Etikettarkiv: ångest

En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

Återbesök på neo

Idag hade vi återbesök på neonatalen på Danderyds sjukhus och alla prover som tagits på Elliott var negativa.

I förra inlägget så skrev jag inte så mycket om vad exakt som hände men i och med Elliotts andningsuppehåll så gjorde de en hel del rutin undersökningar och en av dem var ultraljud på hjärnan. Detta ultraljud visade att hålrummen i hjärnan var något stora och i början så kunde de inte säga ett skit vad det det betydde. De kunde inte säga om det är helt normalt (vilket det faktiskt ändå kan vara även om det inte är normalt…) eller om han skulle dö till följd av det så ni kanske förstår att det blev väldigt jobbigt just då. Jag hade precis lyckats ”släppa” det jobbiga i vad graviditeten innebar och så kom det där.

Jag fick tre panikångestanfall på kvällen och personalen på avdelningen insåg ganska snabbt att det var ohållbart att vi inte hade ett rum på avdelningen (jag och Petra låg fortfarande på BB-avdelningen då det inte fanns några lediga familjerum på neo). Det här var dessutom andra natten han låg på neo och både jag och Petra hade suttit hos Elliott hela natten innan så sömn var en riktig bristvara. När vi fick familjerummet så kändes det bättre även om Elliott fortfarande låg kvar i akutrummet med övervakning så var vi i alla fall i samma korridor och vi lyckades båda sova några timmar (de flaskmatade Elliott av min utpumpade mjölk en gång på natten också).

Dagen efter så fick Elliott sola då han låg precis på gränsen till för högt bilirubinvärde (när de senare under dagen tog ett nytt billi-prov så låg han över gränsen). Under dagen fick vi träffa andra läkare och de hade även då pratat med Astird Lindgrens ”huvudsjukhus” (den del vi låg på tillhör även Astrid Lingrens barnsjukhus). Vi fick lite mer klarhet i allt men de kunde ändå inte säga att det var ofarligt men de sa i stort sätt att han i alla fall inte kommer att dö eftersom att han ändå mådde ganska bra (bortsett från tröttheten som förmodligen kom från gulsoten). Vi blev då lite lugnare även om det självklart fortfarande var skit jobbigt, vi vet ju att man faktiskt kan förlora ett barn och hur fruktansvärt hemskt det är. Elliott fick sola i 14 timmar och efter solningen så märkte man på honom att han började bli piggare. Som en följd i ”utredeningen” av vad som var fel på Elliott så skulle de göra en MR (magnetröntgen) vilket vi hoppades på att få göra innan den veckan var slut, hade vi otur så kunde vi fått vänta till veckan där på. Eftersom att vi inte fick så mycket mer att gå på mer än att Elliott verkade må bra och bettedde sig som en helt normal bebis så kändes det jobbigt att bara vänta på att få göra MR, på torsdgen (nationladagen) fick vi dels veta att Elliott skulle få göra MR dagen där på och att han var så pass bra att han kunde flytta in till vårat rum (med övervak).

Även om man självklart ville få MR:en gjord så var det också jätte jobbigt att vänta på att få göra den och sen vänta på svaret för tänk om den visade något jätte fel. Svaret dröjde, vilket var ett gått tecken för då var det inget jätte allvarligt (jätte akut). Läkarna ringde och såg till så vi ändå fick ett ordentligt svar och svaret blev väl typ att hålrummen var lite stora men de ansåg inte att det var något jätte alarmerande och tyckte väl att det ändå var normalt. Vi var kvar under helgen och på måndagen så kollade experter på Astrid Lindgrens barnsjukhus på det och de tyckte att det kunde vara ett tecken på infektion.

Ett LP (lumbalpunktion, prov på ryggvätskan) skulle göras. Det var på det provet som de upptäckte att Elliott hade någon slags virusinfektion och i förebyggande syfte satt de in medicin mot herpesvirus då det är jätte farligt för nyfödda barn (tom dödligt). De kunde dock se att viruset var på väg tillbaka så de var väl egentligen inte jätte oroliga men just herpes är så väldigt farligt för bebisar så de vill helt enkelt inte ta några risker. När de satt in medicinen så sa de att om odlingen som skulle göras för att se om det var herpes var negativ så skulle vi få gå hem så länge Elliott fortsatte må så bra som han verkade må. Provsvaren kom på onsdagen och var negativa dock så tyckte de på Astrid Lindgrens inte att det var ”tillfrölitligt” så ett nytt LP skulle göras och en ny odling. Man såg att virusinfektionen fortfarande fanns kvar även om det verkade som att det var än mindre än tidigare vilket gjorde att de fortsatte med mdicineringen.

Vi fick nu börja gå hem mellan medicineringen vilket bara passade en gång per dygn och det på eftermiddagen, det var extremt skönt att få lämna sjukhuset och få komma hem efter drygt två veckor på sjukhuset. Jag tror även att Elliott märkte att vi tyckte det var skönt att få komma hem (eller bort för honom) för han blev lugnare och på sjukhuset märkte man att även han hade börjat tappa tålamodet på allt pillande.

Samanlagt gjordes tre LP men det sista behövde vi inte vänta på odlingen för då de som analyserar provet sa att om två odlingar visar negativt så är det negativt. Så precis tre veckor efter att vi åkt in (dagen innan igångsättning) så var vi äntligen hemma.

Nu kanske detta inlägg är väldigt rörigt men jag har en bebis här hemma som tar min tid och jag har skrivit inlägget under olika tillfällen…

Idag har det hunnit bli fredag och vi har träffat vår BVC-sköterska för fösta gången. Elliott verkar må som vilken bebis som helst, vilket även BVC-sköterskan kommenterade så just nu försöker vi bara att njuta av att äntligen få vara föräldrar till ett levande barn…

Oron har totalt tagit över…

Jag lever i en bubbla där oron nästintill är konstant, det är så nära nu men ändå känns det så långt bort. Vi var hos vår läkare igår (tog/gjorde(?) en CTG-kurva först) och vi har nu bestämt att Mini ska ut ännu tidigare än vad vi tidigare har bestämt, om vi vill redan vid 37 fullgångna vilket är på tisdag. På ett sätt vill jag ha Mini här nu, jag känner den och vet ju att den lever nu. Samtidigt så är det ju bättre att vänta så länge som jag orkar och klarar av, risken att bebisen hamnar på Neonatalen är ju betydligt mindre ju närmre 39 fullgångna veckor man hamnar (så länge tänker jag dock inte gå). Någon gång innan nästa helg blir det med största sannolikhet igångsättning, vilket innebär att om drygt en vecka så har jag förhoppningsvis mitt första levande barn i min famn och Noa får bli storebror för första gången.

Även Petra börjar bli mer orolig nu, det märks på henne och hon har även sagt det. Hon är orolig för att den ska trassla in sig i navelsträngen och det är förmodligen för att det är en mer greppbar fara. Vår läkare kollade fostervattennivån efter CTGet och då visade hon också lite vart navelstärngen låg och inte låg så Petra fick se att den inte hade trasslat in sig och att den låg framför bebisen där det är som mest plats.

Bebisen har förövrigt lagt sig längre ner nu vilket dels är bra inför igångsättningen men det innebär också att det inte är speciellt troligt att den kommer att försöka vända sig, vilket känns skönt.

Jag har nu en vecka där jag måste försöka fylla dagarna för att inte tänka allt för mycket på förlossningen och allt annat som har med bebisen och graviditeten att göra. Börjar jag tänka för mycket så kommer ångesten och paniken och jag orkar inte det. Det har faktiskt varit lite mindre superoro sedan läkarbesöket i går och jag hoppas att jag kanske kan hålla mig lite lugnare… I måndags var jag orolig för att bebisen rörde sig så mycket (den höll på i säkert en timme och buffade och knuffade), snacka om att man i bland letar efter saker att vara orolig för… Tror läkaren tyckte jag var lite rolig när jag sa det men hon är samtidigt sjukt förstående för vår oro och det är så otroligt skönt. Jag önskar att alla som varit med om det vi har kunde få ett sånt bra stöd från sin läkare som vi har fått, bara att ha ”sin egen” läkare är underbart skönt och det blir en trygghet (om läkaren är någon man känner att man kan lite på det vill säga)…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

MVC-besök

I eftermiddag ska vi till MVC och lyssna på lilla Mini (och ta HB och sånt vanligt ”skit”), det var drygt fyra veckor sedan vi var där sist. Vi har annars sagt att vi ska åka dit varannan vecka och ha ultraljud varannan men då jag fick min panikångesträdsla dagen innan förra MVC-besöket så ställde jag in det. Petra var ”imponerad” igår för att jag har stått ut i nästan två veckor utan att behövt åka in för att lyssna eller titta på Mini, själv är jag inte så imponerad med tanke på att jag vet hur mycket jag stundvis har kämpat för att inte hamna i panikångestläget igen… Det har ju inte heller gått två veckor ännu, jag har en helg som ska passera också för att lyssna på Mini ger mig inte så jätte mycket även om det ibland är bättre än ingenting.

Ibland kan jag bli jätte orolig för att Mini inte rör sig just då, det spelar ingen roll om den har haft ”party” i magen fem minuter innan eller varit i fullgång större delen av dagen. Rör den sig inte just när jag blir orolig så blir det jobbigt. Sen måste jag säga att veckorna verkligen går upp och ner, vissa veckor flyger förbi och oron är bara en bakgrundsfigur. Andra veckor segar sig förbi och hela dagarna är fyllda av ångest och oro. Oron är inte heller alltid kopplad till om Mini rör sig eller inte, när vi åkte in sist för att jag var orolig så rörde den sig precis som den brukar även om den hade ändrat sina nattvanor lite (rörde sig inte samma sekund som jag la mig ner efter att ha varit på toa).
Nätterna är för övrigt alltid värst, känner jag inte Mini när jag varit vaken nån minut så blir jag orolig och egentligen helt obefogat för det är klart att bebisen inte rör sig hela tiden. Men det var ju på natten som paniken över Noa började växa så att natten är jobbigast nu också är väl inte så konstigt…