Ångest, nervös ont i magen och kan inte tänka

I morgon är det dags för rutinultraljudet och jag får jobbigt att andas bara av att tänka på det. Det finns ju egentligen ingen anledning att tro att det inte skulle se bra ut, vi har ju trotts allt gjort fyra, jag vet många, ultraljud hittills och det man har kunnat sett verkar se bra ut. Senaste ultraljudet gjordes för två och en halv vecka sedan och då såg man hjärtklaffen magsäcken och båda hjärnhalvorna men det är ju ingen garanti för att allt som ska finnas finns och att det som finns är som det ska. På ett sätt vill jag inte göra det men samtidigt så vill jag ju veta att mini mår bra där inne, att den lever är jag ganska säker på då jag kände den senast för nån timme sedan men oron är ju i alla fall så enormt stor. Jag hoppas att allt ser bra ut och att ultraljuden efter detta inte blir lika jobbiga…

Ångest…

Har börjat få ångest, ganska ordenltig sådan. Men var hos kuratorn igår och pratade om det, känns skönt att prata med någon annan än Petra, även om det känns skönt att prata med henne också. Man får infalsvinklar som man inte har haft tidigare. Insåg även att det ibland inte är så enkelt som man tror att det är. I grund och botten så beror nog ångesten delvis på att jag inte vet vad som händer efter döden, detta kanske låter konstigt, inte det att jag inte vet vad som händer döden men att ångesten delvis skulle bero på det. Men jag har ju trotts allt förlorat min son och alla föräldrar vill väl sina barn väl, att inte ha någon tro eller ”vetskap” av vad som händer efter döden påverkar så klart ens tankar. Hade inte ens slagit mig att det kunde vara en del av probelmet. Petra och jag pratade lite grann om vad som kanske kan hända efter döden, vi blev nog inte så mycket klokare av det men jag tror ändå att det var bra. Vi har väl snarare ett gemensamt hopp att lilla Noa är någon annanstans, någonstans bra, än att vi kanske rent ut tror det.
Skönt att ha en smart kurator som kan hjälpa en att komma fram till vad problemet, i alla fall delvis, bottnar i.
Vi pratade även om att vi inte orkar tänka på Noa hela tiden utan försöker sysellsätta oss med annat för att orka, vilket man kan få lite dåligt samvete av, kuratorn säger dock att det inte är konstigt, att det kanske snarare är bra. Man orkar ju faktiskt inte bära på en konstant sorg, så är det, vi måste ju göra någonting för att orka leva vidare. Att alltid tänka på Noa kommer ju inte att fungera i längden…
Petra ska börja jobba på torsdag, vilket känns lite jobbigt, hon behöver nog dock det och hon ser fram emot det. Vi har dock gjort en halvt ”krisplan” så vi vet vad vi ska göra för att underlätta dagen, framförallt för mig men även för Petra. Jag har tänkt att kolla på Buffy och vampyrerna för att ha någonting att göra hela dagen och sen ska vi höras via telefon några gånger för att kolla hur båda mår.
Läkaren vi träffar ibland hade ett förslag med ett sms system och att 1 eller 2 betydde kris och 10 betydde ”topp” var det 1 eller 2 så skulle Petra sätta sig i en taxi hem, detta slopade vi då det i alla fall skulle ta minst en halvtimme för Petra att komma hem och det känns som att då är väl förhoppningsvis krisen över, vi ska då istället ha telefonkontakt och hoppas att det räcker…