RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

En liten lögnare

Vi har börjat märka mer och mer att Elliott helt medvetet ljuger för oss. Första gången var nog lite av ett test för att se hur vi skulle reagera eller om man kunde ljuga eller nåt sånt. Jag frågade honom om han hade ätit upp allt mat när han kom ut till mig i vardagsrummet, Petra hade suttit med honom när han åt, och då sa han ”Ja” och så frågade jag igen och fick samma svar. Jag var tvungen att fråga Petra om han verkligen hade ätit upp all mat och det hade han ju så klart inte gjort. Lite sådan lögner har det sedan varit men idag kom han med en lögn för att få sin vilja igenom, så alltså en väldigt genomtänkt sådan.

Jag låg i vår säng och vilade ryggen lite och Elliott lekte i sitt rum, som ligger vägg i vägg med vårat sovrum. Efter ett tag kommer han in och gnäller lite och klänger på mig och jag frågar: ”Ska vi gå till förskolan?”
Elliott: ”Nej”
Jag: ”Nähä, vad ska vi göra då, sova hela dagen?”
Elliott: ”Mmm” (Elliott vill aldrig sova om man frågar honom även om han är så trött så han har lagt sig på golvet och skulle kunna somna där).
Jag: ”Ska du sova här hos mamma?” (högst medveten om att det inte är det han är ute efter)
Elliott: ”Mmm”
Jag lyfter upp honom i sängen och lägger honom bredvid mig varpå det tar mindre än två sekunder innan han slingrar sig ur greppet och jag frågar: ”Skulle du inte sova?”
Elliott: ”Nej”
Han klättrar över mig in i sängen och börjar busa – för busa i vår stora säng är bland det bästa han vet…

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Vabbtider

Det var ett tag sedan jag skrev något, eller ens var inne på bloggen men jag kände ett slags behov av att läsa lite gamla inlägg. Jag läser inläggen som jag skrev för två år sedan och jag kan inte låta bli att gråta. När jag läser det så är det som att det är någon annan som har skrivit inläggen och jag kan förstå hur utomstående kunde säga att man var så stark. När jag läser inläggen så är det precis det jag också känner, vad stark den där människan måste vara som orkade ta sig igenom allt det där. Men jag vet ju hur icke stark jag kände mig då. När jag tänker på den extrema ångest som låg bakom de inläggen så är jag så glad att jag har en liten kille på snart 18 månader sovandes några rum bort, tänk att det lilla embryot/fostret jag läser om är han…

Folk säger att första året på förskolan är vabbår och än så länge har vi inte märkt så mycket av det när det gäller Elliott. Nu verkar han dock ha någon superförkylning eller förkylningar som löser av varandra utan något som helst uppehåll. Förra veckan vabbade Petra två dagar (ena dagen hade inte behövts men det är inte så lätt att veta dagen innan) och i morgon ska jag vabba då Elliott har varit hängig på förskolan idag och mest suttit i mitt knä hela kvällen. Det rinner ur näsan konstant och hans ögon är svullna och det ser ut som att han gråter för det rinner så ifrån dem.

Kan ju även meddela att Elliott går nu. Det tog sin lilla tid men när han väl tyckte han gick tillräckligt bra så började han att gå och nu går han hellre än han kryper så det känns skönt. Han brukar snurra och dansa och stampa, så underbart att se.

Rädd för missfall

Jag trodde det skulle vara lättare denna graviditet att jag skulle vara mindre rädd för missfall och att jag kanske kunde vara lugn och ”koppla bort” graviditeten lite fram tills första ultraljudet i alla fall. Men så är det inte. Även om ett avgrundssvart hål inte öppnar sig om jag skulle få missfall denna gång så skulle det självklart vara jobbigt. Att inbilla sig att man inte ska tänka på en graviditet som man så gärna vill ha är ju bara korkat. Självklart betraktar jag det inte som en bebis ännu men det är ju på väg att bli en och jag har redan börjat tänka på hur det blir när den kommer. Hur länge jag ska gå i graviditeten och när den är beräknad. Om man räknar på sista mensens första dag (och på ägglossningen) så är beräknatdagen den 23:e juni, fem dagar (och två år) senare än Elliott.

När vi gjorde försöket så kände jag ganska tidigt graviditetssymtom och testade också mycket tidigare än vad jag gjort i tidigare graviditeter och det var mest för att jag skulle sluta inbilla mig för jag var säker på att det inte skulle visa något. Hade ett gammalt test som låg sedan innan Elliott blev till. Inte så smart att ta det då de kan visa falskt positivt just för att de är gamla. Tog därför det nya som vi fick med oss hem morgonen efter (för en vecka sedan) och det var också svagt men ändå tydligt positivt. Beställde sedan två test och tog ett nytt på onsdagen (två dagar innan testdag) och det var ett så tydligt + att det inte längre var någon tvekan om saken. Tog nästan en vecka att inse att jag är gravid och i och med det började även oron för missfall. Så fort jag inte mår illa så är jag orolig, igår hade jag jätteömma bröst och ändå var jag orolig för att jag inte mådde illa. Med Noa mådde jag ju så extremt illa sen var det bättre med Elliott men jag mådde ändå illa. Jag mår illa nu med men än så länge är det väldigt hanterbart och därför blir jag orolig. Det kan ju faktiskt vara så att illamåendet är mindre för kroppen haft två graviditeter på sig att lära sig hantera hormonet (som gör att man mår illa) och därför är illamåendet inte lika jobbigt just nu. Sen så är jag faktiskt bara i vecka fem nu och det är ju fram till vecka tolv som illamåendet brukar vara som värst.

Vi ska på inskrivning på MVC redan nästa vecka och det är för att jag ska äta Trombyl, precis som i förra graviditeten, och vår läkare är (hoppas jag) föräldraledig och jag därför måste få sånt utskrivet av annan läkare. Jag hade även extremt dåligt sköldkörtelvärde förra gången jag skrev in mig och då var jag i vecka tio så det skadar nog inte att kolla det redan nu. Jag hade gärna väntat med inskrivning tills efter ultraljudet på fertilitetsenheten  men det är först i vecka nio så då känns det bättre att gå till MVC redan nu och ha en plan.
Förra gången började jag äta Trombyl först i vecka 11 och det är väl där någonstans som jag förmodligen kommer att börja med det även denna gång för det är ju när moderkakan bildas som jag kan behöva ta Trombylen eftersom att man hittade små proppar i moderkakan efter att Noa hade fötts. Den efter Elliott hade fötts missade de nog att kolla, bad om det men det missades nog ändå. Hade ju varit skönt att veta om den såg bra ut så vi visste att Trombylen hade hjälpt fullt ut. Förmodligen berodde propparna med Noa på att jag gick över tiden och inte någon annan anledning.

När vi ska på inskrivning så ska vi inte träffa barnmorskan från förra gången och det känns lite jobbigt för hon var så bra och vi träffade någon där som var lite snäsig och som dessutom hade radion på när hon hade besök (inte musikradio utan nån där de satt och pratade finska) kändes inte okej. Vår barnmorska är tydligen borta tills efter årsskiftet så vi ska byta till henne då hade vi tänkt. Jag hoppas att vi i övrigt får lika bra bemötande och samma hjälp som vi fick sist. Jag hoppas att vi inte kommer behöva lite många ultraljud utan att det blir lite lättare senare i graviditeten, när största missfallsrisken lagt sig. Jag skulle vilja göra ett ultraljud till innan jul men jag hoppas att det räcker. Kommer inte ihåg hur många det blev innan jul sist men det var minst tre, kan ha varit fyra.

Nu hoppas jag bara att vi den 14:e november får se ett levande och välmående embryo. Ska försöka ta ett steg i taget men det är ofta lättare sagt än gjort.

Utslitna byxor

Har en son som snart är ett år och fem månader och som vägrar att gå. Han kan gå men vill inte. Igår gick han fram och tillbaka i köket i säkert tio minuter och han går riktigt bra men att gå när han är på förskolan eller ska ta sig någonstans det vägrar han, om man inte håller honom i handen. Jag trodde att när han väl fattade att han kunde gå så skulle han börja gå och på en gång gå ganska bra men icke. Eller med tanke på hur lite han går så har jag ju rätt i att han går bra men att han fortfarande inte vill gå är lite frustrerande. Inte för att jag är orolig för hans utveckling, för det är jag verkligen inte, utan mer för att det skulle vara så mycket mer praktiskt. Sen går det sönder mängder av kläder. Byxor har jag slängt ett par och det är minst två par till som jag kommer att slänga så fort han växt ur dem (hinner nog bli fler om han inte börjar gå väldigt snart). Eftersom att han tar sig fram på ett väldigt speciellt sätt så slits även den ena skon väldigt mycket, två par sandaler har jag lagat kardborrbandet på (det ena paret var pissig kvalitet då de gick sönder redan efter en vecka). Hans sneakers som han fortfarande har är ena skon så trasig så det bara kommer att vara att slänga den sen. Vill inte ge honom några nya skor fören han börjar gå men risken är väl att man måste.  När man är i affärer eller i centrum eller något sånt så vill han ju gärna vara på golvet men det går ju inte eftersom att han inte går och det är ju lite jobbigt både för honom och för oss. I mataffären så kanske det i alla fall inte är så lämpligt att han går med tanke på att en ettåring inte direkt låter grejer vara men annars. Det jobbigaste med att han inte går är folk som tjatar om det, det första de frågar är om han går ännu. Nej men har pratar och igår tror jag han sjöng lilla snigel. Det är ju inte så att det är nåt fel på honom så sluta tjata! Jag kan absolut förstå att man vill veta hur det går för honom men att slänga ur sig det som första fråga…

I övrigt så trivs han så extremt bra på förskolan och det är underbart, lite tråkigt de dagarna han inte ens vinkar när man går men hellre det än ett barn som inte vill vara på förskolan. Idag var han dock inte så glad men det var nog för att jag lämnade honom ute och idag var vädret inget vidare så han har massa kläder på sig som han inte vill ha. Klart det svider lite i mammahjärtat när ens son blir ledsen när man går men jag vet ju att han bara några minuter senare brukar bli glad och han älskar ju verkligen att leka med de andra barnen. De andra barnen verkar tycka väldigt bra om honom också och det är så skönt att se. En ny pojke på hans avdelning är lite för förtjust i honom för han ska pussa och krama på Elliott väldigt mycket och det är inte Elliott så förtjust i. Som tur är så är han ganska duktig på att säga ifrån. Elliott är inte så förtjust i när vi kramar och pussar på honom vid fel tillfälle heller men han kan vara väldigt kramgo när han själv vill och det verkar gälla även på förskolan.

Äggblåsor

Har fått lite svar nu angående det där med äggblåsorna som jag kände mig lite orolig för och det kan tydligen vara så att man har mer eller mindre vid olika perioder. Vi gick inte så mycket mer in på det men enligt henne så hade jag haft ännu färre vid ett annat tillfälle. Tydligen är det så att de räknar de äggblåsor som de ser är på tillväxt och när jag var där i torsdags var det typ sex stycken på tillväxt men någon gång tidigare så hade de bara sett två, gissar på att det var läkarbesöket innan Elliott blev till. Jag blev ganska mycket lugnare av det och på henne lät det som att det var bra med tanke på att jag inte hade stimulerats utan det bara var naturligt.

Nu känns det inte längre lika panikartat även om man självklart ändå vill att det ska fungera direkt, det är ju därför man går dit. Sen att det kostar några kronor är väl också en liten anledning, inte för att det är något större problem om det blir några få försök men blir det många försök så är det klart att det kommer att bli ekonomiskt tungt. Men som min kurator sa, ta en sak i taget, en vecka åt gången… Eller i detta fall ett försök i taget.

Ännu ett ”syskon-inlägg”

Var i dag på fertilitetsenheten för att kolla hur det ser ut med mina äggblåsor, vi var även där i början av juni men eftersom att vi inte tänkt börja med något syskonförsök redan då så kollade de äggblåsorna igen. När vi var där i juni så sa den läkaren att jag hade ganska många äggblåsor och att jag förmodligen var en sån som var fertil länge, denna gång sa läkaren att jag hade få äggblåsor. Vad det innebär vet jag inte och jag vet inte varför jag inte frågade. Hade en äggblåsa som var stor och han trodde att jag kommer att ha ägglossning i början/mitten av näsa vecka. Utöver det räknade han till sex stycken blåsor plus några som var väldigt små. Känns som att jag kanske skulle frågat mer om det men eftersom att han inte sa något om det så kändes det som att det inte var något jag skulle oroa mig för. Började sen tänka och kom fram till att det kanske inte var så bra ändå. Försökt söka lite på det men hittar inget direkt, det mesta man hittar handlar om IVF, så nu är jag lite nojjig att jag ska ha problem att bli gravid. Han sa typ det är en äggblåsa som är stor och det räcker ju men det stämmer ju bara om jag blir gravid på första försöket och det försöket är nu. Läkaren vi träffade sist var mycket mer informativ. Jag har tagit ägglossningstest under sommaren och de har inte visat positivt alla gånger, vilket inte är konstigt då man inte har ägglossning i varje cykel och ju äldre man blir ju färre ägglossningar har man ju – missade nog dessutom en för den var tidig. Jag undrar dock om det måste finnas ett ägg för att man ska få positivt utslag på ägglossningstestet eller kan det ge positivt utslag utan att det finns något ägg som kan släppas? Vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få svar på dessa frågor. Kan nog vända mig till fertilitetsenheten men frågan är om en barnmorska kan svara på en sådan fråga. De har lite ont om läkare där så jag kan nog inte räkna med att få prata med en läkare…

Jag känner mig nu väldigt redo för syskonförsök även om det självklart även är lite skrämmande. Jag tror jag behövde tänka igenom det ordentligt bara och prata lite mer om det med min fru. Att skriva av mig lite var väl inte heller helt fel, fick ju även lite respons. Ska försöka ta det lite som det kommer men det kan nog även bli svårt. När man väl är inne i det så är det klart man vill att det ska fungera och jag kommer säker gå och känna efter. Vi får se när vi börjar men det lär inte dröja jättelänge. Skulle jag få ägglossningen en dag när det inte fungerar att åka och göra insemination så tar vi det helt enkelt månaden efter. Sen får vi se hur vi fortsätter, vi måste ju ha råd också.

Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

Förskolestart, lära sig gå och fler syskon

Snart blir Elliott ett år och tre månader, ganska precis lika gammal som Noa borde ha varit när Elliott kom. Det känns konstigt, overkligt, eller jag vet inte riktigt vad. Tiden går så hiskligt fort, det kändes som en evighet emellan att Noa föddes och att Elliott kom men nu har det gått lika lång tid till och nu känns det som att tiden bara springer iväg. Det är konstigt.

På tisdag ska vår lilla kille börja förskolan. Det konstiga är att jag är ganska lugn över det, än så länge, och det är konstigt. Jag har inte alls samma ångest över saker längre, inte ens som jag hade innan Noa föddes. Vi har varit utomlands en vecka och jag brukar alltid tycka att det är skitjobbigt innan man ska åka iväg men inte den här gången. Jag sov lite dåligt på natten innan men inget mer än så. När vi skulle boka resan var det lite ångest men så fort den var bokad och betald (vilket skedde samtidigt) så kändes det bara bra. Kanske har jag blivit en lite ”stabilare” människa efter det med Noa. Eller kanske inte, mitt humör är sig fortfarande inte likt och det är jobbigt både för mig och för Petra. Förmodligen även för Elliott då han har en tendens att provocera en till förbannelse i bland (och han är inte ens 15 månader ännu). Åter till ämnet, Elliott börjar förskola och det känns faktiskt lite skönt, missförstå mig inte, jag har gärna Elliott hemma jämt men det ska blir skönt att få göra något annat också. Han kommer inte vara där några jättelånga dagar. Första terminen ska jag plugga 75% på distans så tanken är att han ska vara max sex timmar per dag på förskolan och jag tror det är ganska lagom. Hinner han sova och äta där också så får han frukost och middag hemma, perfekt. Jag tror, och hoppas, att vår lilla skrutt kommer att trivas som fisken i vatten på förskolan. Han tycker det är jättekul med andra barn och han är nog ganska social om än lite blyg till en början (precis som sin mamma).

Jag hade hoppats att Elliott skulle lära sig gå innan han började förskolan men det verkar inte riktigt så, jag tog för givet att han skulle gå runt sin ettårsdag, typ, men icke. Det känns tråkigt, jag vill ju väldigt gärna vara där när han börjar gå. Han har tagit något steg här och där helt medvetet men det är bara ett steg. Sen har han råkat gå ibland när han går mellan möbler och det klarar han ju galant men han vill/vågar inte gå annars. För att vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt att han inte går ännu, inte bara för att det skulle vara mer praktiskt utan för att de allra flesta går när det är i den ålder som Elliott är. Han är jätteduktig på massa annat så man ska väl inte klaga och han är väl fullt upptagen med att lära sig en massa nytt hela tiden. Att gå känns dock som någon slags måttstock som alla småbarnsföräldrar går efter, som att deras barn är världens smartaste för att det kunde gå när det var åtta månader. Elliott kan säga åtta/nio ord, inte helt rätt uttal men så pass så vi förstår dem. Han sätter även ihop ord: titta och dä (där) eller titta och babba (är en figur i babblarna), han sa till och med ”mamma titta babba” här om dagen. Men jag vill ändå så gärna att han ska börja gå…

Det ska bli skönt att få plugga lite igen, komma tillbaka till det jag gjorde innan och förhoppningsvis bli klar med mina studier. Jag har till och med blivit kontaktad av en potentiell arbetsgivare och tanken är väl att jag ska träffa dem för ett inledande samtal. Jag har inte så mycket hopp inför det samtalet utan tar det lite som övning inför framtiden, men vem vet kanske kan det blir något. Problemet är att jag inte riktigt vet vart mina kunskaper ligger längre, jag gör de uppgifterna som ska göras i mina distanskurser men jag vet inte riktigt hur bra jag är. Det var så länge sedan jag höll på på ”riktigt”. Hur ska jag då kunna sitta och säga hur bra jag är till någon som kanske vill anställa mig? Jag har själv knappt varit på en anställningsintervju tidigare, de jobb jag har fått har jag fått mer på grund av kontakter än egna meriter och för att vara ärlig så är det inte direkt några höga meriter som krävs för de jobb jag har haft. Jag jobbade dock som personalchef (typ) ett tag och anställde folk så jag har hållit i en del intervjuer men det är ju inte samma sak. Senaste gången jag var på en anställningsintervju var typ 2002 och då var det meste en formalitet för att de skulle se att jag inte var helt dum i huvudet typ.

Jag har börjat bli riktigt sugen på fler barn nu, jag till och med vill vara gravid (hur galet det nu än låter). Vi har pratat om att börja med syskonförsök ganska snart men det har mer varit för att vi ska ”våga” och kanske inte riktig för att vi vill det just nu. Men jag börjar verkligen känna mer och mer att det lutar åt att jag vill mer än att det är ”praktiskt” just nu. Vi har diskuterat fram och tillbaka om man vill ha barn tätt eller inte, finns ju för och nackdelar med båda. Största nackdelen som jag ser det är att när ett syskon kommit (levande får vi hoppas) så ska vi nog inte ha fler barn och det är sista gången vi får vara med om allt från början. Utöver det så är det nog nästan bara positivt jag kan se med att ha barn hyfsat tätt. Det jag kan tycka är lite jobbigt är att Elliott kanske inte får så mycket tid han är van vid och att syskonet kanske får mer uppmärksamhet, men så kan det ju blir när ett syskon än kommer. Är man medveten om den problematiken så kanske den är lättare att ta i tur med och man kanske anstränger sig mer för att hitta tid för bara honom.