En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

Återbesök på neo

Idag hade vi återbesök på neonatalen på Danderyds sjukhus och alla prover som tagits på Elliott var negativa.

I förra inlägget så skrev jag inte så mycket om vad exakt som hände men i och med Elliotts andningsuppehåll så gjorde de en hel del rutin undersökningar och en av dem var ultraljud på hjärnan. Detta ultraljud visade att hålrummen i hjärnan var något stora och i början så kunde de inte säga ett skit vad det det betydde. De kunde inte säga om det är helt normalt (vilket det faktiskt ändå kan vara även om det inte är normalt…) eller om han skulle dö till följd av det så ni kanske förstår att det blev väldigt jobbigt just då. Jag hade precis lyckats ”släppa” det jobbiga i vad graviditeten innebar och så kom det där.

Jag fick tre panikångestanfall på kvällen och personalen på avdelningen insåg ganska snabbt att det var ohållbart att vi inte hade ett rum på avdelningen (jag och Petra låg fortfarande på BB-avdelningen då det inte fanns några lediga familjerum på neo). Det här var dessutom andra natten han låg på neo och både jag och Petra hade suttit hos Elliott hela natten innan så sömn var en riktig bristvara. När vi fick familjerummet så kändes det bättre även om Elliott fortfarande låg kvar i akutrummet med övervakning så var vi i alla fall i samma korridor och vi lyckades båda sova några timmar (de flaskmatade Elliott av min utpumpade mjölk en gång på natten också).

Dagen efter så fick Elliott sola då han låg precis på gränsen till för högt bilirubinvärde (när de senare under dagen tog ett nytt billi-prov så låg han över gränsen). Under dagen fick vi träffa andra läkare och de hade även då pratat med Astird Lindgrens ”huvudsjukhus” (den del vi låg på tillhör även Astrid Lingrens barnsjukhus). Vi fick lite mer klarhet i allt men de kunde ändå inte säga att det var ofarligt men de sa i stort sätt att han i alla fall inte kommer att dö eftersom att han ändå mådde ganska bra (bortsett från tröttheten som förmodligen kom från gulsoten). Vi blev då lite lugnare även om det självklart fortfarande var skit jobbigt, vi vet ju att man faktiskt kan förlora ett barn och hur fruktansvärt hemskt det är. Elliott fick sola i 14 timmar och efter solningen så märkte man på honom att han började bli piggare. Som en följd i ”utredeningen” av vad som var fel på Elliott så skulle de göra en MR (magnetröntgen) vilket vi hoppades på att få göra innan den veckan var slut, hade vi otur så kunde vi fått vänta till veckan där på. Eftersom att vi inte fick så mycket mer att gå på mer än att Elliott verkade må bra och bettedde sig som en helt normal bebis så kändes det jobbigt att bara vänta på att få göra MR, på torsdgen (nationladagen) fick vi dels veta att Elliott skulle få göra MR dagen där på och att han var så pass bra att han kunde flytta in till vårat rum (med övervak).

Även om man självklart ville få MR:en gjord så var det också jätte jobbigt att vänta på att få göra den och sen vänta på svaret för tänk om den visade något jätte fel. Svaret dröjde, vilket var ett gått tecken för då var det inget jätte allvarligt (jätte akut). Läkarna ringde och såg till så vi ändå fick ett ordentligt svar och svaret blev väl typ att hålrummen var lite stora men de ansåg inte att det var något jätte alarmerande och tyckte väl att det ändå var normalt. Vi var kvar under helgen och på måndagen så kollade experter på Astrid Lindgrens barnsjukhus på det och de tyckte att det kunde vara ett tecken på infektion.

Ett LP (lumbalpunktion, prov på ryggvätskan) skulle göras. Det var på det provet som de upptäckte att Elliott hade någon slags virusinfektion och i förebyggande syfte satt de in medicin mot herpesvirus då det är jätte farligt för nyfödda barn (tom dödligt). De kunde dock se att viruset var på väg tillbaka så de var väl egentligen inte jätte oroliga men just herpes är så väldigt farligt för bebisar så de vill helt enkelt inte ta några risker. När de satt in medicinen så sa de att om odlingen som skulle göras för att se om det var herpes var negativ så skulle vi få gå hem så länge Elliott fortsatte må så bra som han verkade må. Provsvaren kom på onsdagen och var negativa dock så tyckte de på Astrid Lindgrens inte att det var ”tillfrölitligt” så ett nytt LP skulle göras och en ny odling. Man såg att virusinfektionen fortfarande fanns kvar även om det verkade som att det var än mindre än tidigare vilket gjorde att de fortsatte med mdicineringen.

Vi fick nu börja gå hem mellan medicineringen vilket bara passade en gång per dygn och det på eftermiddagen, det var extremt skönt att få lämna sjukhuset och få komma hem efter drygt två veckor på sjukhuset. Jag tror även att Elliott märkte att vi tyckte det var skönt att få komma hem (eller bort för honom) för han blev lugnare och på sjukhuset märkte man att även han hade börjat tappa tålamodet på allt pillande.

Samanlagt gjordes tre LP men det sista behövde vi inte vänta på odlingen för då de som analyserar provet sa att om två odlingar visar negativt så är det negativt. Så precis tre veckor efter att vi åkt in (dagen innan igångsättning) så var vi äntligen hemma.

Nu kanske detta inlägg är väldigt rörigt men jag har en bebis här hemma som tar min tid och jag har skrivit inlägget under olika tillfällen…

Idag har det hunnit bli fredag och vi har träffat vår BVC-sköterska för fösta gången. Elliott verkar må som vilken bebis som helst, vilket även BVC-sköterskan kommenterade så just nu försöker vi bara att njuta av att äntligen få vara föräldrar till ett levande barn…

Oron har totalt tagit över…

Jag lever i en bubbla där oron nästintill är konstant, det är så nära nu men ändå känns det så långt bort. Vi var hos vår läkare igår (tog/gjorde(?) en CTG-kurva först) och vi har nu bestämt att Mini ska ut ännu tidigare än vad vi tidigare har bestämt, om vi vill redan vid 37 fullgångna vilket är på tisdag. På ett sätt vill jag ha Mini här nu, jag känner den och vet ju att den lever nu. Samtidigt så är det ju bättre att vänta så länge som jag orkar och klarar av, risken att bebisen hamnar på Neonatalen är ju betydligt mindre ju närmre 39 fullgångna veckor man hamnar (så länge tänker jag dock inte gå). Någon gång innan nästa helg blir det med största sannolikhet igångsättning, vilket innebär att om drygt en vecka så har jag förhoppningsvis mitt första levande barn i min famn och Noa får bli storebror för första gången.

Även Petra börjar bli mer orolig nu, det märks på henne och hon har även sagt det. Hon är orolig för att den ska trassla in sig i navelsträngen och det är förmodligen för att det är en mer greppbar fara. Vår läkare kollade fostervattennivån efter CTGet och då visade hon också lite vart navelstärngen låg och inte låg så Petra fick se att den inte hade trasslat in sig och att den låg framför bebisen där det är som mest plats.

Bebisen har förövrigt lagt sig längre ner nu vilket dels är bra inför igångsättningen men det innebär också att det inte är speciellt troligt att den kommer att försöka vända sig, vilket känns skönt.

Jag har nu en vecka där jag måste försöka fylla dagarna för att inte tänka allt för mycket på förlossningen och allt annat som har med bebisen och graviditeten att göra. Börjar jag tänka för mycket så kommer ångesten och paniken och jag orkar inte det. Det har faktiskt varit lite mindre superoro sedan läkarbesöket i går och jag hoppas att jag kanske kan hålla mig lite lugnare… I måndags var jag orolig för att bebisen rörde sig så mycket (den höll på i säkert en timme och buffade och knuffade), snacka om att man i bland letar efter saker att vara orolig för… Tror läkaren tyckte jag var lite rolig när jag sa det men hon är samtidigt sjukt förstående för vår oro och det är så otroligt skönt. Jag önskar att alla som varit med om det vi har kunde få ett sånt bra stöd från sin läkare som vi har fått, bara att ha ”sin egen” läkare är underbart skönt och det blir en trygghet (om läkaren är någon man känner att man kan lite på det vill säga)…

Samma, samma…

Skriver inte så mycket på bloggen nu (uppenbarligen) men jag har inte så mycket att skriva. Livet handlar mycket om känslor av alla dess slag och även om inte någon dag är den andra lik så är det ändå samma sak på något sätt.

Vi har för övrigt nu helt bestämt fått igångsättningsdag och vår läkare jobbar just den dagen också så hon kommer att ta hand om oss då. Vi kommer även att få komma kvällen över och sova där om vi vill (vilket vi förmodligen kommer att vilja). Jag är fortfarande väldigt inställd på en vaginalförlossning och ett kejsarsnitt känns faktiskt mer skrämmande även om risken finns att även en vaginalförlossning kan sluta med kejsarsnitt så känns det ändå bättre så, då har man ju inte haft något annat val.

Sist vi hade läkartid (efter det senaste planerade ultraljudet) så sa läkaren att det var bra om vi kunde stå ut till igångsättningsdatumet för annars behöver hon tydligen få godkänt av en barnläkare då det finns en ökad risk för barnet om man blir igångsatt innan 38 fullgångna veckor… Nu skulle det ändå inte vara några problem att få det godkännandet med tanke på vad vi har i bagaget men det känns ändå lite läskigt… Kanske även var därför vår läkare nämnde det, just för att vi kanske då tänker en extra gång innan vi försöker få till en tidigare igångsättning…

I fredags var vi inne och gjorde(?) en CTG-kurva för att jag var orolig, hade varit det typ hela veckan trots att vi gjort ultraljud på måndagen och allt såg jätte bra ut. Vi pratade lite då med vår läkare om hur jag ska hantera ångesten och oron. Att jag ska försöka göra någonting som håller mig lite sysselsatt så jag inte ger oron allt för mycket tid. Jag har sedan dess försökt det och det funkar faktiskt ganska bra men det är svårt att komma på vad man ska göra, orkar ju inte göra allt för mycket… Kanske ska jag kolla på min sju DVD-boxar med Buffy och vampyrerna, en riktig höjdarserie vill jag lova…

MVC-besök

I eftermiddag ska vi till MVC och lyssna på lilla Mini (och ta HB och sånt vanligt ”skit”), det var drygt fyra veckor sedan vi var där sist. Vi har annars sagt att vi ska åka dit varannan vecka och ha ultraljud varannan men då jag fick min panikångesträdsla dagen innan förra MVC-besöket så ställde jag in det. Petra var ”imponerad” igår för att jag har stått ut i nästan två veckor utan att behövt åka in för att lyssna eller titta på Mini, själv är jag inte så imponerad med tanke på att jag vet hur mycket jag stundvis har kämpat för att inte hamna i panikångestläget igen… Det har ju inte heller gått två veckor ännu, jag har en helg som ska passera också för att lyssna på Mini ger mig inte så jätte mycket även om det ibland är bättre än ingenting.

Ibland kan jag bli jätte orolig för att Mini inte rör sig just då, det spelar ingen roll om den har haft ”party” i magen fem minuter innan eller varit i fullgång större delen av dagen. Rör den sig inte just när jag blir orolig så blir det jobbigt. Sen måste jag säga att veckorna verkligen går upp och ner, vissa veckor flyger förbi och oron är bara en bakgrundsfigur. Andra veckor segar sig förbi och hela dagarna är fyllda av ångest och oro. Oron är inte heller alltid kopplad till om Mini rör sig eller inte, när vi åkte in sist för att jag var orolig så rörde den sig precis som den brukar även om den hade ändrat sina nattvanor lite (rörde sig inte samma sekund som jag la mig ner efter att ha varit på toa).
Nätterna är för övrigt alltid värst, känner jag inte Mini när jag varit vaken nån minut så blir jag orolig och egentligen helt obefogat för det är klart att bebisen inte rör sig hela tiden. Men det var ju på natten som paniken över Noa började växa så att natten är jobbigast nu också är väl inte så konstigt…

Ta tillvara på små ögonblick

Jag försöker att ta tillvara på små stunder, stunder när oron inte finns där och lyckan har lyckats tränga sig fram. Oron och ångesten har tagit över vardagen och därför känner jag ännu större behov av att faktiskt försöka ta tillvara på de små stunder som jag känner lycka och jag lyckas hålla borta oron.

På kvällen när jag har lagt mig så kommer Mini igång, ibland direkt och ibland precis när man ska somna (och då kan jag lova att man inte somnar, men vad gör det?!). Jag ser det lite som vår mysstund, jag försöker ta tillvara på de stunderna mer än vad jag gjorde med Noa för vem vet kanske är det de enda stunderna jag får med Mini. Eller egentligen så tog jag nog tillvara på många sådana stunder med Noa också men jag såg det inte på samma sätt. Då, med Noa, så var det så ”självklart” att det skulle komma ut en levande liten krabat. Rädslan fanns då också men den blir inte på samma sätt om man inte har förlorat ett barn, man kan inte förstå om man själv inte har varit med om det, allt blir så annorlunda.

I tisdags morse så fick jag ångest och panikångest som inte ville ge med sig, jag var så orolig och det spelade ingen roll att Mini rörde sig där inne i magen. Jag ringde till Petra som försökte få tag på vår läkare (hon har varit sjuk så vi visste inte om hon var tillbaka ännu) då hon inte fick något svar så tänkte vi åka in till MVC för att lyssna men både jag och Petra kände väl att det kanske inte räckte. Petra ringde till förlossningen (eller obstitikavdelningen som man hamnar på på dagtid) så vi åkte in dit istället, skönt att inte behöva åka till själva förlossningen. Väl där så fick vi börja med att kolla en CTG-kurva (heter det så?) vilket var sjukt läskigt innan hon satt den på magen. Det är ju bara en gång tidigare jag har haft en sån på min mage och det var ju när barnmorskan på förlossningen letade efter hjärtljud den där hämska dagen i mars förra året. Barnmorskan som skulle sätta det nu var jätte bra och försökte känna hur bebisen låg (vilket inte gick alls) och sen chansade hon och träffade rätt direkt vilket var enormt skönt då hjärtljud hördes direkt. Kurvan såg jätte bra ut och lilla Mini var precis som den borde vara, aktiv och pigg. Vi fick även göra ett ”enklare” ultaljud med en läkare och hon sa att även det såg bra ut så jag hoppas att det kan lugna mig ett tag i alla fall.

På fredag ska vi åter till Danderyd för att träffa vår läkare och få besöka förlossningen, det känns sjukt läskigt och behövligt så vi hoppas på att det går bra och att jag kan känna mig lite tryggare med att åka in dit om det behövs någon dag när jag är orolig. Förhoppningsvis så kan de kolla CTG även då och då gärna nere på själva förlossningen så jag kanske kan känna mig hyfsat trygg även i det.

Det är mycket spänningar och sånt i kroppen just nu och jag är trött både psykiskt och fysiskt, känns som att jag skulle kunna sova dygnet runt… ”Bara” 9½ veckor kvar nu…

Ångest, x-jobb och ingen motivation…

Jag vet inte riktigt varför men det är jobbigt nu, det känns som att jag har det svårt att hålla mig över ytan, på ett sätt har det varit svårt hela tiden men nu har så mycket känslor kommit som gör att det känns än jobbigare.

I går kväll när vi skulle sova så brast det, som så många gånger tidigare, men jag vet inte riktigt varför. Det var inte sorg, även om den finns där hela tiden, det var inte heller rädsla, även om den också finns där hela tiden. Det var nog bara livet som är så jobbigt, att det inte är som det skulle vara, att jag får leva med en konstant ångest som jag inte vet om den någonsin kommer att försvinna. Ångesten blir värre och det känns ibland som att jag har ett ton som trycker på min bröstkort och att jag knappt kan andas.

All motivation försvann när Noa föddes (eller kanske snarare när han dog) och även om den ibland kommer tillbaka så är den just nu helt bortblåst, hur ska jag kunna bli klar med mitt examensarbete om jag inte gör något? Det stressar mig men jag gör ändå inget. Det heter praktiskt examensarbete men jag har räknat ut att den praktiska delen inte ens blir en tredjedel av själva arbetet, hur kan det då heta praktiskt examensarbete?!

Nej om jag skulle försöka anstränga mig lite för att kanske få någonting gjort idag i alla fall, om jag väl kommer igång så kanske även motivationen kommer igång?! Kanske kan jag även börja känna mig lite ”bättre” om jag faktiskt göra någonting vettigt, inte för att det känns så vettigt att göra saker som jag absolut inte ser poängen med eller har lust till att göra…

Imorgon blir det ultraljud igen – ett planerat sådant

I morgon ska vi göra ultraljud igen och jag börjar bli lite nervös, än så länge inte lika nervös som inför rutinultraljuden men tillräckligt nervös för att ha svårt att få något gjort på mitt examensarbete.

Exakt vad som kommer att göras på ultraljudsundersökningen är jag inte helt säker på men jag vet att de ska kolla blodkärlen i livmodern, vilket självklart gör en lite nervös. Jag tror även att de kommer att mäta bebisen, det är det som står i remissen vi fick hem (men i den står det inget om att de ska kolla livmodern och jag vet att det är det som ska göras). Jag är även lite nervös för att de ska hitta nåt fel på bebisen som de inte såg vid rutinultraljudet fast de är ju så noga vid rutinultraljudet och allt har ju sett jätte bra ut så jag borde väl egentligen inte vara det, men det är svårt… Vi gjorde ju ett ultraljud med vår läkare sist vi träffade henne och hon sa att allt såg jätte bra ut och att man såg att det fanns fostervatten både i magen och i kissblåsan vilket är bra för då ser man ju att allt det funkar som det ska. Sen växer ju bebisen uppenbarligen då man inte alls får med så mycket av bebisen i datormonitorn när man tittar på den och det är väl ett gott tecken om nåt?!

Att vara orolig hela tiden känns inte jätte bra heller, det känns som att stackars lilla Mini kanske ändå påverkas av det och det kommer ut en bebis med magsår… (okej det sista var lite på skämt)…
Jag hoppas att oron släpper lite efter Noas ettårsdag, det är lite läskigt att närma sig dagen då han dog och då vi fick hans död konstaterad jag tror att det i sig ökar min oro för Mini och att det även ska hända något med ”henom”… Jag har läst om personer som förlorar sitt barn tidigare i graviditeten och där många skriver att när de kommit över den veckan där barnet dog/föddes så har det blivit lättare och jag hoppas att det är lite så för mig när det gäller Noas födelsedag, att när jag har kommit förbi den så kanske oron är lättare att behärska. Oron kommer ju självklart alltid att finnas där men det är jobbigt när den leder till ångestattacker och liknande (framförallt i den utsträckningen som det är nu).

Eftersom att jag i alla fall inte kan fokusera på mitt examensjobb nu så funderar jag lite på om jag ska spela lite på mitt nya tv-spel som jag fick av min kära fru igår, kanske kan fokuset då flyttas lite…

Den här j***a panikångesten…

Sover dåligt, det har jag gjort länge nu, vaknar flera gånger per natt och har ibland grymt svårt att somna om. I morse efter att Petra hade gått så somnade jag om, inte jätte djupt men i alla fall sömn, vaknade… panik… jag hade inte känns Mini… Kommer på efter en stund att jag faktiskt har sovit och då är det ju inte så konstigt om jag inte har känt Mini, samma sak upprepar sig några gånger, sover en stund, vaknar i panik och inser att jag har sovit och därför inte känt Mini… Suttit framför datorn, som vanligt, och blir mer och mer orolig för att jag inte känt Mini ordentligt, nån puff här och sen nån puff där men ingen ordentlig aktivitet. Tar mig ett glas vatten och går och lägger mig på sägen och puffar på Mini, inget händer och paniken växer… Svarta prickar framför ögonen och jag försöker andas lugnare, få ner pulsen, gråter… Ringer Petra i förtvivlan och känner då såklart Mini, oron vill ändå inte släppa så Petra försöker få tag på vår läkare och se om hon kan kolla. Jag känner idag att lyssna inte räcker, jag vill se att allt ser bra ut, vill slippa åka till förlossningen, hoppas vår läkare kan träffa oss och att allt ser bra ut…
Jag sa till Mini att det inte var dens fel, eller Noas, det var ingens fel det bara är så och jag kan inte göra så mycket åt det… 108 dagar kvar, eller tre månader och 16 dagar om man hellre vill räkna det så… Vi har ju klarat över halva tiden så de sista drygt 100 dagarna borde väl också gå?!

Lilla Mini du får så gärna jävlas tillbaka när du kommer ut frisk och levande, skrik gärna hela nätterna, vi tål det!

Spark i revbenen

Den växer fort, vår lilla mini, fick nyss några sparkar/slag i revbenen och förundras över hur fort det går. Nu satt jag framåtlutad så livmodern är väl inte riktigt så stor men ändå. Man märker hur stark den börjar bli, ligger den med ben och armar utåt och börjar röra sig ordentligt så blir man nästan som i försvarsläge för en sekund för det känns som att någon slår än i magen. Det är härligt! Det är jobbigt när den ligger inåt och det mest bara ”bubblar” spelar ingen roll att jag känner den lika ofta, jag får mycket mer ångest och blir mycket oroligare när den ligger så.

Var nära att åka in till min barnmorska på MVC igår för att få lyssna, trotts att jag känt Mini flera gånger… Ångesten har blivit så sjukt mycket starkare den senaste veckan och jag är orolig för att det ska vara så resten av graviditeten, vill ju inte behöva äta massa mer tabletter än vad jag redan gör.

Har funderat på återbesöket till förlossningen, vi har ju sagt att vi vill göra det efter Noas ettårsdag men när jag var orolig i tisdags kväll för att jag inte kände Mini (vilket jag brukar göra när jag går och lägger mig) så kom jag på att det kanske inte var så smart. Tänk om jag får panik nån kväll/natt och vill åka in och kolla upp det då är det ju förlossningen som gäller, hur ska jag kunna orka det då?! Undrar om man blir ivägskickad om man väljer att åka till gynakuten istället?! Nu ligger det ju på ”samma” ställe så av den anledningen är det ju ingen katastrof men ändå, jag vill ju helst slippa förlossningen tills det är dags för Mini att komma ut…

Som ni märker så går livet lite upp och ner just nu och det lär väl vara en enda berg- och dalbana fram tills man får hålla sin lilla LEVANDE bebis i famnen. Kom förövrigt på att vi nog tyvärr måste köpa mer kläder innan Mini kommer, kom fram till att 56 nog är för stort till en bebis som föds i vecka 38. Vi kollade på lite kläder på H&M och lindex och Petra ska få köpa lite kläder sedan när det börjar närma sig, Lindex har ju en del ekologiska kläder och det känns som att man kanske inte behöver tvätta de kläderna innan de används –  sen är ju ekologiskt det bästa ändå…

Om en vecka hade vi kunnat fira en ettåring om jag inte gått över tiden… Tänk att bara några dagar kan göra så att livet blir något helt annat… …eller i Noas fall, inget liv alls…

Älskade Noa!