Etikettarkiv: årsdag

De jobbiga dagarna

Tre år. I morgon är det tre år sedan vi fick det fruktansvärda beskedet att vår lilla bebis som vi väntade på hade dött där inne i magen. På måndag är det tre år sedan han föddes. En tillsynes perfekt bebis. En bebis som förmodligen hade fått fira sin treåsdag nu om jag då vetat vad jag idag vet. Jag har slutat tänka på ”tänk om” för det kommer aldrig att förändra någonting. För det mesta tycker jag inte att jag bär skulden för det som hänt. Det betyder inte att jag inte önskar att jag åkt in när fosterrörelserna minskade. Jag litade blint på vården. Förmodligen hade man då sett att det var lite fostervatten och därför satt igång mig. Det är en indikation på att moderkakan inte jobbar som den borde och det var ju väldigt lite fostervatten när Noa föddes. När de skulle ta fostervattensprovet (som de tar när en bebis har dött i magen) så fanns det nästan ingenting kvar. Läkaren fick leta och det var precis att han fick ut den mängd som de behövde och det krävdes muskelstyrka.

När de nya rutinerna införs (ultraljud vid 41+0) så är det bland annat fostervattensmängden de kollar på. Ser inte allt bra ut så blir man igångsatt. Jag tycker det är jätteskönt att de börjar med dessa rutiner och hoppas resten av landet tar efter för det räddar bevisligen liv och jag tror att vi idag hade haft en liten treåring här hos oss om dessa rutiner fanns då, i februari för tre år sedan.

Att får ännu mer bekräftat att Noa förmodligen hade levt om jag(vi) åkt in när jag märkte att fosterrörelserna gick ner känns självklart väldigt jobbigt. Att få höra av en läkare att de hade satt igång mig om de sett att fostervattennivån var låg känns jobbigt. Men jag vill veta.  Att jag inte har tänkt på det där med fostervattnet fören nu känns lite underligt men kanske var jag inte redo att tänka på det fören nu. Vår läkare från tidigare sa inte så mycket om fostervattnet och kanske för att hon inte tyckte det var viktigt. Viket det inte var för det fanns ju inget som kunde göras och hon visste ju att vid kommande graviditeter så har man en annan koll. Hon hade förmodligen svarat ärligt om vi frågat rakt ut och det är det viktigaste.

När vi var sist hos specialistmödravården så berättade vi för läkaren vad vår första barnmorska sagt och man såg verkligen på läkaren att hon tyckte det var helt otroligt. Den barnmorskan frågade rakt ut (vid flera tillfällen) om jag märkt av minskade fosterrörelser och hon sa flera gånger att det ska minska på slutet. Jag har inget ont om henne för det var ju så de lärt sig och det var ju den informationen som fanns överallt då. Skulle jag höra samma sak nu så skulle jag däremot reagera ordentligt för man borde som barnmorska vid det här laget veta så mycket bättre. Men det finns väl de som är envisa och tycker att de har ”bevis” för att det är så och därför fortfarande sprider falsk information. Det är säkerligen fortfarande bebisar som dör i magen på grund av den felaktiga information och det gör mig så förbannad. Är ett liv i magen, ett liv som med största sannolikhet skulle klara sig utanför magen, mindre värt än något annat liv? Ibland verkar det som att folk tycker det och det är för mig helt obegripligt. Tolka inte detta som att jag är abortmotståndare för det är två helt olika saker och inget som ska blandas ihop (vilket det ofta görs av just abortmotståndare).

Känns som att detta inlägg blev något annat än vad som var meningen men det är så mycket tankar runt den här tiden. Det börjar på ett sätt redan i februari, hade Noa kommit på tid så hade han ju varit ett februaribarn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra på Noas födelsedag, jag vill göra något för att hedra honom men jag vet inte vad. I år verkar det blir så varmt som det var när Noa föddes så kanske jag kan göra något litet blomsterarrangemang och ställa ut. Ta fram lite lyktor och tända. Jag skriver jag för Petra jobbar och jag känner att jag vill göra något litet extra den dagen. Vi har ju ingen grav men en liten hörna som är meningen att det ska vara för honom. Den hörnan är väl inte vad jag hade tänkt och det kanske börjar bli dags att göra en ansträngning för att få den till någonting som jag/vi vill ha. Men ingen av oss är några trädgårdsmästare direkt så det är svåt

Nu måste jag sluta för jag har Noas underbara lillebror här hemma och han tycker jag är tråkig nu…

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

3-årsdagen närmar sig

Det börjar närma sig Noas treårsdag och det känns. När jag ser andra fira sina små treåringar så gör det så ont. Jag tänker att tänk om han hade kommit ut bara lite tidigare, om han hade kommit ut två veckor tidigt istället för två veckor sent så skulle han nog vara här med oss. Jag trodde inte det skulle börja så tidigt i år, jag trodde jag kunde stå emot smärtan i några veckor till. Men tydligen inte. Det bara kom över mig nu när jag såg en facebookvän skriva att deras dotter fyller tre år. Det är så fruktansvärt orättvist. Det är orättvist att barn ska behöva dö att föräldrar ska behöva känna den enorma smärtan efter att ha förlorat ett barn. På ett sätt är det skönt att sorgen kommer för det är så lätt att tänka på Noa som i ett annat liv men samtidigt så gör det ju så ont. Det är över en månad kvar till Noas treårsdag men han var ju beräknad i februari och det var flera, dels ur föräldragruppen men också bekanta som hade barn som var beräknad samma dag eller precis innan Noa var beräknad. Alla fick de friska levande barn och innan eller väldigt nära efter beräknad födsel. Det enda som är bra är väl att ingen av dessa personer umgås vi med men det känns ändå jobbigt. Jag kommer ihåg för tre år sedan hur jag trodde att bebisen i magen var på väg ut och jag var ganska övertygad om att den skulle födas innan beräknatdagen. Kanske hade han också gjort det om jag fött barn tidigare, min kropp fattade nog bara inte vad den skulle göra. Eller jag vet inte riktigt. Man kan ju spekulera i evighet utan att komma fram till någonting för vi kommer ju aldrig att få veta mer än vi vet idag.

Två år – Noas dag

Idag borde vi fått fira en tvåårig liten kille men istället får vi fira en ängel. Förra året, inför Noas ettårsdag, så pysslade jag lite. Jag gjorde klart minnesboken som vi börjat skapa redan några veckor efter att Noa hade fötts. I år ska jag också pyssla lite, har köpt lite vårblommor (som dessvärre måste stå i förrådet för det är för kallt ute) som jag tänk sätta i en kruka (om jag hittar någon den jag tänkt ha har frusit fast på altanen) och sen har jag börjat på en tavla som aldrig blev klar. Tycker det kan vara en fin tradition att pyssla lite på (inför) Noas födelsedag, en tradition som jag hoppas lilla Elliott också kan uppskatta i framtiden. Idag är Noas dag.

Jag har även startat en insamling till minne av Noa, hoppas den får lite mer bidrag än vad som finns nu. Det är via Solvända som insamlingen sker. Vi satte även in ett bidrag direkt till Spädbarnsfonden nu i samband med Noas tvåårsdag. Vi har råd att vara lite givmilda och då tycker jag även att vi kan vara det, jag tycker inte att man ska känna sig tvingad att skänka pengar om man inte har råd.

Det är väldig skillnad på årstiden nu och för två år sedan. När Noa föddes så kom våren men nu är det fortfarande vinter och flera minusgrader, det känns konstigt och nästan lite fel. Jag hoppas det fina vädret håller i sig och att det förblir vindstilla så vi kan släppa iväg lite lyktor.

Nu hinner jag inte skriva så mycket mer, snart är det bebissim…

Älskade Noa saknaden efter dig är enorm!

Snart två år och det gör så ont

Snart borde Noa ha fått bli två år och livet är så tungt just nu, jag saknar honom så enormt mycket och jag tycker det är så orättvist att han inte fick stanna här med oss. Jag har varit så trött de senaste dagarna, mer trött än jag varit tidigare (för självklart blir man trött av att ha ett spädbarn). Jag har inte riktigt insett varför men igår så gjorde jag det, det var en artikel i Vi föräldrar om en familj som fått ett antal missfall, ett dödfött barn och gjort en sen abort och jag klarade inte av att läsa klart artikeln. Sådana artiklar är alltid jobbiga men igår gick det bara inte. På kvällen var det en reklam för hjärtfonen (eller vad de heter) där en bebis opererades och jag har sett reklamen förut utan några större problem men igår vill jag bara gå och lägga mig och storgråta. Så jag insåg att det måste vara lite extra känsligt nu för att det är så nära Noas tvåårsdag. Jag känner verkligen den där känslan komma tillbaka, den som jag inte känns så mycket efter att Elliott föddes, den är svår att förklara. Kanske andra vet som fått syskon efter att de fött ett dött barn. Saknaden efter Noa har ju aldrig försvunnit och sorgen finns ju också där men kanske man kan säga att den blivit mer intensiv igen, jag vet inte vad det är riktigt.

Jag hoppas att det blir som förra året, då var det ju sjukt jobbigt hela början av förra året fram tills Noas födelsedag och sen släppte det så väldigt mycket efter det, det var som att jag tog ett stort steg framåt i sorgen och även i graviditeten.

Oron över att någon ska hända med Elliott kommer och går, jag är väl för det mesta orolig som de flesta föräldrar är men ibland så kommer den där extrema oron över mig. Som att det här inte är på riktigt, som att Elliott inte är våran. Många tankar som är svåra att sätta ord på. Den enorma oron har kommit mer nu och jag tror att den kommer mer när Noa är mer ”närvarande”, när jag tänker på honom mer och undrar hur det skulle vara att ha två små söner här. Nu när man börjat känna Elliott mer så undrar jag även mer över hur Noa hade varit, inte bara på hur det skulle vara att ha en tvååring här utan verkligen hur han skulle ha varit (jag har så klart tänkt på det också men innan har jag inte vetat hur det är att faktiskt ha ett levande barn, hur det är att se dem utvecklas). När de börjar närma sig två så kan de ju även så mycket mer, förstår så mycket mer och det gör väl även att man undrar hur han skulle ha varit nu.

Elliott har börjat sova på mage och det är lite jobbigt, har börjat acceptera det nu, han är ju ändå drygt åtta månader, men jag tycker ändå det är jobbigt. Vi använder fortfarande andningslarm, ett sånt man sätter i blöjan, och det känns ju kanske inte jätte bra att han då lägger sig på larmet. Är vi inte är i samma rum (vilket vi inte är när han somnat på kvällen) är jag tveksam till om vi skulle höra det. Elliott sover ju dessutom i vår säng så att skaffa något annat larm är uteslutet sen kanske det även kan kännas lite överdrivet när han är så gammal som han är. Egentligen tror jag att vi borde sluta med larmet helt men det är svårt, av någon anledning är jag mer orolig på natten än på dagen och därför så har vi det kvar fortfarande. Jag vet inte heller hur villig Petra skulle vara till att vi slutar med det, hon har inte sagt något om det. Jag tror vi kör på larmet ett tag till, han verkar ju inte ”lida” av att ha det på magen då borde han ju inte lägga sig på den och för oss lindrar det väl oron lite på nätterna och det är väl bra?!

Elliott har för övrigt lärt sig att sätta sig upp vilket är jätte kul, det är dock jobbigt när man ska försöka få honom att sova och han inte riktigt ”vill” för då sätter han sig bara upp.