det väl i den medlemsavgiften?! Jag känner mig nästan lite snål när vi inte direkt kostade på något på Noas begravning, men vi gjorde ju det vi kände var rätt. Jag skulle vilja ha precis likadant den dagen jag dör, det var så lagom och avslappnat trots det jobbiga som hade hänt och vi gjorde ju det precis som vi ville ha det. Vi har i alla fall bestämt att vi ska skänka lite av pengarna till Spädbarnsfonden på Noas födelsedag och sen ska vi lägga det mesta av de andra pengarna på våra kommande barn och då känns det på något sätt inte lika ”girigt” längre. Det känns ju även skönt att inte känna att man behöver snåla på Noas hörna för att man har ont om pengar så jag försöker se det positiva i pengarna.

Spridit askan efter Noa

Idag spred vi då askan efter Noa, i början av veckan så såg det inte ut som att vädret skulle tillåta oss att göra det men som tur var så blev det ännu en underbar dag. Vi åkte ut redan straxt efter tio i morse och eftersom att det är fredag så var det inte mycket båtar ute så vi fick vara i lugn och ro. När vi kom ut till dit där vi tänkt att sprida askan så blev blev det nästintill vindstilla, det var ett sånt lugn, nästan som att naturen visste vad vi var där för att göra och hjälpte oss genom att vara så lugn som möjligt. När vi hade hällt ut askan så lag vi även i hjärtat som tidigare hade legat i kistan samt att vi, jag och Petra, la ut varsin vit ros. Noas ena mormor (Petras mamma) hade skickat med ett litet rött hjärta som vi la ut tillsammans med rosorna. Det var väldigt vackert men självklart också sorgligt. Det kändes bra att få ta det här ”sista farvälet” men jag är ändå glad att vi väntade så pass länge som vi ändå gjorde för det gick ändå att njuta lite av ögonblicket vi var där ute och det hade vi nog inte kunnat gjort på samma sätt om vi gjort detta tidigare. Jag skulle dock inte velat vänta längre än vad vi gjorde för det var dags att göra det här nu. Det blev inte alls lika tungt och jobbigt som jag hade trott och även idag så kändes det lite som att Noa var med oss. Jag saknar honom så mycket…

Två vita rosor

När rosorna sedan drev iväg så låg de ihop hela tiden, det var så fint.
Tänk att det enda som vart kvar av hans skal nu är aska, han kommer dock alltid att finnas i mitt hjärta och han kommer alltid att vara älskad och saknad.

 

Kremering

Va hos kuratorn i dag, ensam för fösta gången, som vanligt så pratade vi lite om hur veckan har varit och hur jag/vi mår. Det går ju faktiskt framåt och även om jag självklart fortfarande är väldigt ledsen så känns det till stor del mycket bättre. Petra sa nu på kvällen att hon tyckte det var skönt att se mig skratta mer igen och det är väl också ett täcken på att jag börjar må lite bättre. Världen är inte längre genom svart, den har nyanser av grått och även av solsken.

Vi har bestämt att Noa ska kremeras, det hade vi nog bestämt redan från början, och idag så tog kuratorn upp det då det i början på varje månad går en transport till silverdal (krematoriet). Förra gången hon tog upp det mådde jag jätte dåligt, hade inte riktigt tänkt på det så, även om jag visste att det var något vi var tvungna att göra eller ta ställning till. Det känns fotfarande sjukt jobbigt men det känns också som ett viktigt steg att ta, vi behöver få avsluta den delen nu för att kunna gå framåt. Det känns fruktansvärt att vår lilla pojke ska bli aska och spridas med vinden, men samtidigt så tycker jag att alternativen känns mer horribla på något sätt.

Det känns mer och mer som att man börjar acceptera det som har hänt, den här veckan känns det lite som att pusselbitarna börjar falla på plats eller vad man ska säga. Det är ett annat pussel än vad vi hade tänkt men fortfarande ett pussel. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, på gott och ont, och man måste anpassa sig efter det livet gör med en och ibland är det fruktansvärt jobbigt och ibland är det underbart lätt.
Jag önskar dock aldrig att någon någonsin ska behöva vara med om det som vi har varit med om men tyvärr så kommer det att hända andra. Jag hoppas dock att det händer färre och att vi nästa gång får ett levande och friskt barn som växer och blir vuxen och får egna barn. Är det så mycket begärt?!

En månad

Idag skulle lillplutten ha blivit en månad, även om dagarna blir ljusare så är inte längtan och saknaden mindre.
Lilla Noa skulle ju vara här, med oss, idag nu, för alltid…

Hade en liten ceremoni för plutten igår, det blev ganska bra och det var trevligt att träffa alla. Hade ju varit trevligare om vi träffat honom för att fira att han fötts än för att sörja att han dött…

Älskar dig Noa, nu och för alltid!

En månad

En månad har idag gått sedan vi fick det värsta beskedet en förälder kan få, beskedet att ens barn har dött.
Vår lilla bebis dog innan vi fick träffa honom, innan vi fick höra hans skrik, innan vi fick hålla honom i vår famn.
Vår älskade lilla bebis är någon annan stans, i en annan värld…
Jag saknar honom fortfarande och det finns ingenting som någonsin kommer att ta bort denna saknad, eller läka dessa sår.

I morgon ska vi ha en liten ceremoni för vår lilla Noa, vi ska hedra honom, vår son som ingen annan än jag kände. Vår älskade lilla son som var så önskad och efterlängtad av så många ska få en liten hedersceremoni i morgon…

Vår älskade Noa, vi saknar dig så!

Så stilla, så stilla han ligger där, ingen gråt, inget skrik, inte ett andetag bara så stilla